fredag 7 juni 2013

Plast och titan är livet.

Blicken fastnade för ett ögonblick på ärret.
Den fastnar där ibland. Som när jag smörjer in mig. Eller när jag rakar mig. Eller när jag skall ta på mig en fin kjol.
Då kan ögonblicket kännas som tusen. Jag rör då vid det, långsamt och ömt. Sekvenser av mörker och snabba flashar av ljus. Omsluter det med båda händerna, i beskyddande känsla.
  
Vägen till ärren var mycket kostsam.
Ett decennium av tid som jag inte minns, sorg & förlorade relationer, plågsam smärta & vattentät lojalitet till morfinet & metadonet.
Ärren har givit mig allting. 
Livet. En andra chans till lycklig ålderdom. 
Det finns inget finare, eller hur?
Ärren påminner mig om gränsen mellan himmel och helvete
De visar mig varje dag vart jag kommer ifrån.
Jag tittar inte bort.
Och jag glömmer inte.

Att plast & titan är livet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Nej det finns inge finare.
jag hittade din blogg av en slump och kunde inte sluta läsa förrän jag hade läst alla dina inlägg och det är så vackert allt du skriver även när du skriver om smärta och sorg så blir det vackert på ett sätt som tilltalar mig. du har en styrka som jag vill läsa mer om. fortsätt att dela med dig av det djupa för den är otrolig.

Tulips

Jasmine M. sa...

Tulips: Slumpen kan föra med sig mycket fint :). Är glad att du finner något, som på riktigt berör dig i det jag skriver. Och att du tog dig tiden att skriva en kommentar.
Tack.
/Verum Momento