Plast och titan är livet.

Blicken fastnade för ett ögonblick på ärret.

Den fastnar där ibland. Som när jag smörjer in mig. Eller när jag rakar mig. Eller när jag skall ta på mig en fin kjol.

Då kan ögonblicket kännas som tusen. Jag rör då vid det, långsamt och ömt. Sekvenser av mörker och snabba flashar av ljus. Omsluter det med båda händerna, i beskyddande känsla.

  

Vägen till ärren var mycket kostsam.

Ett decennium av tid som jag inte minns, sorg & förlorade relationer, plågsam smärta & vattentät lojalitet till morfinet & metadonet.

Ärren har givit mig allting. 

Livet. En andra chans till lycklig ålderdom. 

Det finns inget finare, eller hur?

Ärren påminner mig om gränsen mellan himmel och helvete

De visar mig varje dag vart jag kommer ifrån.

Jag tittar inte bort.

Och jag glömmer inte.

Att plast & titan är livet.

Dödsångest för gåsfot.

Jag känner så väl igen vyn. Taket. Lysrören.

 

Jag känner så väl igen känslan.

Den snabba andningen. Den tunga bröstkorgen. De sammanbitna käkarna. Det pulserande benet.

Den knarriga britsen som är så kort att fötterna sticker utanför. Pappret på den som skrynklas ihop och mina försök att räta ut det.

 

Ångesten är i mig. Ångest för det som varit. För just nu. För framtiden. Jag går inte igenom den resan igen. Nej.

 

Frågorna maler på.

Är det så att det händer igen. Fast i vänster.

Kommer smärtan att accelerera.  Har läkaren läst journalerna tillräckligt noggrant för att veta. 

Blir det smärtstillande. Kommer jag orka spreta emot. Kommer jag vilja alls. Eller kommer jag ge vika.

Är läkaren jag väntar på tillräckligt kompetent. Vet han vad han pratar om.

Vet han vad jag pratar om.

Vilken strategi behöver jag använda för att få den undersökning jag vill ha.

 

In kommer Dr P, traumaortoped. Fast handslag och intensiv blick.
Han berättar för mig, min historia sedan 90-talet. Han har läst på. Han vet.

 

Avklädd ligger jag på britsen och iakttar honom. Hur han klämmer, funderar och pratar latin.

Jag är övertygad om att han har fel.

 

Som om han visste min övertygelse, som om jag protesterat och ifrågasatt utan att ord så satte han sig bredvid mig, lade handen på mitt lår och sade:

 

"Jag förstår dig så väl, att du nu äntligen lever utan smärta och vill testa och tänja på gränserna längre och tuffare. Men mellan dig och mig, det var riktigt dumt att springa. Spring inte mer. Promenera, simma och cykla. Men spring inte mer."

 

Du har fått gåsfot!

 

Allvarligt?!

Förutom jättecellstumörer och droppfot, så har jag nu även med mig en gåsfot.

 

Började fnissa. Samtidigt som jag blev tårögd.

Tog hans hand och ville inte släppa den.

 

Fortfarande inte övertygad om att han med säkerhet visste vad han pratade om,

så visste jag med säkerhet att eftersom han haft Dr. U, the best of the best, som mentor

så måste jag lita på honom.

 

 

 

 

Liknande ögonblick i liknande livsförändring: Våga inse, Jag sprang, 10K for Pink, 10K for Pink 1.0-1.1,  

Jag sprang.

Jag har gjort det. Jag har verkligen gjort det.

Hela vägen och utan att stanna.
Det är en helt ofattbar känsla. Jag är oerhört stolt. Lekfullt kaxig.

Sista gången jag sprang var någon gång under år 1998. Det är 15 år sedan.
Efter det kom ju tumörerna och till slut protesen.

Målet var inte att springa en viss sträcka på en viss tid eller hålla ett visst tempo. Nej, det var helt oväsentligt.

Målet var att klara hela vägen utan att stanna.

Det är inte det lättaste att springa på rätt sätt. Rörelse. Blick. Hållning. Nedslag. Takt. Och andning.

När jag kom runt nästsista krönet så var jag väldigt hödljudd.
Mina flås var rejäla. Brölande, frustande och utdragna. Jag peppade mig själv med utrop som "Kom igen nu!", "Jaaa!" och "Bara lite till!". 

Upptäckte nya vinster och fördelar av att inte ha musik i öronen, utan istället skapa kontroll genom fullt fokus på ljudet av min andning och känslan av hjärtats slag där inne.

Och jag kom fram. Utan att stanna.

Vilken känsla! Och vilket leende. Ja, vilket ögonblick.
Av att känna svetten rinna längs bröst och svank. Av att nästan höra hur varenda droppe blod forsar i ådrorna. Av att darra från höft ner till tå.

Jag bestämde mig där och då att jag skall göra om detta. Ofta!

Och ett nytt mål är satt: kunna springa mig igenom hela Vårruset, alla fem kilometer.
Utan att stanna. Utan att vara högljudd.



Liknande ögonblick som varit och som berör samma livsförändring: Fridfullt regn; Vårruset 2013: