Oskiljaktiga själar.

En kväll i sommardugg och skor beklädda av nyklippt gräs. Två näsor sådär nära, nära där en andas in samma rena, oskuldsfulla luft som den andre just andas ut.
En promenad i takt och otakt eller fjärdedels takt. Ett par varma öron och mätta magar. Och en skorsten.
Sen den där låten igen som spelas på radion precis när vägarna skiljs åt.

Gåvan kan bara beskrivas såhär:


"Oskiljaktiga själar"

Oskiljaktiga själar.
Dina läppar mot mina.
Det är värme.

Kärleken har ingen horisont
för den är gränslös.

Vibrationerna oss emellan
ger de skönaste svallvågor

Oskiljaktiga själar.
Din hand i min.
Det är enighet.

Två hjärtan.
Tillsammans.

Du och jag.
Vi känner, vi lever.
Vi är.

Jag och du.
Två oskiljaktiga själar.
Ensamma men tillsammans.


Inga drömmar och inget imorgon.
Utan här och nu.
Ja, just här och nu.

Måla eget bo.

Jag hade inte gjort det innan. Målat hus alltså.

Nu har jag gjort det för första gången.
Det var en väldigt rolig upplevelse. Från början till slut.

Det tog lång tid att måla. Och det krävdes detaljfokus, vilket jag taggas av.

Det var hett att måla i 33 plusgrader. Perfekt för en soldyrkare som jag. Dock inte perfekt att dricka vatten ur glas när man målar utan handskar.

Det blev ett "oj" för varje droppe färg som föll mot ytor som inte alls skulle ha den färgen. Eller färg över huvudtaget. Det blev många oj, tror jag. Lika mycket skrubb & torka. Lika mycket "gör om - gör rätt".

Det kändes bra att råka måla sig själv på ben och armar. Och i ansiktet. Och i nacken.
Jag kunde ju faktiskt då stoltsera med att jag jobbat på bra. Eller iallafall jobbat på.
Barnasinnet väcktes nog med alla penslar och burkar med härliga färger.

Det var en väldigt rolig upplevelse. Och jag ser fram emot att måla mitt eget hus & mina egna möbler.

Om det blir ett stenhus eller ett trähus, det återstår att se.

Hemfärd.

Lugn. Ro. Balans. Harmoni. Frid. Styrka.

Det drar mig hit. Varje gång.
Det hittar jag här. I oändliga massor.














Liknande ögonblick: Drömmars slott

Jag känner hjärtat.

Lika vacker som solnedgången är tillsammans, är den gräslig att uppleva ensam.
Lika lätt som det är att sjunga med i låten, är svårigheten att lyssna på den när man saknar.
Lika snabbt som ett leende kommer, faller tårarna långsamt utan hejd.

Att känna är fantastiskt. Att känna är jättejobbigt. Att känna är att vara sårbar. Det är skrämmande och utelämnande.

Jag känner. Och jag vill fortsätta att känna.

Inte själv.
Men tillsammans.



Liknande ögonblick som varit och som berör samma livsförändring: Kind mot kind , Fjäderlätt, Verkliga drömmar, Ödet, Känna saknad, En ängel

Jag sprang.

Jag har gjort det. Jag har verkligen gjort det.

Hela vägen och utan att stanna.
Det är en helt ofattbar känsla. Jag är oerhört stolt. Lekfullt kaxig.

Sista gången jag sprang var någon gång under år 1998. Det är 15 år sedan.
Efter det kom ju tumörerna och till slut protesen.

Målet var inte att springa en viss sträcka på en viss tid eller hålla ett visst tempo. Nej, det var helt oväsentligt.

Målet var att klara hela vägen utan att stanna.

Det är inte det lättaste att springa på rätt sätt. Rörelse. Blick. Hållning. Nedslag. Takt. Och andning.

När jag kom runt nästsista krönet så var jag väldigt hödljudd.
Mina flås var rejäla. Brölande, frustande och utdragna. Jag peppade mig själv med utrop som "Kom igen nu!", "Jaaa!" och "Bara lite till!". 

Upptäckte nya vinster och fördelar av att inte ha musik i öronen, utan istället skapa kontroll genom fullt fokus på ljudet av min andning och känslan av hjärtats slag där inne.

Och jag kom fram. Utan att stanna.

Vilken känsla! Och vilket leende. Ja, vilket ögonblick.
Av att känna svetten rinna längs bröst och svank. Av att nästan höra hur varenda droppe blod forsar i ådrorna. Av att darra från höft ner till tå.

Jag bestämde mig där och då att jag skall göra om detta. Ofta!

Och ett nytt mål är satt: kunna springa mig igenom hela Vårruset, alla fem kilometer.
Utan att stanna. Utan att vara högljudd.



Liknande ögonblick som varit och som berör samma livsförändring: Fridfullt regn; Vårruset 2013:

Fridfullt regn.

Regnskur. Duggregn. Ösregn.

Jag uppskattar regn. Det är fridfullt på något sätt.

Jag uppskattar att vara utomhus när det regnar.

Att ställa mig under bar himmel, lyfta huvudet mot den öppna skyn, sluta ögonen och känna regnet mot huden.
Det ger en känsla av oskuld.

Att befinna mig mitt i skogen, blunda och lyssna in alla ljud av regnet som möter träden och efter det möter marken.
Det ger en känsla av frihet.

Att sitta på en brygga, titta ut över vattenytan och se hur regnet & sjön blir ett, under de mjukaste former.
Det ger en känsla av föränderlighet.

År 2009 skrev jag dikten nedan. Det var ett ögonblick, efter att jag lärt mig gå med protesen, helt själv och utan kryckor. Jag hade under många månader haft ett enda mål.
Det som tog mig framåt, genom smärtan.
Målet var att kunna hoppa jämfota, barfota i en vattenpöl.

"Lyckoregn"

 

I vattenpölen hoppar jag

så högt och innerligt

som om jag aldrig innan upplevt den.

 

Blöta fötter och jämfotahopp

här och nu

var en dröm långt bort

där och då.

 

För den som leker i vattnet

är skrattet så skönt.

 

Det finns inget bättre

än lilltår och stortår i otakt

med plaskande hälar.

 

Regnet är lycka och

lycka är vattenpölen

 

Lyckoregn här och nu.

Symboliska påskägg.

Se bortom skarpa konturer och färgskalans nyanser. Finn inspiration och se med den. Skapa nya ögonblick. Minns dem. Skala av lager efter lager och se att minnenas ögonblick är just Det, som just i Denna stunden skapats.



Hjärtat är alla känslor, även rädsla och sorg. Mellan människor i relationer och dialog så är hjärtat länken. För människan i ensamhet kanske Allt. Så känn, känn För, känn Åt, Känn Med, Känn Till.