Vila i frid.

Kicki.

 

Upphittad av mig i Sveriges vackraste stad för sjutton år sedan.

Somnade in igår när solen stod som högst på himlen. 

 

"För alltid familj"

En bättre tillvaro

med frid och lycka

var intentionen

för dig.

Vår flicka.

Du är värd mer

än allt ljus i världen.

Kampen mot fienden

var inte menat att vinnas.

Kärleken för dig lever

långt bortom himlen.

För alltid familj

för alltid frid

för dig.

Vår flicka.

För dig.

På eftermiddagen sjöng en fågel uppe vid vinden på Drömmars Slott. Jag vet att det var hon som berättade att hon nu var framme. Att Beli & Mini & Vicentie låg där i solen och väntade in henne. Och att gräset var mjukt och att fjärilarna lockade till lek.

 

På kvällen var det mycket rörelse där uppe. 

 

 

På balkongen satt jag med mor & far och vi höll varandras händer i tystnad.

 

Och tidigt, tidigt i morse när tårarna åter flödade,

flödade även pennans bläck och formade "För alltid familj". 

Att vara utan.

"Att vara utan"

Saknaden bränner hål
i mitt förtvivlade hjärta.

Visst kan du stanna
och andas med mig.

Vill inte vara utan dig.

Snälla liv
fyll mig med glädje igen

Väx i mig.
Var min lycka igen.

Mörker.

"Mörker"

Mörkret kom

utan förvarning.

Någon väg

går inte längre att finna.

Fötterna

känner inget fastland

och av krämpor

är de orubbliga.

Paralysering

av sinnenas akt

och en ömöjlighet

att komma vidare.

En evighetens dans 

med mörkrets dimma.

För alltid följeslagare

åt flyktig existens.

Mörkrets makt bevarar

de skadeskjutna levande.

Ingen ensamhet

står närmare än denna.

Ingen större sorg

över ljusets frånvaro

har någonsin känts som nu.

En gåva.

Denna skrev jag förra söndagen.

 

Tanken var att samla alla årets uttryck av kärlek, göra de vackra även att titta på

och med ett glittrande paket överlämna dem en dag i december

till medelpunkten av alla mina uttryck.

 

Och vem vet, kanske skulle jag få äran att läsa dem högt och med ögonblicken fast i en evighet

i de där två gröna.

 

 

"En gåva"

 

En gåva är solen

för fågeln som längtat.

 

Med solen kommer livet

och kärleken.

 

Blott ett andetag bort

är fågeln och jag

från solen och du.

Du är en gåva från ovan.

Oskiljaktiga själar.

En kväll i sommardugg och skor beklädda av nyklippt gräs. Två näsor sådär nära, nära där en andas in samma rena, oskuldsfulla luft som den andre just andas ut.
En promenad i takt och otakt eller fjärdedels takt. Ett par varma öron och mätta magar. Och en skorsten.
Sen den där låten igen som spelas på radion precis när vägarna skiljs åt.

Gåvan kan bara beskrivas såhär:


"Oskiljaktiga själar"

Oskiljaktiga själar.
Dina läppar mot mina.
Det är värme.

Kärleken har ingen horisont
för den är gränslös.

Vibrationerna oss emellan
ger de skönaste svallvågor

Oskiljaktiga själar.
Din hand i min.
Det är enighet.

Två hjärtan.
Tillsammans.

Du och jag.
Vi känner, vi lever.
Vi är.

Jag och du.
Två oskiljaktiga själar.
Ensamma men tillsammans.


Inga drömmar och inget imorgon.
Utan här och nu.
Ja, just här och nu.

Fridfullt regn.

Regnskur. Duggregn. Ösregn.

Jag uppskattar regn. Det är fridfullt på något sätt.

Jag uppskattar att vara utomhus när det regnar.

Att ställa mig under bar himmel, lyfta huvudet mot den öppna skyn, sluta ögonen och känna regnet mot huden.
Det ger en känsla av oskuld.

Att befinna mig mitt i skogen, blunda och lyssna in alla ljud av regnet som möter träden och efter det möter marken.
Det ger en känsla av frihet.

Att sitta på en brygga, titta ut över vattenytan och se hur regnet & sjön blir ett, under de mjukaste former.
Det ger en känsla av föränderlighet.

År 2009 skrev jag dikten nedan. Det var ett ögonblick, efter att jag lärt mig gå med protesen, helt själv och utan kryckor. Jag hade under många månader haft ett enda mål.
Det som tog mig framåt, genom smärtan.
Målet var att kunna hoppa jämfota, barfota i en vattenpöl.

"Lyckoregn"

 

I vattenpölen hoppar jag

så högt och innerligt

som om jag aldrig innan upplevt den.

 

Blöta fötter och jämfotahopp

här och nu

var en dröm långt bort

där och då.

 

För den som leker i vattnet

är skrattet så skönt.

 

Det finns inget bättre

än lilltår och stortår i otakt

med plaskande hälar.

 

Regnet är lycka och

lycka är vattenpölen

 

Lyckoregn här och nu.

Ödet.

När hjärtat får tala kan ingen ordning återställas.

Och ingenting kan tysta hjärtats slag. Från "Murbruk" till "Ödet" under en och samma timme.

 

"Ödet"

 

Ödet är du.

 

Endast med dig

finns imorgon.

Varje dag med dig
är livets mening.

För ödet,

det är du.

Murbruk.

"Murbruk"

 Avståndstagande

från ingenting
av det där.
Som var allting.
 
 Det där bryts ner 
i tystnad.

 

En dröm

 rasar samman

som gammalt murbruk.

Verkliga drömmar.

Bilden här är över dagens Skånehimmel. Dikten nedan är gjord under samma Skånehimmel.

Dags att drömma lite.

 

"Verkliga drömmar"

Drömmar om dig,

jag lever.

 

Tankar om dig,

jag ler.

 

Samhörighet med dig,

jag gråter.

 

Av lycka. Du är lyckan.

 

Du är drömmarna som är med mig

i verklighetens vardag.

Kind mot kind.

Jag blickade upp mot morgonhimlen.
Bilden här är exakt vad jag såg just då, klockan 06.37 imorse under min promenad.

Plockade fram det som alltid är med mig, i innerfickan och närmast hjärtat: miniblocket och minipennan.
Det var dags. För hjärtat. För honom. Och den heter Kind mot kind.

 

"Kind mot kind"

 

Hans ljuva doft

fyller mina lungor med oskuld

 

Som sommarbris mot min kind

är hans blick mot min.

 

En kort stund räcker.

Näsa mot näsa, kind mot kind ,

hand mot hand, bröst mot bröst

 

Hans skratt är den finaste glädjen,

Hans blick speglar de mest levande vyerna.

Frihet är hans närhet.

Lycka är hans kind mot min.

Fjäderlätt.

"Som en fjäder"

 

Fjäderlätt

rör fingrarna min hud.

 

Försiktigt mjukt,

rysande kittlande

möts två längtandes läppar

under samma sken av aftonmånen.

 

Den aftonmånen

blir varmaste sommarsol

i ögonblicket tillsammans. 

 

I verkligheten landar jag mjukt,

precis som en fjäder.

 

Min far.

"Kärlek mellan far och dotter" 

 

Bara lite till,

du är så mjuk.

 

Krama mig ännu en gång.

Och en gång till.

Jag ler, jag lever

bara i din famn.

 

Den flicka, den ballerina

som en gång var

blir jag igen

varje gång du älskar mig

i dina kramar.

 

Bara lite till,

det känns så tryggt.

Du är styrkan, du är kärleken.

Du är allt för din dotter.

 



Han sade att han var stolt över mig. Och att det finns hårdkokt ägg och makrill i tomatsås hemma, bara till mig. Eller potatismos och stekt strömming om jag hellre vill. Eller både och.

 

Dikten som du läste nyss skrev jag för länge sedan. Jag känner likadant idag. Och jag kommer känna likadant för resten av mina dagar.

Minnenas prägel.

Vaknade upp med ångest. En tår som ville falla, men som inte gjorde det.
 

Det har hänt igen. Och det hände igårkväll.

Det som varit långt borta kom plötsligt tillbaka.
Sedan igårkväll känner jag sådant jag inte vill känna, men kanske som jag borde eller just så som jag inte borde.

 

I ett ögonblick år 1994, skrev jag dikten som följer här.
Jag var 15.


 

 

"Trots allt"

 

Jag tänker på dig varje dag

och undrar hur du har det.

 

Du vill inte träffa mig

och inte heller prata med mig.

Inte ens kännas vid mig.

Jag förstår inte varför.

Vad har jag gjort?

 

Tomheten har fyllt mig

ända sedan du låste mig ute.

Den där kvällen

när det regnade.

 

Vad gav dig rätten att ta sönder

det där som var mitt hjärta?

Mer än två år har gått.

Jag kan inte glömma.

Varför kan jag inte glömma?

Jag vill inte förlåta.

 

Jag hatar dig och älskar dig.

Det gjorde jag igår.

Det gör jag imorgon också.

 

Trots allt

så älskar jag dig.

Och tänker på dig varje dag.

En ängel.

En ängel har korsat min väg. Delat min stig. Lett mig in på sin.

 

"No one on earth could feel like this. I´m thrown and overflown with bliss. There must be an angel, playing with my heart...."

Vilket konstnärsstycke; klicka här och upplev Eurythmics liveversion, slut dina ögon och lyssna med känsla.

För att behålla den känslan: sluta läsa vid punkten som följer. (punkt)

När du är redo att känna en annan känsla, låt sinnena klättra längs raderna som följer efter denna punkten.
 

"Ängeln"

 

ängeln

kom till min bädd

värmde mig med sitt leende.

 

 

din sorg är över

viskade ängeln i mitt öra.

 

följ med mig

och tårarna skall aldrig igen falla.

ängeln

stod vid min bädd

och mina tårar försvann.

 

ängeln

öppnade sin barm för mig

smekte min hud med sina vingar

och min själ blev ren

ängeln 

den vackraste av väsen

lyfte mig från bädden

visade mig ljuset

fyllde mig med styrka

och gav mig friheten åter.

 

 

Ett av mina ögonblick.

Nu är det ditt ögonblick också. Tack.

Drottning Natur.

Dagen var riktigt bra och jag har skrattat så hjärtligt.

Sådär från djupet, när tårarna flödar och magen krampar och du inte kan prata och nästan får andnöd.
Kollegorna ger verkligen det där mervärdet under vardagens flesta timmar.

I kombo med det helt underbara solskenet när jobbdagen var över, så tog jag en avstickare till en plats som är mig väldigt speciell.

Det var ett ögonblick i juli 2005.
Här på gräsplätten, precis intill bryggan, låg jag på mage med benen i vädret och blickade ut över ån.
Känslan överöste mig. Den känslan.

Det ögonblicket blev:


"Bubblor"

Jag känner
bubblande glädje
som får kroppen att lätta

Någonstans
mellan gammalt och nytt är jag nu

Porlande åar
sköljer mig ren
och jag förflyttas i tid och rum

Jag andas in solen
och drömmar blir så mycket mer
än tillfälliga lyckorus

Drömmarna är alla de platser
av bubblande glädje
där jag möter dig om och om igen

Och kanske är det just nu som jag för första gången uppskattar det tidlösa ögonblicket av denna oerhört mäktiga naturens skönhet.