Vila i frid.

Kicki.

 

Upphittad av mig i Sveriges vackraste stad för sjutton år sedan.

Somnade in igår när solen stod som högst på himlen. 

 

"För alltid familj"

En bättre tillvaro

med frid och lycka

var intentionen

för dig.

Vår flicka.

Du är värd mer

än allt ljus i världen.

Kampen mot fienden

var inte menat att vinnas.

Kärleken för dig lever

långt bortom himlen.

För alltid familj

för alltid frid

för dig.

Vår flicka.

För dig.

På eftermiddagen sjöng en fågel uppe vid vinden på Drömmars Slott. Jag vet att det var hon som berättade att hon nu var framme. Att Beli & Mini & Vicentie låg där i solen och väntade in henne. Och att gräset var mjukt och att fjärilarna lockade till lek.

 

På kvällen var det mycket rörelse där uppe. 

 

 

På balkongen satt jag med mor & far och vi höll varandras händer i tystnad.

 

Och tidigt, tidigt i morse när tårarna åter flödade,

flödade även pennans bläck och formade "För alltid familj". 

Ägg med hjärta.

Titta vad jag har fått.

Vilken fin gest.
Vilken överraskning.

Det är ekologiska ägg. Hönsägg.

..

Om några dagar skall jag få äran att följa med grannfrun och undersöka ett 50-tal ankägg som ligger i en värpmaskin, typ en kuvös. Deras mammor togs av räven förra veckan. 

 

Vi skall vi lysa med ficklampor och leta efter tecken på att allting går som planerat.

Tecknen är i färgen rött och i formen som en spindel, där spindelkroppen är hjärtat och benen är blodådror.

 

Ankäggen skall ligga där och mysa i cirka 38 graders värme under en månads tid.

Tills det är dags att komma ut i världen och stå på taniga ben.

 

Det är nästan så att hjärtat säger nej till att äta ägg överhuvudtaget.

För kanske kommer jag att se ägg som små kycklingar.

Och jag tycker att kycklingar är söta.

 

Och de som är söta vill jag ju inte äta. Fast ägg är ju gott.

Så jag vet inte riktigt hur relationen mellan mig & ägg kommer te sig framgent.

 

Men ikväll blir det omelett för hela gänget som grannfrun med varm hand överlämnade.

Tro, hopp och kärlek.

Vad är Tro, Hopp och Kärlek egentligen?

Wikipedia har inget svar på den frågan.

 

 

Så jag frågade dem som tydligen har svar på allt.

Det var ett svar.
Vet dock inte om jag köper svaret. Köper & köper. Jag betalade i alla fall 12 kr för messet.

 

Så Bibeln kom fram ikväll. Måste ju läsa.

Nya testamentet, Nya Korinthierbrevet, kapitel 13 och vers 13. Just den versen säger mig ingenting mer än 118100. 

Verserna 1-7 gav mig mer. Nickar. Känner. Håller med. Klokt skrivet.

Men det här med Tro, Hopp och Kärlek är fortfarande obesvarat. Kanske mest för att jag fått för mig att jag ej kan tro på religiösa skrifter.

  

Så mina funderingar fortsätter.

 

Är det vackra, men naiva drömmar?

Det här om Tro, Hopp och Kärlek.

 

Är det en underbar, omöjlig utopi?

 

Är det förvridna ordlekar?

Så länge hoppet finns, så finns kärleken.

Finns hopp så finns kärlek. Så länge du tror på hoppet.

Hoppet om kärlek finns om du tror på kärlek. Annars inte.

 

Och efter Bibeln, tas frågorna till ytterligare en nivå:

Är det för att jag inte tror på religion, Gud, Nattvarden och heliga skrifter som Bibeln? Är det därför som Tro, Hopp och Kärlek är en omöjlighet för mig? En omöjlighet att uppleva, uppnå och förstå?

 

..

Detta mötte mina ögon i fredags.

 

Innanför denna dörr finns mycket av det jag föreställer mig om Tro, Hopp och Kärlek.

 

Där finns människor som jag beundrar.
Människor med tro, i sin rätta bemärkelse. Tron på livet, tron på lycka, tron på sin egen styrka, tron på den sanna kärleken.

Där finns hopp.
Och där finns kärlek. Villkorslös kärlek.

Och för en stund får jag känna nyckeln nära mitt hjärta.

 

Hopp och önskan.

Jag äter min lunch ute i det gröna.
Jag hoppas att du äter även om matlusten saknas. Och att du gör det i sällskap med någon eller i ensamhet när du behöver.

Fåglar som kvittrar.
Jag hoppas att du då & då fortfarande kan höra hur vackert de sjunger.

Solen som värmer från hjässa till häl.
Jag hoppas att solen värmer dig. Alltid, alltid. Och framför allt när tankarna är som mörkast.

Mörka moln börjar samlas.
Jag tittar upp i skyn, blundar och önskar innerligt att alla mörka moln kommer hit. Och stannar här. Långt borta ifrån dig.

Regnet börjar falla. Först lite, lite med mjuk landning. Sedan mer & med tyngre landning.
Jag reser mig upp och börjar promenera. Ditåt, in mot skogen.
Regnet rinner längs nacken, längs axlarna. Längs fingertoppar och vader.

Jag går där. Hoppas och önskar.

Jag känner det. Som en direktöverföring från hjärta till hjärta.
Regnet rinner längs min panna, ner över ögonlocken och vidare längs kinderna.

Stannar till vid vattenbrynet.
Hoppas och önskar.

Inser att tårarna rinner. Att de blandas med regnet.
Men att de sakta kommer försvinna ner i gräset och vidare i jorden.
Jag önskar att jag kunde samla all din sorg och bära den långt, långt bort.

Dagen har kommit.

Dagen har kommit.

Den är här.

Jag ser att slaget är förlorat.

Och jag accepterar punkten som satts på pränt.

 

Ty jag är maktlös.

Står utanför.

Jag står utanför.

 

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Jag står utanför.

 

Skulle vilja ge min famn.

Önskar att den behövdes.

 

Framförallt nu, i smärta och plåga.

Känner sorgen. Hör gråten. Vet ångesten.

 

Jag står utanför.

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Lämnar inte, om modet finns att öppna din dörr.

Står kvar en stund.

 

Bästa mor.

Mor.

 

Min förebild.

Mitt livs kärlek.

Min allra närmsta vän.

Min guide under livets resa.

 

   Detta är hennes favoritfotografi.

   Därför valde jag att föreviga det här.

Hennes famn är varm och trygg.

Hon kramas ofta, hårt och länge.

 

Hennes hjärta är otroligt starkt.

När ingen annan orkat, har hon lyft för oss alla.

Där de svaga befunnit sig, har hon mött upp med ljus.

 

Hennes skratt klangar härligast.

Hon har en särskild förmåga att sprida glädje.

 

 

Hon. 

Individ. Kvinna. Väninna. Hustru. Syster. Och mor. 

 

Hon har lärt mig det mesta jag kan.
Även de två viktigaste förmågorna i livet: Att älska.
 

 

 


Och att förlåta.

   

Jag hyllar henne inte bara idag.

Utan varje dag. 

För resten av mitt liv. I evighet.

 

Volim te, mama. I onda kad sam ljuta.

Ovisshet bränns.

Under fyra nätter har samma scenario upplevts.

 

Jag har legat i sängen, sträckt ut handen, slutit ögonen och trevat försiktigt med fingrarna i en desperat önskan att finna.

Istället har jag funnit glödhet ovisshet.

 

Rest mig upp och lämnat det där.

En av den gångna veckans nätter.

I tystnad drack jag en kopp kaffe och skrev "Smältdon" och "Förkolna".

 

 

"Smältdon"

 

Hjärtat brinner och

kroppen är i lågor.

Inombords är elden

och den är oregerlig.

 

Efter allför lång tid

väcktes hjärtat och

dess längtans törst.

Nu går inte att släcka.

 

Värmen smärtar.

Det är så varmt

att ögonen brinner.

 

Med fingrar klöses huden upp

och hjärtat slits ut.

"Förkolna"
 

Hopp om annat än kanske.

Tankar på längtan

som är värdelös när

den inte finns hos båda.

Önskan om en varsam hand.

Hon som älskar

ett brinnande hjärta

förkolnar bit för bit.

 

Nolite ire.

Lika fantastiskt som det är att vara nära, lika smärtsamt är det att skiljas åt.

Ikväll låter hjärtat såhär.
 
Det här med att dra ner rullgardinen. Hur gör jag det?



Liknande ögonblick: Känna saknad

Byssan lull.

Detta är Mini-Me.

Perfektion. Oskuld.

Nytt liv. Nytt hopp. Nya drömmar.

 

 

 

 

 

Byssan Lull är bästa nattemusiken.

 

Hon har stora mörka ögon och långa ögonfransar.

Och mjukt hårsvall med små, underbara lockar.

Doften av henne är den finaste som sinnet upplevt (nja, med undantag av fisarna)

 

Nyvaken, trötter, arg, ledsen, glad, pigg, hungrig.

Ja, oavsett så är det nya livet det finaste.

 

När jag pratar med henne, fokuseras hennes intensiva blick på min mun & mimik.

När jag tar henne i min famn, kryper hon ihop och burrar in sig sådär nära, nära.

När hon tjurar ihop, så skriker hon till, tittar på en för att få en reaktion, skriker sedan lite till och viftar med de små härligt, babyknubbiga benen.

Inga tårar, bara tjur.

När hon skall somna, så sträcker hon ut sina små händer, drar mig närmre & håller mig fast där. Och gör lågmälda, fantastiska läten & ljud (ja, även fisarna).

 

Att gå med henne i barnvagnen, gör att jag ler konstant & stolt sträcker på mig.

 

Med Mini-Me är känslan av lycka näst intill total.

 

Undrar hur det känns att få uppleva världen med ett helt eget, litet liv.

En Mini-Me Original.

En liten av mig & någon annan.

Bestiga berg och.

Blåsor i händerna. Svidande solbränna i sidbenan. Sniglar längs vaderna.

 

Livets känsla i händerna. Naturens omfamningar. Hårt, hederligt arbete.

Ingen yta, bara djup.

Här finns väl livet, om någonstans?

 

Just då blev det så tydligt. Så påtagligt.

I just det ögonblick som jag lyckats avklara potatislandet med hedern i behåll (eller halvt hängande ur fickan efter alla mikropauser) blickade jag ut över jorden och upp mot bergen.

 

Ja. Utan tvekan. Bestiga berg.

 

Hårt arbete. Och ständiga vinster. Kärlek. För varandra och livet.
Uppleva nytt liv och känna stolthet i det. Se det frodas och blomma.
 

En åker, tillsammans. Plöja, harva, så, vattna, skörda.
 

Ja. Utan tvekan. Ett liv med nytt värde.

Ja. Utan tvekan. Dags att bekänna färg.

 

Innan eller efter berget. Eller en del av det.

Mer av Kristian Gidlund.

Han syns. Han hörs. Han läses. Han upplevs.

Han. Kristian Gidlund.
Personen. Individen. Människan.

Jag uppskattar att lyssna på honom.
Han har en oerhörd integritet och använder en retorik som är hänförande.
De mest spontana svaren är eftertänksamma och noggrant målande.

Han målar verkligen. Bilder. Av sin resa. Med allt vad det innebär.
Och det är vackert och sorgligt och starkt och fruktansvärt.

Men han är unik. I alla aspekter.

Om du missade honom i Gomorron på SVT igår (25 april), ta tio minuter och låt dessa tio minuter bringa dig tankar på det som är viktigt. På riktigt.
De tio minuterna startar när du klickar här!

Jag väntar på hans nysläppta bok "I kroppen min - En resa mot livets slut och alltings början."
Hoppas att den dimper ner i brevlådan idag.




Liknande ögonblick: Kristian Gidlund , I kroppen min

För drömmars slott.

Är det så att de finaste av drömmar bara bör förbli drömmar? 

Sista morgonen.

Jag hörde den igår. Fick stanna bilen.

Tidigt imorse hörde jag den. Igen. Fick släppa strykjärnet.

Mitt hjärta slutade slå och jag kunde inte andas.
Det var som om tiden stod stilla under tre och en halv minut.
Och jag befann mig någon annanstans.

Pianot. Kören. Melodin. Känslorna.
Orden. Artikulationen. Berättandet.
De första meningarna. Och de avslutande.

Igår i bilen och imorse vid tvätten.
Mitt hjärta slutade slå. Tiden stod stilla och jag befann mig någon annanstans.

Vet inte varför den påverkar mig så starkt.
Men jag är tacksam. Så oerhört tacksam över att känna.
Att våga känna och att kunna göra det fullt ut.

Oanad utflykt.

En återresa. Till en speciell plats.

Med filt på bänken. Bredvid då. Allena nu.

Två skräddare leker på vattenytan.

Vår. Känslor. Två blir en. Och tre.

 

 

Ligger ner i gräset. Har slängt av mig skorna.
Låter solen smeka tår och näsa.

Tittar upp mot skyn och ler.

Och hör att fiskaren troligen fått napp.

På andra sidan ån där han i timmar suttit i tystnad, tjoar han nu till.
Så jag tar min picknick-korg, går över bron

och ger honom resten av de scones & kärleksmums som är kvar.
För att skapa kontakt. För att gratulera.

Det visade sig att han tjoat till för att han stuckit sig på metkroken och därmed spillt sin öl rätt över mobilen. För första gången kom mitt Första Hjälpen-kit till användning. Och våtservetterna.



Jag känner hjärtat.

Lika vacker som solnedgången är tillsammans, är den gräslig att uppleva ensam.
Lika lätt som det är att sjunga med i låten, är svårigheten att lyssna på den när man saknar.
Lika snabbt som ett leende kommer, faller tårarna långsamt utan hejd.

Att känna är fantastiskt. Att känna är jättejobbigt. Att känna är att vara sårbar. Det är skrämmande och utelämnande.

Jag känner. Och jag vill fortsätta att känna.

Inte själv.
Men tillsammans.



Liknande ögonblick som varit och som berör samma livsförändring: Kind mot kind , Fjäderlätt, Verkliga drömmar, Ödet, Känna saknad, En ängel

40-årig kärlek.

Läste på Expressens nätbilaga om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och den 40-åriga kärleken mellan henne och hennes Ulf.

En livslång kärlek. Sann samhörighet. Två livsöden i ett.
Det är något alldeles magiskt, kanske så pass skört att det är okrossbart.
Jag förundrades. Precis som när min väninna Ingrid berättade om sin 40-åriga kärlek till sin Erling. Ingrid sade alltid att "det måste fungera i sängkammaren, men framförallt behövs det verkliga partnerskapet, den djupa vänskapen. Skratten, upplevelserna, kompromisserna."

En kort sammanfattning av artikeln om Lena och Ulf är några av deras finaste tips för hur ett livs kärlek kan bli:


Den fysiska känslan för varandra. Var fysisk med din partner. Kramas och rör varandra.

Prata mycket om allt möjligt och hitta på saker tillsammans.

Överraska varandra, visa uppskattning och uppmärksamma bemärkelsedagarna.


Det är magiskt.
Att läsa om verkliga människors hållbara lycka.
Att möta de där paren ute på stan, till åren komna och hållandes varandras händer.
Att sitta ner med dem och bara lyssna på alla deras minnen, se deras interaktion av blickar och skratt under tiden de gemensamt berättar.

Det måste väl ändå vara livets mening?
Att bli sådär magisk med någon.

Känn magin genom att läsa artikeln (eller bara blunda & lyssna på tillhörande TV-klipp) här!

Ödet.

När hjärtat får tala kan ingen ordning återställas.

Och ingenting kan tysta hjärtats slag. Från "Murbruk" till "Ödet" under en och samma timme.

 

"Ödet"

 

Ödet är du.

 

Endast med dig

finns imorgon.

Varje dag med dig
är livets mening.

För ödet,

det är du.

Fjäderlätt.

"Som en fjäder"

 

Fjäderlätt

rör fingrarna min hud.

 

Försiktigt mjukt,

rysande kittlande

möts två längtandes läppar

under samma sken av aftonmånen.

 

Den aftonmånen

blir varmaste sommarsol

i ögonblicket tillsammans. 

 

I verkligheten landar jag mjukt,

precis som en fjäder.

 

Minne tillsammans.

Lycka. Lycka.

Och ja, det är av k ä r l e k.

Miljoner ögonblick i ett enda.
Miljoner känslor i en enda.
Miljoner drömmar i gårdagens verklighet.

Ett livs väntan. Ett livs längtan.
Allt i ett enda mirakel. Igår.