Det finns ett par.

Det finns ett par. Ett kärlekspar. En enighet. Ett team. En familj.

De är två.
Och varje dag kommer de. Tillsammans.

För att äta brödet på gräsmattan.
Hon äter först. Hon äter tills hon är mätt.
Han står bakom henne. Tyst. Iakttagande. Övervakande. Beskyddande.

De promenerar. Tillsammans. Sida vid sida.
Gungande, sida till sida. I avspänt tempo.

Hon pratar mycket. Väldigt mycket. Och högt.
Han är tyst. Är fåordig. Kanske har han inte mer att tillägga.



De är ett par.
De är tillsammans.
De delar sina liv med varandra.




När de ligger där i solen, kan de känna att de bara är varandras?
När de flyger iväg till nya möjligheter, vill de fortfarande vara varandras?
När de simmar på stormiga vatten, är då den andres överlevnad det enda som spelar roll?
När kylan är som värst, kan de då med den där enda blicken berätta att det kommer bli bättre?

"Vade me cum." (latinskt citat)

Oanad utflykt.

En återresa. Till en speciell plats.

Med filt på bänken. Bredvid då. Allena nu.

Två skräddare leker på vattenytan.

Vår. Känslor. Två blir en. Och tre.

 

 

Ligger ner i gräset. Har slängt av mig skorna.
Låter solen smeka tår och näsa.

Tittar upp mot skyn och ler.

Och hör att fiskaren troligen fått napp.

På andra sidan ån där han i timmar suttit i tystnad, tjoar han nu till.
Så jag tar min picknick-korg, går över bron

och ger honom resten av de scones & kärleksmums som är kvar.
För att skapa kontakt. För att gratulera.

Det visade sig att han tjoat till för att han stuckit sig på metkroken och därmed spillt sin öl rätt över mobilen. För första gången kom mitt Första Hjälpen-kit till användning. Och våtservetterna.



Minne tillsammans.

Lycka. Lycka.

Och ja, det är av k ä r l e k.

Miljoner ögonblick i ett enda.
Miljoner känslor i en enda.
Miljoner drömmar i gårdagens verklighet.

Ett livs väntan. Ett livs längtan.
Allt i ett enda mirakel. Igår.