Ovisshet bränns.

Under fyra nätter har samma scenario upplevts.

 

Jag har legat i sängen, sträckt ut handen, slutit ögonen och trevat försiktigt med fingrarna i en desperat önskan att finna.

Istället har jag funnit glödhet ovisshet.

 

Rest mig upp och lämnat det där.

En av den gångna veckans nätter.

I tystnad drack jag en kopp kaffe och skrev "Smältdon" och "Förkolna".

 

 

"Smältdon"

 

Hjärtat brinner och

kroppen är i lågor.

Inombords är elden

och den är oregerlig.

 

Efter allför lång tid

väcktes hjärtat och

dess längtans törst.

Nu går inte att släcka.

 

Värmen smärtar.

Det är så varmt

att ögonen brinner.

 

Med fingrar klöses huden upp

och hjärtat slits ut.

"Förkolna"
 

Hopp om annat än kanske.

Tankar på längtan

som är värdelös när

den inte finns hos båda.

Önskan om en varsam hand.

Hon som älskar

ett brinnande hjärta

förkolnar bit för bit.

 

Nolite ire.

Lika fantastiskt som det är att vara nära, lika smärtsamt är det att skiljas åt.

Ikväll låter hjärtat såhär.
 
Det här med att dra ner rullgardinen. Hur gör jag det?



Liknande ögonblick: Känna saknad

Byssan lull.

Detta är Mini-Me.

Perfektion. Oskuld.

Nytt liv. Nytt hopp. Nya drömmar.

 

 

 

 

 

Byssan Lull är bästa nattemusiken.

 

Hon har stora mörka ögon och långa ögonfransar.

Och mjukt hårsvall med små, underbara lockar.

Doften av henne är den finaste som sinnet upplevt (nja, med undantag av fisarna)

 

Nyvaken, trötter, arg, ledsen, glad, pigg, hungrig.

Ja, oavsett så är det nya livet det finaste.

 

När jag pratar med henne, fokuseras hennes intensiva blick på min mun & mimik.

När jag tar henne i min famn, kryper hon ihop och burrar in sig sådär nära, nära.

När hon tjurar ihop, så skriker hon till, tittar på en för att få en reaktion, skriker sedan lite till och viftar med de små härligt, babyknubbiga benen.

Inga tårar, bara tjur.

När hon skall somna, så sträcker hon ut sina små händer, drar mig närmre & håller mig fast där. Och gör lågmälda, fantastiska läten & ljud (ja, även fisarna).

 

Att gå med henne i barnvagnen, gör att jag ler konstant & stolt sträcker på mig.

 

Med Mini-Me är känslan av lycka näst intill total.

 

Undrar hur det känns att få uppleva världen med ett helt eget, litet liv.

En Mini-Me Original.

En liten av mig & någon annan.

Boken I kroppen min.

Den hann levereras.
Är glad över att den kommer följa med mig.

Här följer ett utdrag ur boken:

"Snart skall jag berätta. Om det enda som de kan lova. Om det som skrämmer mig mer än någonting annat. Jag skall göra det snart, men inte nu. För nu måste jag cykla. Snabbare än någonsin tidigare, nedför samma backar, förbi hönsen som kommer att bli rädda, förbi hästen och ner till eken. Och när igen ser mig ska jag krama den hårt. Sedan ska jag cykla hem igen. Jag har elva dagar kvar."

Boktitel: "I kroppen mig - Resan mot livets slut och alltings början".

Författare: Kristian Gidlund

Köp den. 10 SEK per såld bok går till Cancerfonden.

Bokens baksidetext lyder:

"1 mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta cancern. Han började skriva en blogg, "I kroppen min". Boken baseras på bloggen som fullkomligt har exploderat av besökare - miljontals människor har upptäckt Kristians starka, nakna, vackra texter. Texter som träffar rakt i hjärtat."

Jag kan knappt bärga mig att ge fullt fokus från pärm till pärm.

Det regnar hos mig nu. Regnar det inatt också så blir det jag, regnet och boken.

Du har väl läst andra ögonblick som Kristian givit mig: Kristian Gidlund, Mer av Kristian Gidlund, Kampen för Kristian Gidlund

Mer av Kristian Gidlund.

Han syns. Han hörs. Han läses. Han upplevs.

Han. Kristian Gidlund.
Personen. Individen. Människan.

Jag uppskattar att lyssna på honom.
Han har en oerhörd integritet och använder en retorik som är hänförande.
De mest spontana svaren är eftertänksamma och noggrant målande.

Han målar verkligen. Bilder. Av sin resa. Med allt vad det innebär.
Och det är vackert och sorgligt och starkt och fruktansvärt.

Men han är unik. I alla aspekter.

Om du missade honom i Gomorron på SVT igår (25 april), ta tio minuter och låt dessa tio minuter bringa dig tankar på det som är viktigt. På riktigt.
De tio minuterna startar när du klickar här!

Jag väntar på hans nysläppta bok "I kroppen min - En resa mot livets slut och alltings början."
Hoppas att den dimper ner i brevlådan idag.




Liknande ögonblick: Kristian Gidlund , I kroppen min

On the beach.

Det viktigaste först.

Det är där, vid havet, som jag finner klarhet.
Det är där, i ensamhet, som jag finner balans.
Det är där, vid horisonten, som jag finner perspektiv.

Det är där allting slutar & börjar samtidigt.

Jubileum Knäprotes.

Det är 4 år sedan jag fick min knäprotes.

Den var den 21 april 2009. Lunds Universitetssjukhus. Team Rydholm/Knutsson.

Resten av det året kom att bli en tuff tid med nya självinsikter & hårda sanningar.

Och det kom sedermera att bli det mest underbara, otroliga och lyckligaste jag varit med om.
Fortfarande (trots gåsfot och abrubt slut på löpningen).

Innan.
Jag orkade inte mer. Jag var trött på att dagarna aldrig tog slut. Det ständiga behovet av mer och fler tabletter, men ändå mer och mer smärta. Jakten på det ständiga ruset. Dödsångesten när jag nått det och det så snabbt försvann.

 

Sen.
Ja, dikterna beskriver det bäst.

 

"Det gnager"



 

Som om jag själv håller i sågen

och med all min kraft vill komma igenom

senor och brosk och muskler.

 

Som om en råtta gnager

på skelettet i det högra

så är smärtan

när stygnen sakta dras upp

 

 

 

 

"Till er som gör allt"

 

vita älvor

ni tröstar och stärker 

överallt finns ni

gåvornas mirakel

ni lämnar inte

trots mina ropens klagan

 

förtjänar jag det?

 

helaren

vars händer och sinnen

så klanderfritt och perfekt 

tar mina lemmar itu

och bygger ihop dem igen

med plastbitar och skruvar 

 

du läker min kropp

du är min räddning

du gör allt du kan

och du gör det perfekt

tack för att ni givit mig
en chans till omstart.

tack för att ni gör allt
för mig.

  

Nu.

Det har nu gått fyra år. Och jag minns ögonblicket, det Där ögonblicket när mitt nya livs fysiska lycka på riktigt kom till mig. 

 

Det var sensommaren 2011 i Malmö.

Hade glömt några papper på kontoret och gubbarna väntade i bilen.

Så jag sprang. Bara ett tiotal meter, men ändå. Jag sprang.

 

Och så slog det mig. Så kom ögonblicket.

När jag insåg att det inte gjorde ont i benet. Inte något.

Hur mycket jag än kände efter så fanns ingen smärta.

 

Det var ett magiskt ögonblick.

 

 

Nästa år är det 5-årskontroll. Fick veta att Dr. U då hunnit gå vidare till pension. Hade velat visa honom hans mästerverk.

Jag planerar nu en överraskning för Dr. U. Och hoppas det blir ett minnesvärt ögonblick för honom.

För drömmars slott.

Är det så att de finaste av drömmar bara bör förbli drömmar? 

Dödsångest för gåsfot.

Jag känner så väl igen vyn. Taket. Lysrören.

 

Jag känner så väl igen känslan.

Den snabba andningen. Den tunga bröstkorgen. De sammanbitna käkarna. Det pulserande benet.

Den knarriga britsen som är så kort att fötterna sticker utanför. Pappret på den som skrynklas ihop och mina försök att räta ut det.

 

Ångesten är i mig. Ångest för det som varit. För just nu. För framtiden. Jag går inte igenom den resan igen. Nej.

 

Frågorna maler på.

Är det så att det händer igen. Fast i vänster.

Kommer smärtan att accelerera.  Har läkaren läst journalerna tillräckligt noggrant för att veta. 

Blir det smärtstillande. Kommer jag orka spreta emot. Kommer jag vilja alls. Eller kommer jag ge vika.

Är läkaren jag väntar på tillräckligt kompetent. Vet han vad han pratar om.

Vet han vad jag pratar om.

Vilken strategi behöver jag använda för att få den undersökning jag vill ha.

 

In kommer Dr P, traumaortoped. Fast handslag och intensiv blick.
Han berättar för mig, min historia sedan 90-talet. Han har läst på. Han vet.

 

Avklädd ligger jag på britsen och iakttar honom. Hur han klämmer, funderar och pratar latin.

Jag är övertygad om att han har fel.

 

Som om han visste min övertygelse, som om jag protesterat och ifrågasatt utan att ord så satte han sig bredvid mig, lade handen på mitt lår och sade:

 

"Jag förstår dig så väl, att du nu äntligen lever utan smärta och vill testa och tänja på gränserna längre och tuffare. Men mellan dig och mig, det var riktigt dumt att springa. Spring inte mer. Promenera, simma och cykla. Men spring inte mer."

 

Du har fått gåsfot!

 

Allvarligt?!

Förutom jättecellstumörer och droppfot, så har jag nu även med mig en gåsfot.

 

Började fnissa. Samtidigt som jag blev tårögd.

Tog hans hand och ville inte släppa den.

 

Fortfarande inte övertygad om att han med säkerhet visste vad han pratade om,

så visste jag med säkerhet att eftersom han haft Dr. U, the best of the best, som mentor

så måste jag lita på honom.

 

 

 

 

Liknande ögonblick i liknande livsförändring: Våga inse, Jag sprang, 10K for Pink, 10K for Pink 1.0-1.1,  

Sista morgonen.

Jag hörde den igår. Fick stanna bilen.

Tidigt imorse hörde jag den. Igen. Fick släppa strykjärnet.

Mitt hjärta slutade slå och jag kunde inte andas.
Det var som om tiden stod stilla under tre och en halv minut.
Och jag befann mig någon annanstans.

Pianot. Kören. Melodin. Känslorna.
Orden. Artikulationen. Berättandet.
De första meningarna. Och de avslutande.

Igår i bilen och imorse vid tvätten.
Mitt hjärta slutade slå. Tiden stod stilla och jag befann mig någon annanstans.

Vet inte varför den påverkar mig så starkt.
Men jag är tacksam. Så oerhört tacksam över att känna.
Att våga känna och att kunna göra det fullt ut.

Oanad utflykt.

En återresa. Till en speciell plats.

Med filt på bänken. Bredvid då. Allena nu.

Två skräddare leker på vattenytan.

Vår. Känslor. Två blir en. Och tre.

 

 

Ligger ner i gräset. Har slängt av mig skorna.
Låter solen smeka tår och näsa.

Tittar upp mot skyn och ler.

Och hör att fiskaren troligen fått napp.

På andra sidan ån där han i timmar suttit i tystnad, tjoar han nu till.
Så jag tar min picknick-korg, går över bron

och ger honom resten av de scones & kärleksmums som är kvar.
För att skapa kontakt. För att gratulera.

Det visade sig att han tjoat till för att han stuckit sig på metkroken och därmed spillt sin öl rätt över mobilen. För första gången kom mitt Första Hjälpen-kit till användning. Och våtservetterna.



Den lilla svarta 1.0.

Dags för nattklubb.
Så fram med den lilla svarta. Och ett par höga klackar.

Låt oss dansa.

Utan hjärta.
Utan känslor.
Utan ensamhet.

Vi syns i Skånes T-Bar.

Barn är hopp.

Barn är hopp. Barn är innerlighet. Barn är det finaste i livet.

Idag fick jag hålla Alexander. Nyaste tillskottet i kretsen. Och definitivt det sötaste, gulligaste, finaste, snällaste.
Det mest perfekta.

Jag blir så lycklig.

En babys doft slår alla andra dofter.
En babys ljud låter finare än allt annat örat kan höra.
En babys grimaser är den vackraste av all mimik.
En babys små, små tår och fingrar och öron och haka och näsa är så fulländat skapta.

Det är även så att babyns spya på kavajen är den bästa av alla spyor.
Och direkt efter så somnade han som en stock i min famn.

Det känns i hela mig. I alla nervceller. I alla blodådror. I hela min kropp.
Längtan. Hopp.

40-årig kärlek.

Läste på Expressens nätbilaga om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och den 40-åriga kärleken mellan henne och hennes Ulf.

En livslång kärlek. Sann samhörighet. Två livsöden i ett.
Det är något alldeles magiskt, kanske så pass skört att det är okrossbart.
Jag förundrades. Precis som när min väninna Ingrid berättade om sin 40-åriga kärlek till sin Erling. Ingrid sade alltid att "det måste fungera i sängkammaren, men framförallt behövs det verkliga partnerskapet, den djupa vänskapen. Skratten, upplevelserna, kompromisserna."

En kort sammanfattning av artikeln om Lena och Ulf är några av deras finaste tips för hur ett livs kärlek kan bli:


Den fysiska känslan för varandra. Var fysisk med din partner. Kramas och rör varandra.

Prata mycket om allt möjligt och hitta på saker tillsammans.

Överraska varandra, visa uppskattning och uppmärksamma bemärkelsedagarna.


Det är magiskt.
Att läsa om verkliga människors hållbara lycka.
Att möta de där paren ute på stan, till åren komna och hållandes varandras händer.
Att sitta ner med dem och bara lyssna på alla deras minnen, se deras interaktion av blickar och skratt under tiden de gemensamt berättar.

Det måste väl ändå vara livets mening?
Att bli sådär magisk med någon.

Känn magin genom att läsa artikeln (eller bara blunda & lyssna på tillhörande TV-klipp) här!

Ödet.

När hjärtat får tala kan ingen ordning återställas.

Och ingenting kan tysta hjärtats slag. Från "Murbruk" till "Ödet" under en och samma timme.

 

"Ödet"

 

Ödet är du.

 

Endast med dig

finns imorgon.

Varje dag med dig
är livets mening.

För ödet,

det är du.

Murbruk.

"Murbruk"

 Avståndstagande

från ingenting
av det där.
Som var allting.
 
 Det där bryts ner 
i tystnad.

 

En dröm

 rasar samman

som gammalt murbruk.

Verkliga drömmar.

Bilden här är över dagens Skånehimmel. Dikten nedan är gjord under samma Skånehimmel.

Dags att drömma lite.

 

"Verkliga drömmar"

Drömmar om dig,

jag lever.

 

Tankar om dig,

jag ler.

 

Samhörighet med dig,

jag gråter.

 

Av lycka. Du är lyckan.

 

Du är drömmarna som är med mig

i verklighetens vardag.

Kind mot kind.

Jag blickade upp mot morgonhimlen.
Bilden här är exakt vad jag såg just då, klockan 06.37 imorse under min promenad.

Plockade fram det som alltid är med mig, i innerfickan och närmast hjärtat: miniblocket och minipennan.
Det var dags. För hjärtat. För honom. Och den heter Kind mot kind.

 

"Kind mot kind"

 

Hans ljuva doft

fyller mina lungor med oskuld

 

Som sommarbris mot min kind

är hans blick mot min.

 

En kort stund räcker.

Näsa mot näsa, kind mot kind ,

hand mot hand, bröst mot bröst

 

Hans skratt är den finaste glädjen,

Hans blick speglar de mest levande vyerna.

Frihet är hans närhet.

Lycka är hans kind mot min.

Fika lyxigt.

En fika på Espresso House är för mig lyx.

Lyx de Lux. Med massor av stjärnor.

Kärlekskänslan av Lattens hjärta av fluffigt skum.
Hemmakänslan av att bläddra i Sydsvenskans
B-bilaga.
Guddomlighetskänslan av den himmelska cheesecaken på tungan.

För 71 SEK.
Bara. Hundratals kalorier, kolhydrater och fetter ingår i priset.

 

Blodsband.

En dag år 2006 fick jag ett mail. Det mailet innehöll en överraskning. En visdomskälla. En tillgång i livet. Helt unik i sitt slag.

Existens. Gener. Minnen. Ursprung. Gemenskap. Tillhörighet.

Med mig. För oss.

Vi är födda samma år - är både äldre och yngre än varandra.
Vi har levt våra liv ett stenkast ifrån varandra - vandrat helt olika vägar i livet.
Vi har så mycket att tillföra varandra - detaljer och det stora hela skiftar tvärt och lika mellan oss.

Hon är en mycket klok person.  En väldigt stark individ. En fantastisk mor för sin son.

Hon är min kusin. Tacksam. I evighet.