Plast och titan är livet.

Blicken fastnade för ett ögonblick på ärret.

Den fastnar där ibland. Som när jag smörjer in mig. Eller när jag rakar mig. Eller när jag skall ta på mig en fin kjol.

Då kan ögonblicket kännas som tusen. Jag rör då vid det, långsamt och ömt. Sekvenser av mörker och snabba flashar av ljus. Omsluter det med båda händerna, i beskyddande känsla.

  

Vägen till ärren var mycket kostsam.

Ett decennium av tid som jag inte minns, sorg & förlorade relationer, plågsam smärta & vattentät lojalitet till morfinet & metadonet.

Ärren har givit mig allting. 

Livet. En andra chans till lycklig ålderdom. 

Det finns inget finare, eller hur?

Ärren påminner mig om gränsen mellan himmel och helvete

De visar mig varje dag vart jag kommer ifrån.

Jag tittar inte bort.

Och jag glömmer inte.

Att plast & titan är livet.

Kampen för Kristian Gidlund.

Ett livs öde slukat, över en dags flygresa och en eftermiddag på stranden.

 

 

 

Jag ville först inte öppna den. Vågade inte riskera att bli avbruten av flygplatsens alla distraktioner.

Hade inte hjärta att ta till mig Gidlunds innersta utan total hängivenhet.

 

Men längtan att få påbörja första meningen blev överväldigande under mellanlandningen i Tyskland. Med ett par timmar att spendera på mark, drog jag mig undan till en liten enskild hörna på C-vingen.

Där fanns det till och med sitsar med stolsdynor!

Bullade upp ryggsäcken som huvudkudde och lade mig ner.

 

Tog ett varsamt tag om boken. Försiktigt. Som om den vore min kärleks hjärta. 

Ett par, ganska många kanske, sekunder granskade jag pärmen. Färgerna, mönstren, bilden.

 



Så öppnade jag boken. Läste första meningen.
Och fortsatte att läsa nästa, nästa och nästa.
Snabbare än något flygplan lämnade jag C-vingen i München för en helt annan plats i en helt annan kropp, för en helt annan resa.
En litterär briljans med alla sfärers känsloyttringar. Hur intensivt, visste jag dock inte ännu.

Kristian Gidlund är exeptionellt kraftfull i sitt uttryck. Han är, utan tvekan, en mästare på att berätta med det skrivna ordet. Ett unikum i att ge liv och mening i varje enskilt ord. Att beskriva. Att måla. Att utrycka. Att fånga. Och att behålla.


..
Jag låg där i solsängen. Med benen i vädret och solhatten på sned.
Under en sådan där långsam eftertanke fick jag känslan av att det är lite väl mörkt.
Tittade upp, sneglade över bågarna på solbrillorna.
Solnedgången blottade hela sitt väsen för mig och över Medelhavet.

Eftermiddagen hade blivit kväll. Den blå himlen hade blivit röd.
Boken var slut. Sista punkten var skådad.


..
..
..
Hans upplevelser. Hans resa. Hans ödes väg.
Detta är hans sanning. Hans ögonblick. Hans verklighet.

Som läsare, åskådare, publik och någon helt annan så har läsingen av denna bok, just nu, väckt högst personliga tankar och funderingar kring min existens.
Mitt livs leverne.
Mina prioriteringar i livets varande. Min principiella värdegrunds ramverk.

Om allt det där, som betyder någonting. På riktigt. I ärlighetens namn.
Om allt det där, som ej går att ta på men som känns mer än tydligaste fingertoppskänsla. Varje dag. I varje beslut. I hjärta och själ.


..
"You did good, Kristian. You did good."




Du har väl läst: Boken I kroppen min, Mer av Kristian Gidlund och Kristian Gidlund 

On the beach.

Det viktigaste först.

Det är där, vid havet, som jag finner klarhet.
Det är där, i ensamhet, som jag finner balans.
Det är där, vid horisonten, som jag finner perspektiv.

Det är där allting slutar & börjar samtidigt.