Jubileum Knäprotes.

Det är 4 år sedan jag fick min knäprotes.

Den var den 21 april 2009. Lunds Universitetssjukhus. Team Rydholm/Knutsson.

Resten av det året kom att bli en tuff tid med nya självinsikter & hårda sanningar.

Och det kom sedermera att bli det mest underbara, otroliga och lyckligaste jag varit med om.
Fortfarande (trots gåsfot och abrubt slut på löpningen).

Innan.
Jag orkade inte mer. Jag var trött på att dagarna aldrig tog slut. Det ständiga behovet av mer och fler tabletter, men ändå mer och mer smärta. Jakten på det ständiga ruset. Dödsångesten när jag nått det och det så snabbt försvann.

 

Sen.
Ja, dikterna beskriver det bäst.

 

"Det gnager"



 

Som om jag själv håller i sågen

och med all min kraft vill komma igenom

senor och brosk och muskler.

 

Som om en råtta gnager

på skelettet i det högra

så är smärtan

när stygnen sakta dras upp

 

 

 

 

"Till er som gör allt"

 

vita älvor

ni tröstar och stärker 

överallt finns ni

gåvornas mirakel

ni lämnar inte

trots mina ropens klagan

 

förtjänar jag det?

 

helaren

vars händer och sinnen

så klanderfritt och perfekt 

tar mina lemmar itu

och bygger ihop dem igen

med plastbitar och skruvar 

 

du läker min kropp

du är min räddning

du gör allt du kan

och du gör det perfekt

tack för att ni givit mig
en chans till omstart.

tack för att ni gör allt
för mig.

  

Nu.

Det har nu gått fyra år. Och jag minns ögonblicket, det Där ögonblicket när mitt nya livs fysiska lycka på riktigt kom till mig. 

 

Det var sensommaren 2011 i Malmö.

Hade glömt några papper på kontoret och gubbarna väntade i bilen.

Så jag sprang. Bara ett tiotal meter, men ändå. Jag sprang.

 

Och så slog det mig. Så kom ögonblicket.

När jag insåg att det inte gjorde ont i benet. Inte något.

Hur mycket jag än kände efter så fanns ingen smärta.

 

Det var ett magiskt ögonblick.

 

 

Nästa år är det 5-årskontroll. Fick veta att Dr. U då hunnit gå vidare till pension. Hade velat visa honom hans mästerverk.

Jag planerar nu en överraskning för Dr. U. Och hoppas det blir ett minnesvärt ögonblick för honom.

Våga inse.

Att gå igenom sina gömmor då & då är nyttigt.

Spännande med allting man hittar som man trodde att man slängt eller inte ens haft.

Men det krävs också mod. Att våga öppna alla gamla boxar.

Minnena som kommer tillbaka till en när man hittar sådant vars existens man förträngt. Som alla kryckor och hjälpmedel (griptänger, stödplattor, bandage, rehabkuddar).

Och insikten över hur illa ute man faktiskt var när tabletter hittas gömda inuti gamla trädgårdshandskar & inuti gamla punkade cykeldäck & i VHS-fodral.


Tydligheten att teori inte är lika med praktik när man samlar ihop mängderna av oöppnade  sluta-röka-produkter som inhandlats men aldrig använts.

Och den dubbla uppsättningen av kylskåpspoesi.