Jubileum Knäprotes.

Det är 4 år sedan jag fick min knäprotes.

Den var den 21 april 2009. Lunds Universitetssjukhus. Team Rydholm/Knutsson.

Resten av det året kom att bli en tuff tid med nya självinsikter & hårda sanningar.

Och det kom sedermera att bli det mest underbara, otroliga och lyckligaste jag varit med om.
Fortfarande (trots gåsfot och abrubt slut på löpningen).

Innan.
Jag orkade inte mer. Jag var trött på att dagarna aldrig tog slut. Det ständiga behovet av mer och fler tabletter, men ändå mer och mer smärta. Jakten på det ständiga ruset. Dödsångesten när jag nått det och det så snabbt försvann.

 

Sen.
Ja, dikterna beskriver det bäst.

 

"Det gnager"



 

Som om jag själv håller i sågen

och med all min kraft vill komma igenom

senor och brosk och muskler.

 

Som om en råtta gnager

på skelettet i det högra

så är smärtan

när stygnen sakta dras upp

 

 

 

 

"Till er som gör allt"

 

vita älvor

ni tröstar och stärker 

överallt finns ni

gåvornas mirakel

ni lämnar inte

trots mina ropens klagan

 

förtjänar jag det?

 

helaren

vars händer och sinnen

så klanderfritt och perfekt 

tar mina lemmar itu

och bygger ihop dem igen

med plastbitar och skruvar 

 

du läker min kropp

du är min räddning

du gör allt du kan

och du gör det perfekt

tack för att ni givit mig
en chans till omstart.

tack för att ni gör allt
för mig.

  

Nu.

Det har nu gått fyra år. Och jag minns ögonblicket, det Där ögonblicket när mitt nya livs fysiska lycka på riktigt kom till mig. 

 

Det var sensommaren 2011 i Malmö.

Hade glömt några papper på kontoret och gubbarna väntade i bilen.

Så jag sprang. Bara ett tiotal meter, men ändå. Jag sprang.

 

Och så slog det mig. Så kom ögonblicket.

När jag insåg att det inte gjorde ont i benet. Inte något.

Hur mycket jag än kände efter så fanns ingen smärta.

 

Det var ett magiskt ögonblick.

 

 

Nästa år är det 5-årskontroll. Fick veta att Dr. U då hunnit gå vidare till pension. Hade velat visa honom hans mästerverk.

Jag planerar nu en överraskning för Dr. U. Och hoppas det blir ett minnesvärt ögonblick för honom.

Dödsångest för gåsfot.

Jag känner så väl igen vyn. Taket. Lysrören.

 

Jag känner så väl igen känslan.

Den snabba andningen. Den tunga bröstkorgen. De sammanbitna käkarna. Det pulserande benet.

Den knarriga britsen som är så kort att fötterna sticker utanför. Pappret på den som skrynklas ihop och mina försök att räta ut det.

 

Ångesten är i mig. Ångest för det som varit. För just nu. För framtiden. Jag går inte igenom den resan igen. Nej.

 

Frågorna maler på.

Är det så att det händer igen. Fast i vänster.

Kommer smärtan att accelerera.  Har läkaren läst journalerna tillräckligt noggrant för att veta. 

Blir det smärtstillande. Kommer jag orka spreta emot. Kommer jag vilja alls. Eller kommer jag ge vika.

Är läkaren jag väntar på tillräckligt kompetent. Vet han vad han pratar om.

Vet han vad jag pratar om.

Vilken strategi behöver jag använda för att få den undersökning jag vill ha.

 

In kommer Dr P, traumaortoped. Fast handslag och intensiv blick.
Han berättar för mig, min historia sedan 90-talet. Han har läst på. Han vet.

 

Avklädd ligger jag på britsen och iakttar honom. Hur han klämmer, funderar och pratar latin.

Jag är övertygad om att han har fel.

 

Som om han visste min övertygelse, som om jag protesterat och ifrågasatt utan att ord så satte han sig bredvid mig, lade handen på mitt lår och sade:

 

"Jag förstår dig så väl, att du nu äntligen lever utan smärta och vill testa och tänja på gränserna längre och tuffare. Men mellan dig och mig, det var riktigt dumt att springa. Spring inte mer. Promenera, simma och cykla. Men spring inte mer."

 

Du har fått gåsfot!

 

Allvarligt?!

Förutom jättecellstumörer och droppfot, så har jag nu även med mig en gåsfot.

 

Började fnissa. Samtidigt som jag blev tårögd.

Tog hans hand och ville inte släppa den.

 

Fortfarande inte övertygad om att han med säkerhet visste vad han pratade om,

så visste jag med säkerhet att eftersom han haft Dr. U, the best of the best, som mentor

så måste jag lita på honom.

 

 

 

 

Liknande ögonblick i liknande livsförändring: Våga inse, Jag sprang, 10K for Pink, 10K for Pink 1.0-1.1,