Dagen har kommit.

Dagen har kommit.

Den är här.

Jag ser att slaget är förlorat.

Och jag accepterar punkten som satts på pränt.

 

Ty jag är maktlös.

Dödsångest för gåsfot.

Jag känner så väl igen vyn. Taket. Lysrören.

 

Jag känner så väl igen känslan.

Den snabba andningen. Den tunga bröstkorgen. De sammanbitna käkarna. Det pulserande benet.

Den knarriga britsen som är så kort att fötterna sticker utanför. Pappret på den som skrynklas ihop och mina försök att räta ut det.

 

Ångesten är i mig. Ångest för det som varit. För just nu. För framtiden. Jag går inte igenom den resan igen. Nej.

 

Frågorna maler på.

Är det så att det händer igen. Fast i vänster.

Kommer smärtan att accelerera.  Har läkaren läst journalerna tillräckligt noggrant för att veta. 

Blir det smärtstillande. Kommer jag orka spreta emot. Kommer jag vilja alls. Eller kommer jag ge vika.

Är läkaren jag väntar på tillräckligt kompetent. Vet han vad han pratar om.

Vet han vad jag pratar om.

Vilken strategi behöver jag använda för att få den undersökning jag vill ha.

 

In kommer Dr P, traumaortoped. Fast handslag och intensiv blick.
Han berättar för mig, min historia sedan 90-talet. Han har läst på. Han vet.

 

Avklädd ligger jag på britsen och iakttar honom. Hur han klämmer, funderar och pratar latin.

Jag är övertygad om att han har fel.

 

Som om han visste min övertygelse, som om jag protesterat och ifrågasatt utan att ord så satte han sig bredvid mig, lade handen på mitt lår och sade:

 

"Jag förstår dig så väl, att du nu äntligen lever utan smärta och vill testa och tänja på gränserna längre och tuffare. Men mellan dig och mig, det var riktigt dumt att springa. Spring inte mer. Promenera, simma och cykla. Men spring inte mer."

 

Du har fått gåsfot!

 

Allvarligt?!

Förutom jättecellstumörer och droppfot, så har jag nu även med mig en gåsfot.

 

Började fnissa. Samtidigt som jag blev tårögd.

Tog hans hand och ville inte släppa den.

 

Fortfarande inte övertygad om att han med säkerhet visste vad han pratade om,

så visste jag med säkerhet att eftersom han haft Dr. U, the best of the best, som mentor

så måste jag lita på honom.

 

 

 

 

Liknande ögonblick i liknande livsförändring: Våga inse, Jag sprang, 10K for Pink, 10K for Pink 1.0-1.1,  

Kristian Gidlund.

Tilde de Paula är en duktig journalist. Är påläst och sätter tempen på djupet. Uppmärksammade det i gårdagens söndagsintervju.

Han var gäst hos henne i gårdagens Nyhetsmorgon.
Han, Kristian Gidlund, fick cancer och blev väldigt sjuk.

Han var förälskad i livet. Att bli sjuk förstärkte kärleken till just livet.
Om den kärleken, om kampen mot- och livet med sjukdomen, skriver han i sin blogg. Följ hans resa, du med.

Han har nu släppt en bok som heter "I kroppen min - En resa mot livets slut och alltings början."

Jag beställde den sent igår kväll. Beställ boken du med, t.ex. här. Priset är 168 SEK.

Kristian är otroligt intressant att lyssna på. Att verkligen lyssna på.
Även allt det han inte ordar.
Han fascinerar mig med sin sundhet, visdom och livsglädje.
Det är beröring.

Om du missade honom i Nyhetsmorgon igår (21 april), ta dig nu tid att lyssna och var öppen och redo för nya perspektiv, genom att se hela intervjun här.

Kommentera gärna detta inlägg.

Du har väl läs andra inlägg om Kristian: Mer av Kristian Gidlund,  I kroppen min,  Kampen för Kristian Gidlund, Boken I kroppen min

Inte röd.

Åter igen en helt underbar start på dagen.
Och alla vakna timmar på detta dygn kommer vara lärorika.

Insikt. Perspektiv. Utveckling.

Jag tar emot. Allt.
Så ge mig. På alla sätt.