Tro, hopp och kärlek.

Vad är Tro, Hopp och Kärlek egentligen?

Wikipedia har inget svar på den frågan.

 

 

Så jag frågade dem som tydligen har svar på allt.

Det var ett svar.
Vet dock inte om jag köper svaret. Köper & köper. Jag betalade i alla fall 12 kr för messet.

 

Så Bibeln kom fram ikväll. Måste ju läsa.

Nya testamentet, Nya Korinthierbrevet, kapitel 13 och vers 13. Just den versen säger mig ingenting mer än 118100. 

Verserna 1-7 gav mig mer. Nickar. Känner. Håller med. Klokt skrivet.

Men det här med Tro, Hopp och Kärlek är fortfarande obesvarat. Kanske mest för att jag fått för mig att jag ej kan tro på religiösa skrifter.

  

Så mina funderingar fortsätter.

 

Är det vackra, men naiva drömmar?

Det här om Tro, Hopp och Kärlek.

 

Är det en underbar, omöjlig utopi?

 

Är det förvridna ordlekar?

Så länge hoppet finns, så finns kärleken.

Finns hopp så finns kärlek. Så länge du tror på hoppet.

Hoppet om kärlek finns om du tror på kärlek. Annars inte.

 

Och efter Bibeln, tas frågorna till ytterligare en nivå:

Är det för att jag inte tror på religion, Gud, Nattvarden och heliga skrifter som Bibeln? Är det därför som Tro, Hopp och Kärlek är en omöjlighet för mig? En omöjlighet att uppleva, uppnå och förstå?

 

..

Detta mötte mina ögon i fredags.

 

Innanför denna dörr finns mycket av det jag föreställer mig om Tro, Hopp och Kärlek.

 

Där finns människor som jag beundrar.
Människor med tro, i sin rätta bemärkelse. Tron på livet, tron på lycka, tron på sin egen styrka, tron på den sanna kärleken.

Där finns hopp.
Och där finns kärlek. Villkorslös kärlek.

Och för en stund får jag känna nyckeln nära mitt hjärta.

 

Det finns ett par.

Det finns ett par. Ett kärlekspar. En enighet. Ett team. En familj.

De är två.
Och varje dag kommer de. Tillsammans.

För att äta brödet på gräsmattan.
Hon äter först. Hon äter tills hon är mätt.
Han står bakom henne. Tyst. Iakttagande. Övervakande. Beskyddande.

De promenerar. Tillsammans. Sida vid sida.
Gungande, sida till sida. I avspänt tempo.

Hon pratar mycket. Väldigt mycket. Och högt.
Han är tyst. Är fåordig. Kanske har han inte mer att tillägga.



De är ett par.
De är tillsammans.
De delar sina liv med varandra.




När de ligger där i solen, kan de känna att de bara är varandras?
När de flyger iväg till nya möjligheter, vill de fortfarande vara varandras?
När de simmar på stormiga vatten, är då den andres överlevnad det enda som spelar roll?
När kylan är som värst, kan de då med den där enda blicken berätta att det kommer bli bättre?

"Vade me cum." (latinskt citat)

Jag känner hjärtat.

Lika vacker som solnedgången är tillsammans, är den gräslig att uppleva ensam.
Lika lätt som det är att sjunga med i låten, är svårigheten att lyssna på den när man saknar.
Lika snabbt som ett leende kommer, faller tårarna långsamt utan hejd.

Att känna är fantastiskt. Att känna är jättejobbigt. Att känna är att vara sårbar. Det är skrämmande och utelämnande.

Jag känner. Och jag vill fortsätta att känna.

Inte själv.
Men tillsammans.



Liknande ögonblick som varit och som berör samma livsförändring: Kind mot kind , Fjäderlätt, Verkliga drömmar, Ödet, Känna saknad, En ängel

40-årig kärlek.

Läste på Expressens nätbilaga om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och den 40-åriga kärleken mellan henne och hennes Ulf.

En livslång kärlek. Sann samhörighet. Två livsöden i ett.
Det är något alldeles magiskt, kanske så pass skört att det är okrossbart.
Jag förundrades. Precis som när min väninna Ingrid berättade om sin 40-åriga kärlek till sin Erling. Ingrid sade alltid att "det måste fungera i sängkammaren, men framförallt behövs det verkliga partnerskapet, den djupa vänskapen. Skratten, upplevelserna, kompromisserna."

En kort sammanfattning av artikeln om Lena och Ulf är några av deras finaste tips för hur ett livs kärlek kan bli:


Den fysiska känslan för varandra. Var fysisk med din partner. Kramas och rör varandra.

Prata mycket om allt möjligt och hitta på saker tillsammans.

Överraska varandra, visa uppskattning och uppmärksamma bemärkelsedagarna.


Det är magiskt.
Att läsa om verkliga människors hållbara lycka.
Att möta de där paren ute på stan, till åren komna och hållandes varandras händer.
Att sitta ner med dem och bara lyssna på alla deras minnen, se deras interaktion av blickar och skratt under tiden de gemensamt berättar.

Det måste väl ändå vara livets mening?
Att bli sådär magisk med någon.

Känn magin genom att läsa artikeln (eller bara blunda & lyssna på tillhörande TV-klipp) här!