Sockersött finbesök.

Jag hörde det där ljudet just som jag gick mot dörren.
Det där helt fantastiska ljudet. Det som jag drömt om att få höra här.

Skrattet från ett barn.

Jag blev så glad.

När jag kom in i hallen så såg jag ett par vita pyttesmå sandaler på goseknubbiga ben längst upp i trappan. Jag frågade med ett stort leende om en prinsessa kommit på besök.

Då satte hon sig på trappsteget och lutade huvudet på sned med sitt långa möra hår i ett rufs.
Med det största leendet i bygden och söta små mjölktänder, tittade hon lyckligt på mig och utbrast:
"Det är jag! Prinsessa, tack!"

Jag hade fått sockersött finbesök. Av prinsessan Amy.


Hon hade alldeles själv tagit på sig sandalerna idag.

Därför gick hon lite klumpigt, men när hennes mamma ville sätta rätt sandal på rätt fot så skrek hon:
"Nej! Inte! Ska va såhär!"





En hel spann med leksaker hade hon med sig.

Hästen här hade hon "badat" i en hink vit färg några gånger.

Och lika många gånger hade hon skrattat sådär gulligt, med sina små mjölktänder, när jag gnuggade bort färg från hennes armar.




Så när jag senare hittade ett minnesvärt tecken på att ett barn för allra första gången sprungit runt vid Drömmars slott, kändes det sådär i livmodern igen.
 

Byssan lull.

Detta är Mini-Me.

Perfektion. Oskuld.

Nytt liv. Nytt hopp. Nya drömmar.

 

 

 

 

 

Byssan Lull är bästa nattemusiken.

 

Hon har stora mörka ögon och långa ögonfransar.

Och mjukt hårsvall med små, underbara lockar.

Doften av henne är den finaste som sinnet upplevt (nja, med undantag av fisarna)

 

Nyvaken, trötter, arg, ledsen, glad, pigg, hungrig.

Ja, oavsett så är det nya livet det finaste.

 

När jag pratar med henne, fokuseras hennes intensiva blick på min mun & mimik.

När jag tar henne i min famn, kryper hon ihop och burrar in sig sådär nära, nära.

När hon tjurar ihop, så skriker hon till, tittar på en för att få en reaktion, skriker sedan lite till och viftar med de små härligt, babyknubbiga benen.

Inga tårar, bara tjur.

När hon skall somna, så sträcker hon ut sina små händer, drar mig närmre & håller mig fast där. Och gör lågmälda, fantastiska läten & ljud (ja, även fisarna).

 

Att gå med henne i barnvagnen, gör att jag ler konstant & stolt sträcker på mig.

 

Med Mini-Me är känslan av lycka näst intill total.

 

Undrar hur det känns att få uppleva världen med ett helt eget, litet liv.

En Mini-Me Original.

En liten av mig & någon annan.

Barn är hopp.

Barn är hopp. Barn är innerlighet. Barn är det finaste i livet.

Idag fick jag hålla Alexander. Nyaste tillskottet i kretsen. Och definitivt det sötaste, gulligaste, finaste, snällaste.
Det mest perfekta.

Jag blir så lycklig.

En babys doft slår alla andra dofter.
En babys ljud låter finare än allt annat örat kan höra.
En babys grimaser är den vackraste av all mimik.
En babys små, små tår och fingrar och öron och haka och näsa är så fulländat skapta.

Det är även så att babyns spya på kavajen är den bästa av alla spyor.
Och direkt efter så somnade han som en stock i min famn.

Det känns i hela mig. I alla nervceller. I alla blodådror. I hela min kropp.
Längtan. Hopp.