Jag sprang.

Jag har gjort det. Jag har verkligen gjort det.

Hela vägen och utan att stanna.
Det är en helt ofattbar känsla. Jag är oerhört stolt. Lekfullt kaxig.

Sista gången jag sprang var någon gång under år 1998. Det är 15 år sedan.
Efter det kom ju tumörerna och till slut protesen.

Målet var inte att springa en viss sträcka på en viss tid eller hålla ett visst tempo. Nej, det var helt oväsentligt.

Målet var att klara hela vägen utan att stanna.

Det är inte det lättaste att springa på rätt sätt. Rörelse. Blick. Hållning. Nedslag. Takt. Och andning.

När jag kom runt nästsista krönet så var jag väldigt hödljudd.
Mina flås var rejäla. Brölande, frustande och utdragna. Jag peppade mig själv med utrop som "Kom igen nu!", "Jaaa!" och "Bara lite till!". 

Upptäckte nya vinster och fördelar av att inte ha musik i öronen, utan istället skapa kontroll genom fullt fokus på ljudet av min andning och känslan av hjärtats slag där inne.

Och jag kom fram. Utan att stanna.

Vilken känsla! Och vilket leende. Ja, vilket ögonblick.
Av att känna svetten rinna längs bröst och svank. Av att nästan höra hur varenda droppe blod forsar i ådrorna. Av att darra från höft ner till tå.

Jag bestämde mig där och då att jag skall göra om detta. Ofta!

Och ett nytt mål är satt: kunna springa mig igenom hela Vårruset, alla fem kilometer.
Utan att stanna. Utan att vara högljudd.



Liknande ögonblick som varit och som berör samma livsförändring: Fridfullt regn; Vårruset 2013:

På gång.

Jag är på gång. Jag är laddad. Jag är tänd.

Tomas Ledin sjunger "..det finns inget slut, ingenting kan stoppa oss..." i den peppande låten Vi är på gång.

Det var någon som sade att 7,5 minut i snitt per kilometer kan räknas som löpartid.

Men jag springer inte, utan går.
Och mitt mål har varit att landa på 8 minuter i snitt.
Tills idag.



Jag går ju igång på sånt. Utmaningar.
Därmed visualiserades ett nytt mål för mig.
Nämligen att powerwalka (minst 7 kilometer) med ett snitt på 7,5 minut.

Dagens resultat: 9 kilometer med snitt på 8 minuter. Och under 8 minuter vid de flesta delsträckorna!

 

Sista kilometern såg jag denna himmel ovan mig. Skönhet. Mystik. Ett ögonblick som gav mig en överraskande lätt slutspurt.

Raka vägen.

Nu drar jag. Raka vägen fram. Fulltankad och i högsta växel.

Dagen har varit helt fantastisk.

Och nej, jag var inte röd. Jag trotsade inga hiarkier utan intog underlägsenhet på ett ödmjukt sätt. Lyssnade ordentligt, noterade de nya insikterna och kom igenom dagen med en mycket större kunskapsportfölj.

Dagen bestod uteslutande av ögonblick avlösande varandra i ett maraton. Självreflektion, självinsikt, målfokusering. Personlig utveckling ur alla aspekter.

"Our greatest glory is not in never falling, but in rising every time we fall" (citat: Confucius)