Tänkte efter, efter.

Fattade ett beslut. Tänkte att det var en god idé.

Äventyret fick en snabb start. Och lika snabb vändning.
Den goda idén "went down the drain" bokstavligt talat.

 

Såhär såg badrummet ut innan jag tog den goda idén och dumpade den i två par händer.

 

 

 

Såhär såg det ut precis innan galenskapen satte igång på riktigt.

 

 

 

 

Två dagar senare avbröts arbetet abrubt. Omgående. Med omedelbar verkan.

Sen var det bara att riva. Återställa. Reparera. Bita i det sura äpplet. Förbanna sina häftiga idéer och så icke-genomtänkta beslut. 

  

Såhär ser det ut just nu. Det ser riktigt bra ut. Och jag har faktiskt fått skruva i några av skruvarna på väggskivan, helt själv.
 

 

 

Det är lång väg kvar på detta äventyr.

Men just i detta nu så kan jag skymta den där goda idéns tänkta resultat.

Och med stark insikt låta den sista veckan påminna mig om hur viktigt det är att tänka efter. Före.


Tidigare ögonblick som härleder från detta: Hantverk är godis


Min personlige tränare.

Låt mig presentera min wingman.

Han heter Daniel och är Mr PT.

Vi började vår resa i januari. Skakade hand på ett halvår framåt. Varje vecka. Tajt.

Att anlita en personlig tränare var för mig ett viktigt steg. Ett kliv ut ur blygheten. Ett hopp in i paradiset. Ett direkt led i arbetet med en sund själ i en sund kropp.

Jag hade väntat mig honom skrikandes, ja kanske rentav militärisk.
Kanske hoppades jag på de egenskaperna för att jag i andra prestationsbaserade sammanhang levererar absolut bäst då.
Kanske förstod jag inte då att det är väsentlig skillnad på yrkesarbete och arbete med sig själv.

Det visade sig att han inte alls var som jag väntat mig.

Det visade sig att han är bäst, precis så som han är.



Inspirerande. Motiverande. Engagerad. Positiv.

Beslutsam. Strukturerad. Fokuserad.

Så himla positiv. Enormt kompetent. I allt. Kroppens uppbyggnad. Träning. Kost. Mental styrka.

Låt mig va. Kan inte. Orkar inte.

Jobbig. Tjatig. Envis. Argumenterande. På.

Ja, precis så som en trotsig tonåring ibland behöver hanteras.

Vår resa har dundrat in i åskoväder. Och den har smugit sig in i dimman.

Och jag har varit styrman. Säger ju att jag har uselt lokalsinne. Och att jag är lika usel på att läsa kartor.

Det är vid dessa omvägar som hans arbete satts på sin spets.

Hur hanterar man en uppgiven person att resa sig upp?

Hur lirkar man fram motivationen igen?

Hur får man en person att trycka ur ännu mer kraft, den där kraften man inte tror man besitter?

Med något extra, antar jag.

Anlita en egen PT om du känner att du behöver det där extra.

Den kommer att betyda mer än du tror. Framförallt när du hamnar på omvägar; som när du tappar suget, som när du tappar självförtroendet, som när du börjar falla in i gamla vanor, som när du börjar göra det roliga till ett måste.


Snart når vi hamn, jag och Mr PT.
Vi har då varit ute på alla möjliga vatten.

Och jag är inte längre rädd för havet.

Andra ögonblick av liknande karaktär:  Grym morgon med PT,  Keep rollin´, Pump n´Push,  Let´s go, Som spagetti, På gång, Parkering förbjuden, Nybörjare igen, Celsius,

Raka vägen.

Nu drar jag. Raka vägen fram. Fulltankad och i högsta växel.

Dagen har varit helt fantastisk.

Och nej, jag var inte röd. Jag trotsade inga hiarkier utan intog underlägsenhet på ett ödmjukt sätt. Lyssnade ordentligt, noterade de nya insikterna och kom igenom dagen med en mycket större kunskapsportfölj.

Dagen bestod uteslutande av ögonblick avlösande varandra i ett maraton. Självreflektion, självinsikt, målfokusering. Personlig utveckling ur alla aspekter.

"Our greatest glory is not in never falling, but in rising every time we fall" (citat: Confucius)