Hur instruktören är, är nästan helt avgörande för om jag kommer gilla passet eller inte.
Gårdagens instruktör är toppentoppen. Alltid. För hon äger.
För det första är hon tvåbarnsmor. För det andra har hon en fantastiskt tonad kropp. För det tredje är hon riktigt , riktigt stark. För det fjärde ler hon och sjunger med i låtarna och håller ögonkontakt och peppar.
För det femte öser jag på mer & mer vikt, bara för hon får en att tro på sin egen kapacitet. Att jag klarar lite, lite till!
Så jag drog på fyra extra kilo på stången.
Och jag körde alla repsen och gav allt i varje moment.
Och jag var så himla taggad och det kändes så skönt att maxa.
Stönandet och stånkandet under frivändningarna ger mig just nu också utrymme för att ösa ur extra mycket inre frustration. Det var nästan, nästan så att jag i all kraftansträngning fällde någon tår.
Efter passet var jag fullständigt slutkörd. I kropp. Och i hjärta.
Och tog en lång skogspromenad i kvällsolen med Iron Maiden i lurarna och tankarna på en ombyggd gräsklippare med hjul från Biltema.
Liknande ögonblick: The game is on
