måndag 15 juli 2013

Den där första dagen efter.

Den där första dagen efter.

Då dagen var natt. Då tiden stod stilla. Då världen var upp och ner. Då allting var svart. Då solen var glödande plågsam.

Jag väntade. Och väntade.
Jag hoppades.

Hoppades att bli kontaktad. Bli uppmärksammad. Bli bekräftad. Bli saknad.
Bli något annat.
Hoppades att gårdagen var ett snustorrt skämt. En illa framförd aria. En immig spegelbild.

Hoppades att bli kallad på.

Jag väntade. Hela den där första dagen efter.
Varje sekund var som en timme.

Och sekunderna tog aldrig slut.
Och jag blev inte kallad på.

Och jag borde sett just det som det största tecknet.
Och jag borde då förstått att det var som om jag aldrig existerat.

Och jag borde inte ha skrivit.
För det gjorde jag till slut.

Ja, jag ville ha gjort allting. Allting i min makt. Stridit till sista andetaget. Ge åt framtidens viskningar om historiska ögonblick att jag var den som kämpade. In i det sista. Som var den som inte hade kunnat göra någonting mer.

Ja, jag ville inte ge upp det finaste i världen.
Det viktigaste i min nutid.
Det vackraste jag någonsin skådat.
Det sköraste jag fått hålla i min hand.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du är fantastisk. Dina känslor är äkta och du visar verkligen sanningens ögonblick.
Den som inte vill dela dem med dig förtjänar inte din tid och energi. Ge det till någon som vil ha dem istället.
Men ångra inte att du kämpat, du följde din känsla och tvekade inte en sekund på att det var rätt.
Det är det som kallas unikt.

Tulips

Jasmine M. sa...

Tack Tulips, för dina uppmuntrande tankar.
Nej, jag ångrar ingenting. Ingenting. Ingenting. För du har rätt, jag följde det starkaste som finns. Hjärtat.

Kram
verumomento