tisdag 16 juli 2013

Min närmaste.

Han är min närmaste.

I över tio år har jag varit lyckligt lottad att leva med honom. Vi har en väldigt speciell relation. Vår lojalitet mot varandra är orubblig. Vi har gått igenom många år av livets ögonblick. Många roliga, energiska ögonblick. Men också många svåra, sorgsna, tårfyllda.

Han är min närmaste.
Så även i de svåraste av stunder.

När jag känt att jorden går under, när jag varit rädd att somna, när jag kvidit av smärta, när jag trott att jag varit ensammast av alla.

Då har han alltid, varje gång, kommit närmare än någonsin.
Och han gör det än idag. Det var många år sedan jag hade en svår stund, men han har inte glömt.

Han vet.
Så han vill vara nära mig, hela tiden. Han ligger i min famn och han sitter i mitt knä.
Han får ingen ro att sova tills jag somnat. Och han spinner så högt, så högt och hela tiden. Och han sitter bredvid min huvudkudde och han lägger sin tass mjukt och försiktigt på mitt ena ögonbryn och han slickar mina tårar som fallit längs kinden. Och han sniffar på mig flera gånger under natten, som om han i skift vill kontrollera att jag varje timme är okej.
Och han tittar på mig, söker mig med blicken och när våra ögon möts så blinkar han till, morrhåren darrar och han pratar med mig. Jag tror att han ibland sjunger den här.

 
 "En vän"
 
En vän
som alltid finns där.
 
En vän
som aldrig lämnar.
 
En vän
som ger av sig själv.
 
En vän
som säger orden när det behövs
och inte säger något när orden inte behövs.
 
En vän
som gör allt för mig.
Nu mer än någonsin.
 
 
Säg mig, finns det en människa för alla, en för var och en av oss, som är den där närmaste.
Sådär nära som man kan någonsin kan komma en annan. 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att det finns en vän för alla men först måste du bli din egen bästa vän!

Jasmine M. sa...

Tack Anonym, för din tänkvärda kommentar.
Det finns en sanning i det du skriver.

Kram
verumomento