Jag tittar mig omkring, men ser varken konturer eller färger. Bara svart och vitt. Och utsuddade linjer. En seg massa av tomhet.Alla drömmar är borta. Framtidens längtan är förbi.
Bygget av träkojan. Spelandet på lufttrummor. Lyckan av den första nyvakna synen. Pizzan den där kvällen. Cykelturerna till havet eller någon sjö. Kriget om täcket om natten, med fötterna utanför. Soluppgången på Balis strand. Julens fniss framför brasan. Euforiska vällustars förening.
Vad var meningen med allt detta? Vad var meningen med att mötas på gyllene stigar och känna sådan oerhörd närhet för att så abrupt få veta att det ingenting annat var en onåbar skugga?
Varför skulle jag få uppleva världens lycka och allt det innerliga jag någonsin önskat att finna, för att det i ett enda ögonblick skulle förintas?
De där som var blå och nyfikna och tindrande. Och levande.
De är nu ingenting annat än färglösa tårar.
Och världen i svart och vitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar