Från ett köksfönster.

Jag tycker om att diska.

Jo, det är faktiskt så.
Diskmaskinen har genom historien sällan använts. Köpte den för att "den är bra att ha med alla barn och så". Den heter Futura. Med tanke på det så kan den kanske ändå då vara bra att ha.

Trivs med det ljumna vattnet, den fluffiga tvättsvampen, löddret som kittlas. Och att prydligt ställa upp de rena köksprylarna i diskstället, allt i sin rätta ordning.

Stunden vid diskhon är en filosofisk stund. Försöker fortfarande komma fram till vad som finns längst borta: himlen eller universum.
Stunderna kan även vara politiska. Jag löser alltid världens problem då.

Ja, att diska för mig är mer en hobby än ett vardagligt måste.

Fantasin blir dock en aningen begränsad av att glo in i en kökslucka. Min kreativitet kommer liksom inte igenom det där trät. Har koll på varenda millimeter av det där handtaget. Har även resonerat kring en ungefärlig matematik för ackordet på produktionslinan av just den modell av handtag.

Så tänk: att diska med blicken ut från ett köksfönster!

Tills min blick kan vandra där, så får en ängel göra det.

 

Att lämna vidare.

Drömmarna fortsätter.
Om en dag.

Som glaskulorna jag spelat mig till på skolgården. Som det egengjorda brännbollsträt. Som koftorna & strumporna jag stickat. Som smyckeskrinet med den vita ballerinan som min far givit mig. Som den blå nallebjörnen jag burit omkring på. Som den röda spisen jag lagat fantasins kaffe på. Som den gula bussen & den gröna lastbilen. Som My Little Pony-familjen och deras slott. Som tågrälsen i trä. Som den blå dockvagnen. Som planscherna på New Kids on The Block. Som plektrum & trumpinnar från Skid Row. Som de röda sockiplasten. Som den yviga Monchhichin. Som de rosa och vita och blåa och gröna skolkritorna. Som Viewmastern med det slitna reglaget.
Som filmerna om Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket. Som den där stora inbundna boken med Bröderna Grimms sagor. Som pocketböckerna om Bamse och Kalle.
Som Fem Myror är fler än fyra elefanter.


Och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmarna fortsätter.

Om att en dag lämna vidare.

Allena.

Kör igång låten. Och tar till mig orden och meningarna bakom.

 

 

Jag skrev ett brev. Och rev sönder det. Skrev ett nytt.

Rev sönder det med.

 

För jag insåg. Att jag förstod. När jag såg.

Att.

 

"Allena"

 

Allena,

du ensamhet.

 

Allena,

en ständig följeslagare.

 

Ingen annan tar din plats.

Ingen annan är mer trogen än du.

 

Ingen annan än dig Allena

kommer någonsin att mötas.

 

 

Lägger ner pennan.

Låter tårarna falla över det som nu ligger där på marken. I avgrunden.

 

Kan inte ta orden igen.

Det slutar här.

Hopp och önskan.

Jag äter min lunch ute i det gröna.
Jag hoppas att du äter även om matlusten saknas. Och att du gör det i sällskap med någon eller i ensamhet när du behöver.

Fåglar som kvittrar.
Jag hoppas att du då & då fortfarande kan höra hur vackert de sjunger.

Solen som värmer från hjässa till häl.
Jag hoppas att solen värmer dig. Alltid, alltid. Och framför allt när tankarna är som mörkast.

Mörka moln börjar samlas.
Jag tittar upp i skyn, blundar och önskar innerligt att alla mörka moln kommer hit. Och stannar här. Långt borta ifrån dig.

Regnet börjar falla. Först lite, lite med mjuk landning. Sedan mer & med tyngre landning.
Jag reser mig upp och börjar promenera. Ditåt, in mot skogen.
Regnet rinner längs nacken, längs axlarna. Längs fingertoppar och vader.

Jag går där. Hoppas och önskar.

Jag känner det. Som en direktöverföring från hjärta till hjärta.
Regnet rinner längs min panna, ner över ögonlocken och vidare längs kinderna.

Stannar till vid vattenbrynet.
Hoppas och önskar.

Inser att tårarna rinner. Att de blandas med regnet.
Men att de sakta kommer försvinna ner i gräset och vidare i jorden.
Jag önskar att jag kunde samla all din sorg och bära den långt, långt bort.

Pump & Push.

Bodypump på TC!

Hur instruktören är, är nästan helt avgörande för om jag kommer gilla passet eller inte.

Gårdagens instruktör är toppentoppen. Alltid. För hon äger.
För det första är hon tvåbarnsmor. För det andra har hon en fantastiskt tonad kropp. För det tredje är hon riktigt , riktigt stark. För det fjärde ler hon och sjunger med i låtarna och håller ögonkontakt och peppar.
För det femte öser jag på mer & mer vikt, bara för hon får en att tro på sin egen kapacitet. Att jag klarar lite, lite till!

Så jag drog på fyra extra kilo på stången.

Och jag körde alla repsen och gav allt i varje moment.
Och jag var så himla taggad och det kändes så skönt att maxa.

Stönandet och stånkandet under frivändningarna ger mig just nu också utrymme för att ösa ur extra mycket inre frustration. Det var nästan, nästan så att jag i all kraftansträngning fällde någon tår.

Efter passet var jag fullständigt slutkörd. I kropp. Och i hjärta.
Och tog en lång skogspromenad i kvällsolen med Iron Maiden i lurarna och tankarna på en ombyggd gräsklippare med hjul från Biltema.



Liknande ögonblick: The game is on

4-månaders jubileum idag.

Idag är det fyra månader sedan jag rökte min sista cigarett.

Det är typ 2480 cigaretter som jag valt bort. Tvåtusenfyrahundraåttio.
Det är nästan 25000 bloss. Tjugofemtusen inhalationer av tusentals gifter långt ner i lungorna.

Visst har jag haft tanken. Suget.
Men jag har verkligen inte kunnat koppla suget till handling.

Visst har jag köpt cigaretter. Vid två tillfällen. Det senaste igår.
Men jag har verkligen inte kunnat öppna paketen.

Visst har jag varit i dimman många gånger.
Men jag finner verkligen lukten riktigt motbjudande.


Det har fått fyra månader. Nästan ett halvår.
Och jag är så lycklig över att leva mitt liv utan cigaretter.

Allting började med att sannaste Bettan berättade om hypnosterapin.
Och en ny värld öppnades för mig tack vare Anette på Anettes Massageterapi.




Jubileum Hypnos, Hypnosterapi

Dagen har kommit.

Dagen har kommit.

Den är här.

Jag ser att slaget är förlorat.

Och jag accepterar punkten som satts på pränt.

 

Ty jag är maktlös.

The game is on.

Historiskt ögonblick!

 

Jag har just nu de allra bästa oddsen i spelgänget på jobb.

 

Under kommande fikaraster gäller det nu att jag spelar mina kort rätt.

Har nämligen blivit korad till Månadens Skitgubbe de sista 25 månaderna.

 

För att du skall lyckas bli Månadens Skitgubbe behöver du förlora stort eller väldigt många gånger och i månadsavslut vara den som fått flest minus-poäng.

Konsekvensen för Skitgubben blir att införskaffa en splirrans ny kortlek till kommande månad.

 

Hittills i maj är jag alltså överlägsen i antalet plus-poäng.

Eftersom jag historiskt sett haft en tydlig benägenhet att ryka in i riskzonen inom loppet av en endaste kaffeklunk, så var jag nu snabb med plåtningen av detta historiska mellanläge.

Ja, Facebook.

Jag medger att jag inte var riktigt övertygad sist jag nämnde det vid namn. Facebook.

 

Så varför just nu?
Jo, när kontakten dras ut och inga ord får sägas och inga känslor vill upplevas och ingen närhet vill has och inget värde visas att någonstans.

Då är det som att den sista utvägen tas, den sista vägen gås.

För när proppen går, har jag gjort allt jag kan. Jag har uttryckt allt så tydligt jag kan. Jag har visat allt så öppet jag kan. Jag har varit så tillgänglig som bara går.

 

Ja, jag har då gjort allt i min makt.

Och kan med sanning & själ, acceptera att bli lämnad bakom.  

..
Jag inser mina begränsningar.
Tålamod * datorer * Jasmine = felekvation
En halv kanna kaffe och en massa hårdrock i högtalarna, sista timmen.



Ett tidigare ögonblick: Facebook, ja.

Keep rollin´.

Körde Bodypump i torsdags. Kände av det passet ända tills imorse.

Dags igen! Var grymt laddad! Let´s rock!

"You know what time it is...! Keep rollin´, rollin´, rollin, rollin´..."


Tungt. Smärtsamt. Svettigt.
Mjölksyra. Blodsmak. Adrenalin.
Lite till. Lite mer. Lite hårdare. Lite djupare.
Pusta & stöna. Småskratta & peppa. Inspireras & utmanas. Och gnugga!

High five!

Miss Blushes: Du har rätt! Vilken känsla efteråt! Den påminner mig - och får mig att längta till den igen!

Min klocka har stannat.

Mitt hjärta i din hand.

 

 

Färglös som en tår blir jag.

 

 

 

 

Liknande ögonblick: Ovissheten bränns, Nolite Ire

Står utanför.

Jag står utanför.

 

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Jag står utanför.

 

Skulle vilja ge min famn.

Önskar att den behövdes.

 

Framförallt nu, i smärta och plåga.

Känner sorgen. Hör gråten. Vet ångesten.

 

Jag står utanför.

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Lämnar inte, om modet finns att öppna din dörr.

Står kvar en stund.

 

Bästa mor.

Mor.

 

Min förebild.

Mitt livs kärlek.

Min allra närmsta vän.

Min guide under livets resa.

 

   Detta är hennes favoritfotografi.

   Därför valde jag att föreviga det här.

Hennes famn är varm och trygg.

Hon kramas ofta, hårt och länge.

 

Hennes hjärta är otroligt starkt.

När ingen annan orkat, har hon lyft för oss alla.

Där de svaga befunnit sig, har hon mött upp med ljus.

 

Hennes skratt klangar härligast.

Hon har en särskild förmåga att sprida glädje.

 

 

Hon. 

Individ. Kvinna. Väninna. Hustru. Syster. Och mor. 

 

Hon har lärt mig det mesta jag kan.
Även de två viktigaste förmågorna i livet: Att älska.
 

 

 


Och att förlåta.

   

Jag hyllar henne inte bara idag.

Utan varje dag. 

För resten av mitt liv. I evighet.

 

Volim te, mama. I onda kad sam ljuta.

Ovisshet bränns.

Under fyra nätter har samma scenario upplevts.

 

Jag har legat i sängen, sträckt ut handen, slutit ögonen och trevat försiktigt med fingrarna i en desperat önskan att finna.

Istället har jag funnit glödhet ovisshet.

 

Rest mig upp och lämnat det där.

En av den gångna veckans nätter.

I tystnad drack jag en kopp kaffe och skrev "Smältdon" och "Förkolna".

 

 

"Smältdon"

 

Hjärtat brinner och

kroppen är i lågor.

Inombords är elden

och den är oregerlig.

 

Efter allför lång tid

väcktes hjärtat och

dess längtans törst.

Nu går inte att släcka.

 

Värmen smärtar.

Det är så varmt

att ögonen brinner.

 

Med fingrar klöses huden upp

och hjärtat slits ut.

"Förkolna"
 

Hopp om annat än kanske.

Tankar på längtan

som är värdelös när

den inte finns hos båda.

Önskan om en varsam hand.

Hon som älskar

ett brinnande hjärta

förkolnar bit för bit.

 

Det var en gång.

Åren går.
Och i år är det dags igen. Tid att vara tacksam. Tid att se framåt. Tid att summera. Tid att revidera.

Det var en gång en regnig natt.
Drygt 4 kilo fördelat på 52 centimeter. Lyckliga föräldrar. Båda två i en.

Varje år vid morgonkaffet hos mor & far, blir det en tillbakablick.
Egentligen samma saker som sägs, samma minnen som återberättas och summeringen av åren fram till förra, är sig lik.
Dock med större lyster och fler tårar i deras ögon för varje år som passerar.

Sådär vartannat år mynnar mors snyftande ut i: "Min lilla flicka, du har blivit så stor. Och jag då?! Jag är XX år! Herregud, vad gammal jag blivit då!"

Att titta i gamla fotoalbum tillsammans med min far är ganska intetsägande.
Om det inte är så att fotografen var så dålig på att fotografera så man kan se (Just i dessa fallen så var det mest han som fotograferade.), så är han för gammal för att komma ihåg. (Och han minns ju "bättre än oss ungdomar" för att han kommer ihåg sin 2:a generationens Trans Am, i vilken turordning han haft alla Bubblorna och vad han oftast fick meka med i vilken av dem.)

I veckan tog jag med mig mor, kaffekoppar & album ut i kvällsolen på balkongen.
Här är några fotografier som fastnade under mina ögonlock.


På Kristianstads BB, dagen efter typ.
Antar att barnmorskan här håller på att lära ut hur blöjor skall bytas.





Hemma i soffan.
Antar att vi ganska nyss är hemkomna från BB.

Happy baby!
Min mor säger alltid att jag var ett skrattande yrväder och precis som Hjulben såg man bara dammet efter mig. Och mina stora, blå.

 

 

 



Blått var favoritfärgen. Och är det ännu.













Pappas flicka. Ända från begynnelsen. In i evigheten.










 



Ett härligt ögonblick fångat med gammelmorfar. Redan det året fanns det en särskild glädje till de äldre. De visa.







Ja, åren går.
Och nu går man åren med 41:or i skor.

Och hoppas att dagens fotografer lyckas bättre med att få ungarna glada inför kameran.

Nära nu.

 

 

 

Liknande ögonblick: Vänder andra blad så länge.

Everything pops with Pringles.

 

 

 

Det är tryck i den här - mums!

Rekommenderas den tuffe. Inte den känslige.

Nybörjare igen.

Fem veckor har gått. 

Mycket händer på fem veckor. Bland annat pålägg. 64. Lägg på 7. Kilo. Räkna om det till hekto. 70. Japp, detta är fakta.
Och nu snackar vi inte nyckelhålsmärkt, fettsnålt pålägg i tunna skivor.

Det går snabbt utför när man bryter träningsrutinerna.
Ursäkterna blir pinsamt banala. Så pinsamt ogreppbara att man slutar uttala dem.

Förra veckan bokade jag ett träningspass till idag. Tror att jag gjorde bokningen i ett sådant där samvetskval efter en flottig lunch av raggmunkar & fläsk.

Imorse packade jag väskan med en liten pust.
I eftermiddag kom pustet igen, så jag bokade av passet. På hemvägen trodde jag mig kunna smita förbi härligaste A utan att hon skulle notera träningsväskan. Tji.

Med sänkt blick både mumlade & svamlade jag något om att det var regn på väg.

Härligaste A berättade om spinningpasset hon var på igår. Hur hon svettades och kämpade och led sig igenom passet för att sedan känna sig grymt duktig.
I den sekunden bokade jag ett träningspass, tackade härligaste A för att hon är den hon är och skyndade mig iväg.

Joodå såå att!

Crossen i 3 minuter och jag började tvivla på att klara ytterligare 7. Puls på 182.
Crossen i 10 minuter och jag började krampa i benen. Svetten lackade massor.

CWorks i 30 minuter. De första 10 kände jag mig hyfsat i form. Min bål tål mycket.  Jag hade kontroll.
De 6 efterföljande minuterna var smärtsamma. Plankan 3 reps á 1 minut. Där emellan 5 kilos vikten i händerna och fällkniven 3 reps á 1 minut.
Jag var ytterst nära att ge upp. Kraften svek mig, benen i luften som skakade och blodsmak i munnen.

Men vägran att förlora, låta latmasken vinna, släppte adrenalinet fritt och efter 30 minuter och ett avklarat träningspass så log jag.

Och kände mig som en vinnare.
Som den blyga som faktiskt vågade gå till gymmet den där första gången.

Inga förväntningar.

Bruce Lee sade:
"I am not in this worlds to live up to your expectations. And you are not in this world to live up to mine!"

Förväntningar.

Blir det lättare att leva när förväntningar upphör existera?
Fungerar det i realiteten att bibehålla egenförväntningar & förväntningen på att andra förväntar sig något av en, men att samtidigt helt och hållet arkebusera förväntningarna på andra?
Och förresten, är det en förväntning i sig att vilja att andra har förväntningar på en?
Hur skulle det vara att leva med vetskapen att andra inte förväntar sig något av en?
I så fall, är man hopplös då?


Sanningen. Ibland riktigt krass. Men den oväntade verkligheten.
Ignoreras mången gång på grund av det där som kallas Hopp.

Alexander Pope sade:

"Blessed is he who exspects nothing, for he shall never be dissapointed!"

Någon från förr tjatade hål i huvudet på mig om detta.
"Gå in i varje situation med övertygelsen om att den inte kommer hanteras som du vill . Det är först då du kommer lyckas.
Gå in i varje relation med vetskapen om att även den har ett slut.  
Lita aldrig på vad någon säger - se istället vad den gör.
Förvänta dig aldrig något positivt, du blir bara besviken. Det är först när du har den mentala inställningen som du verkligen kommer överraskas positivt."

Han levde sitt liv efter Popes devis.
Precis som Benjamin Franklin.

..
Jag gav mig själv ett löfte igår.
Och i det öva, öva, öva. Tills det fastnar. För att förväntningarna hindrar mig.

Som författaren Jodi Picoult:
"There are two ways to be happy: improve your reality or lower your expectations!"

och Jeff Kinney:

"You can´t expect everyone to have the same dedication as you!"

Vänder andra blad så länge.

Blev så himla inspirerad & sugen på att starta.

 

Att vända det där bladet.

Så länge skulle det bli att mumsa kakor och vända andra blad.

 

Stannade till vid kiosken, där nära. Ösregn, så himla härligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kom igen nu.

Vänd det där bladet.

 

 

 

Tidigare ögonblick av liknande karaktär: Inredning med Vakre

Lyckliga skogen.

Skynda sig hem efter jobb. Av med kavaj och på med shorts. Packa ner lite käk och med öppna sinnen ta sig ut i skogen.

Långt ut. Långt bort. Långt in.





Ensamhet, filosofiska andrum och frihet.

Rinnande vatten, energi och mystik.

 

Färger, liv och dofter.













Och bara ben. Äntligen. Gokänsla.







Överväldigas av känslan, sluter ögonen, tar ett djupt andetag ända ner i magen och konstaterar.

Jag behöver skogen. Med allt som den erbjuder.
För i den finner jag lycka. Med allt vad det betyder.



Liknande ögonblick: Drottning Natur.

Namnsdag.

Emmy & Jasmine kommer in i kalendern 2015.

När jag fick höra det blev jag glad. Inte för att. Men för att.

Fyratusenfemtiosex personer heter Jasmine i någon, mer eller mindre, lekfull variant.

Jasmine kommer att dela dag med Jesper.
Jesper kom till minne av Jesper Swedberg.

Premiären är en söndag. Vecka 30. 
I Umeå kommer solen att gå upp kl. 00:58 denna dag. I Malmö kl. 04:12.

Nolite ire.

Lika fantastiskt som det är att vara nära, lika smärtsamt är det att skiljas åt.

Ikväll låter hjärtat såhär.
 
Det här med att dra ner rullgardinen. Hur gör jag det?



Liknande ögonblick: Känna saknad

Måla eget bo.

Jag hade inte gjort det innan. Målat hus alltså.

Nu har jag gjort det för första gången.
Det var en väldigt rolig upplevelse. Från början till slut.

Det tog lång tid att måla. Och det krävdes detaljfokus, vilket jag taggas av.

Det var hett att måla i 33 plusgrader. Perfekt för en soldyrkare som jag. Dock inte perfekt att dricka vatten ur glas när man målar utan handskar.

Det blev ett "oj" för varje droppe färg som föll mot ytor som inte alls skulle ha den färgen. Eller färg över huvudtaget. Det blev många oj, tror jag. Lika mycket skrubb & torka. Lika mycket "gör om - gör rätt".

Det kändes bra att råka måla sig själv på ben och armar. Och i ansiktet. Och i nacken.
Jag kunde ju faktiskt då stoltsera med att jag jobbat på bra. Eller iallafall jobbat på.
Barnasinnet väcktes nog med alla penslar och burkar med härliga färger.

Det var en väldigt rolig upplevelse. Och jag ser fram emot att måla mitt eget hus & mina egna möbler.

Om det blir ett stenhus eller ett trähus, det återstår att se.

Byssan lull.

Detta är Mini-Me.

Perfektion. Oskuld.

Nytt liv. Nytt hopp. Nya drömmar.

 

 

 

 

 

Byssan Lull är bästa nattemusiken.

 

Hon har stora mörka ögon och långa ögonfransar.

Och mjukt hårsvall med små, underbara lockar.

Doften av henne är den finaste som sinnet upplevt (nja, med undantag av fisarna)

 

Nyvaken, trötter, arg, ledsen, glad, pigg, hungrig.

Ja, oavsett så är det nya livet det finaste.

 

När jag pratar med henne, fokuseras hennes intensiva blick på min mun & mimik.

När jag tar henne i min famn, kryper hon ihop och burrar in sig sådär nära, nära.

När hon tjurar ihop, så skriker hon till, tittar på en för att få en reaktion, skriker sedan lite till och viftar med de små härligt, babyknubbiga benen.

Inga tårar, bara tjur.

När hon skall somna, så sträcker hon ut sina små händer, drar mig närmre & håller mig fast där. Och gör lågmälda, fantastiska läten & ljud (ja, även fisarna).

 

Att gå med henne i barnvagnen, gör att jag ler konstant & stolt sträcker på mig.

 

Med Mini-Me är känslan av lycka näst intill total.

 

Undrar hur det känns att få uppleva världen med ett helt eget, litet liv.

En Mini-Me Original.

En liten av mig & någon annan.

Oh yes, american.

Ibland blir det bara fel.

 

Även för någon som inte kan prata tyska.

Försöker denna någon dessutom att imponera på ett grymt charmigt sätt, så kan det låta såhär:

 

"Eine Schpäck unt Schnaaabel, bitte!"

 

 

Innan meningen hann avslutas utbröt ett asgarv bakom mig. När jag blev påmind om vad jag sagt och att jag gjort bort mig som vanligt, började även jag skratta.

Ja, samtidigt som jag var högröd om kinderna och undvek ögonkontakt med kocken (eller någon i resten av matkön).

 

Kocken lade huvudet på sned, log ömkande mot mig och med glasklar blick konstaterade han:

 

"Oh yes, american!"

 

Därefter serverade han mig i total tystnad.

 

 

 

 

 

Undrar nu hur reaktionen skulle bli med "Hengeschenge Schnitzel".

Decoupage fLight.

 

Titta vilken spännande servett som serverades med flygmåltiden!

"Busenkelt", tänkte en rastlös flygresenär.

 

 

 

 

Jooodå, sååå att....hmm....sådär, va?

Wayne Photography.

 

Alexander Wayne är en professionell fotograf.

 

Han är så fantastiskt duktig på det han gör att han nu startat eget företag.

Surfa in på företagets officiella webbplats här! Kolla in denna proffsfotografs portfölj. Mina ögon gnistrar extra för Urban och Weddings på hans hemsida.

 

Min vän. Min vän sedan många, många år.

Trofast och sann. Intelligent och vägledande. Ödmjuk och himla rolig.

Jag är inte partisk. För jag kan på allvar rekommendera vem som helst att anlita honom och få minnen för livet på bild. Och garantera resultat högt över förväntan.

Bestiga berg och.

Blåsor i händerna. Svidande solbränna i sidbenan. Sniglar längs vaderna.

 

Livets känsla i händerna. Naturens omfamningar. Hårt, hederligt arbete.

Ingen yta, bara djup.

Här finns väl livet, om någonstans?

 

Just då blev det så tydligt. Så påtagligt.

I just det ögonblick som jag lyckats avklara potatislandet med hedern i behåll (eller halvt hängande ur fickan efter alla mikropauser) blickade jag ut över jorden och upp mot bergen.

 

Ja. Utan tvekan. Bestiga berg.

 

Hårt arbete. Och ständiga vinster. Kärlek. För varandra och livet.
Uppleva nytt liv och känna stolthet i det. Se det frodas och blomma.
 

En åker, tillsammans. Plöja, harva, så, vattna, skörda.
 

Ja. Utan tvekan. Ett liv med nytt värde.

Ja. Utan tvekan. Dags att bekänna färg.

 

Innan eller efter berget. Eller en del av det.

Den där utsiktsplatsen.

På bänken till höger satt jag och dinglade med fötterna, med det då tomma pappersarket i knät.

 

Och från den bänken fanns denna vy i blickfånget.

 

 

Där har jag suttit många gånger tidigare. Där har jag känt frid och frihet. 

Haft mitt andrum. Där har jag skrattat och gråtit. Jag har lagt min stråhatt där och naturligtvis snubblat över mina egna tår så att jag tappat glassen där.

 

Dagen då dessa ögonblick plåtades fångades min blick till vänster om mig och min bänk. Precis ovan det torra gräset där i sluttningen så svärmade två fjärilar.

En stor fjäril och en ännu större, båda med lika vackra pastellgula vingar.

 

Runt, runt i cirklar. I loopar. Utför och uppför och runt ikring varandra. Deras vingslag är ömsom snabba, ömsom långsamma, fast ändå helt i symbios med varandras.

 

Två små liv i denna stora naturens värld. Har de känt till varandras existens före just nu? Har de nyss funnit varandra eller har de färdats långväga i sällskap? Och kommer just dessa två att vara lika nära även när mörkret faller? 

Jag upplevde mig själv le. Fascinerande. Vackert. För jag antog att även fjärilar känner. Och jag antog att de hyste sådana för varandra. Just för varandra.

Kampen för Kristian Gidlund.

Ett livs öde slukat, över en dags flygresa och en eftermiddag på stranden.

 

 

 

Jag ville först inte öppna den. Vågade inte riskera att bli avbruten av flygplatsens alla distraktioner.

Hade inte hjärta att ta till mig Gidlunds innersta utan total hängivenhet.

 

Men längtan att få påbörja första meningen blev överväldigande under mellanlandningen i Tyskland. Med ett par timmar att spendera på mark, drog jag mig undan till en liten enskild hörna på C-vingen.

Där fanns det till och med sitsar med stolsdynor!

Bullade upp ryggsäcken som huvudkudde och lade mig ner.

 

Tog ett varsamt tag om boken. Försiktigt. Som om den vore min kärleks hjärta. 

Ett par, ganska många kanske, sekunder granskade jag pärmen. Färgerna, mönstren, bilden.

 



Så öppnade jag boken. Läste första meningen.
Och fortsatte att läsa nästa, nästa och nästa.
Snabbare än något flygplan lämnade jag C-vingen i München för en helt annan plats i en helt annan kropp, för en helt annan resa.
En litterär briljans med alla sfärers känsloyttringar. Hur intensivt, visste jag dock inte ännu.

Kristian Gidlund är exeptionellt kraftfull i sitt uttryck. Han är, utan tvekan, en mästare på att berätta med det skrivna ordet. Ett unikum i att ge liv och mening i varje enskilt ord. Att beskriva. Att måla. Att utrycka. Att fånga. Och att behålla.


..
Jag låg där i solsängen. Med benen i vädret och solhatten på sned.
Under en sådan där långsam eftertanke fick jag känslan av att det är lite väl mörkt.
Tittade upp, sneglade över bågarna på solbrillorna.
Solnedgången blottade hela sitt väsen för mig och över Medelhavet.

Eftermiddagen hade blivit kväll. Den blå himlen hade blivit röd.
Boken var slut. Sista punkten var skådad.


..
..
..
Hans upplevelser. Hans resa. Hans ödes väg.
Detta är hans sanning. Hans ögonblick. Hans verklighet.

Som läsare, åskådare, publik och någon helt annan så har läsingen av denna bok, just nu, väckt högst personliga tankar och funderingar kring min existens.
Mitt livs leverne.
Mina prioriteringar i livets varande. Min principiella värdegrunds ramverk.

Om allt det där, som betyder någonting. På riktigt. I ärlighetens namn.
Om allt det där, som ej går att ta på men som känns mer än tydligaste fingertoppskänsla. Varje dag. I varje beslut. I hjärta och själ.


..
"You did good, Kristian. You did good."




Du har väl läst: Boken I kroppen min, Mer av Kristian Gidlund och Kristian Gidlund 

Bloggbreak.