Minnenas prägel.

Vaknade upp med ångest. En tår som ville falla, men som inte gjorde det.
 

Det har hänt igen. Och det hände igårkväll.

Det som varit långt borta kom plötsligt tillbaka.
Sedan igårkväll känner jag sådant jag inte vill känna, men kanske som jag borde eller just så som jag inte borde.

 

I ett ögonblick år 1994, skrev jag dikten som följer här.
Jag var 15.


 

 

"Trots allt"

 

Jag tänker på dig varje dag

och undrar hur du har det.

 

Du vill inte träffa mig

och inte heller prata med mig.

Inte ens kännas vid mig.

Jag förstår inte varför.

Vad har jag gjort?

 

Tomheten har fyllt mig

ända sedan du låste mig ute.

Den där kvällen

när det regnade.

 

Vad gav dig rätten att ta sönder

det där som var mitt hjärta?

Mer än två år har gått.

Jag kan inte glömma.

Varför kan jag inte glömma?

Jag vill inte förlåta.

 

Jag hatar dig och älskar dig.

Det gjorde jag igår.

Det gör jag imorgon också.

 

Trots allt

så älskar jag dig.

Och tänker på dig varje dag.