Ovisshet bränns.

Under fyra nätter har samma scenario upplevts.

 

Jag har legat i sängen, sträckt ut handen, slutit ögonen och trevat försiktigt med fingrarna i en desperat önskan att finna.

Istället har jag funnit glödhet ovisshet.

 

Rest mig upp och lämnat det där.

En av den gångna veckans nätter.

I tystnad drack jag en kopp kaffe och skrev "Smältdon" och "Förkolna".

 

 

"Smältdon"

 

Hjärtat brinner och

kroppen är i lågor.

Inombords är elden

och den är oregerlig.

 

Efter allför lång tid

väcktes hjärtat och

dess längtans törst.

Nu går inte att släcka.

 

Värmen smärtar.

Det är så varmt

att ögonen brinner.

 

Med fingrar klöses huden upp

och hjärtat slits ut.

"Förkolna"
 

Hopp om annat än kanske.

Tankar på längtan

som är värdelös när

den inte finns hos båda.

Önskan om en varsam hand.

Hon som älskar

ett brinnande hjärta

förkolnar bit för bit.

 

Det var en gång.

Åren går.
Och i år är det dags igen. Tid att vara tacksam. Tid att se framåt. Tid att summera. Tid att revidera.

Det var en gång en regnig natt.
Drygt 4 kilo fördelat på 52 centimeter. Lyckliga föräldrar. Båda två i en.

Varje år vid morgonkaffet hos mor & far, blir det en tillbakablick.
Egentligen samma saker som sägs, samma minnen som återberättas och summeringen av åren fram till förra, är sig lik.
Dock med större lyster och fler tårar i deras ögon för varje år som passerar.

Sådär vartannat år mynnar mors snyftande ut i: "Min lilla flicka, du har blivit så stor. Och jag då?! Jag är XX år! Herregud, vad gammal jag blivit då!"

Att titta i gamla fotoalbum tillsammans med min far är ganska intetsägande.
Om det inte är så att fotografen var så dålig på att fotografera så man kan se (Just i dessa fallen så var det mest han som fotograferade.), så är han för gammal för att komma ihåg. (Och han minns ju "bättre än oss ungdomar" för att han kommer ihåg sin 2:a generationens Trans Am, i vilken turordning han haft alla Bubblorna och vad han oftast fick meka med i vilken av dem.)

I veckan tog jag med mig mor, kaffekoppar & album ut i kvällsolen på balkongen.
Här är några fotografier som fastnade under mina ögonlock.


På Kristianstads BB, dagen efter typ.
Antar att barnmorskan här håller på att lära ut hur blöjor skall bytas.





Hemma i soffan.
Antar att vi ganska nyss är hemkomna från BB.

Happy baby!
Min mor säger alltid att jag var ett skrattande yrväder och precis som Hjulben såg man bara dammet efter mig. Och mina stora, blå.

 

 

 



Blått var favoritfärgen. Och är det ännu.













Pappas flicka. Ända från begynnelsen. In i evigheten.










 



Ett härligt ögonblick fångat med gammelmorfar. Redan det året fanns det en särskild glädje till de äldre. De visa.







Ja, åren går.
Och nu går man åren med 41:or i skor.

Och hoppas att dagens fotografer lyckas bättre med att få ungarna glada inför kameran.

Nära nu.

 

 

 

Liknande ögonblick: Vänder andra blad så länge.

Everything pops with Pringles.

 

 

 

Det är tryck i den här - mums!

Rekommenderas den tuffe. Inte den känslige.

Nybörjare igen.

Fem veckor har gått. 

Mycket händer på fem veckor. Bland annat pålägg. 64. Lägg på 7. Kilo. Räkna om det till hekto. 70. Japp, detta är fakta.
Och nu snackar vi inte nyckelhålsmärkt, fettsnålt pålägg i tunna skivor.

Det går snabbt utför när man bryter träningsrutinerna.
Ursäkterna blir pinsamt banala. Så pinsamt ogreppbara att man slutar uttala dem.

Förra veckan bokade jag ett träningspass till idag. Tror att jag gjorde bokningen i ett sådant där samvetskval efter en flottig lunch av raggmunkar & fläsk.

Imorse packade jag väskan med en liten pust.
I eftermiddag kom pustet igen, så jag bokade av passet. På hemvägen trodde jag mig kunna smita förbi härligaste A utan att hon skulle notera träningsväskan. Tji.

Med sänkt blick både mumlade & svamlade jag något om att det var regn på väg.

Härligaste A berättade om spinningpasset hon var på igår. Hur hon svettades och kämpade och led sig igenom passet för att sedan känna sig grymt duktig.
I den sekunden bokade jag ett träningspass, tackade härligaste A för att hon är den hon är och skyndade mig iväg.

Joodå såå att!

Crossen i 3 minuter och jag började tvivla på att klara ytterligare 7. Puls på 182.
Crossen i 10 minuter och jag började krampa i benen. Svetten lackade massor.

CWorks i 30 minuter. De första 10 kände jag mig hyfsat i form. Min bål tål mycket.  Jag hade kontroll.
De 6 efterföljande minuterna var smärtsamma. Plankan 3 reps á 1 minut. Där emellan 5 kilos vikten i händerna och fällkniven 3 reps á 1 minut.
Jag var ytterst nära att ge upp. Kraften svek mig, benen i luften som skakade och blodsmak i munnen.

Men vägran att förlora, låta latmasken vinna, släppte adrenalinet fritt och efter 30 minuter och ett avklarat träningspass så log jag.

Och kände mig som en vinnare.
Som den blyga som faktiskt vågade gå till gymmet den där första gången.

Inga förväntningar.

Bruce Lee sade:
"I am not in this worlds to live up to your expectations. And you are not in this world to live up to mine!"

Förväntningar.

Blir det lättare att leva när förväntningar upphör existera?
Fungerar det i realiteten att bibehålla egenförväntningar & förväntningen på att andra förväntar sig något av en, men att samtidigt helt och hållet arkebusera förväntningarna på andra?
Och förresten, är det en förväntning i sig att vilja att andra har förväntningar på en?
Hur skulle det vara att leva med vetskapen att andra inte förväntar sig något av en?
I så fall, är man hopplös då?


Sanningen. Ibland riktigt krass. Men den oväntade verkligheten.
Ignoreras mången gång på grund av det där som kallas Hopp.

Alexander Pope sade:

"Blessed is he who exspects nothing, for he shall never be dissapointed!"

Någon från förr tjatade hål i huvudet på mig om detta.
"Gå in i varje situation med övertygelsen om att den inte kommer hanteras som du vill . Det är först då du kommer lyckas.
Gå in i varje relation med vetskapen om att även den har ett slut.  
Lita aldrig på vad någon säger - se istället vad den gör.
Förvänta dig aldrig något positivt, du blir bara besviken. Det är först när du har den mentala inställningen som du verkligen kommer överraskas positivt."

Han levde sitt liv efter Popes devis.
Precis som Benjamin Franklin.

..
Jag gav mig själv ett löfte igår.
Och i det öva, öva, öva. Tills det fastnar. För att förväntningarna hindrar mig.

Som författaren Jodi Picoult:
"There are two ways to be happy: improve your reality or lower your expectations!"

och Jeff Kinney:

"You can´t expect everyone to have the same dedication as you!"

Vänder andra blad så länge.

Blev så himla inspirerad & sugen på att starta.

 

Att vända det där bladet.

Så länge skulle det bli att mumsa kakor och vända andra blad.

 

Stannade till vid kiosken, där nära. Ösregn, så himla härligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kom igen nu.

Vänd det där bladet.

 

 

 

Tidigare ögonblick av liknande karaktär: Inredning med Vakre

Lyckliga skogen.

Skynda sig hem efter jobb. Av med kavaj och på med shorts. Packa ner lite käk och med öppna sinnen ta sig ut i skogen.

Långt ut. Långt bort. Långt in.





Ensamhet, filosofiska andrum och frihet.

Rinnande vatten, energi och mystik.

 

Färger, liv och dofter.













Och bara ben. Äntligen. Gokänsla.







Överväldigas av känslan, sluter ögonen, tar ett djupt andetag ända ner i magen och konstaterar.

Jag behöver skogen. Med allt som den erbjuder.
För i den finner jag lycka. Med allt vad det betyder.



Liknande ögonblick: Drottning Natur.

Namnsdag.

Emmy & Jasmine kommer in i kalendern 2015.

När jag fick höra det blev jag glad. Inte för att. Men för att.

Fyratusenfemtiosex personer heter Jasmine i någon, mer eller mindre, lekfull variant.

Jasmine kommer att dela dag med Jesper.
Jesper kom till minne av Jesper Swedberg.

Premiären är en söndag. Vecka 30. 
I Umeå kommer solen att gå upp kl. 00:58 denna dag. I Malmö kl. 04:12.

Nolite ire.

Lika fantastiskt som det är att vara nära, lika smärtsamt är det att skiljas åt.

Ikväll låter hjärtat såhär.
 
Det här med att dra ner rullgardinen. Hur gör jag det?



Liknande ögonblick: Känna saknad