Tillbaka till ruta ett.

Söndertrasad. Sorgsen. Miserabel. Förtvivlad. Otillräcklig. Fördömd. Oattraktiv. Allena. Tillintetgjord.

Grundlurad.
Vilseledd.

Hjärtat lämnar jag där det förtjänar. Utan ljus, luft och värme. Förväntar mig maximal förmultning.


.
Litterär intelligens, mental träning, självhelande övningar och ytterst egoistisk tillvaro.
Inte för att överleva, utan för att leva.

Vägrar fortsätta resan som patetisk och ynklig.
Skall finna lärdomen av detta. Se erfarenheten som en rikedom.
Och jag skall resa mig upp. Starkare, stoltare, större.

Så jag börjar här och nu, på ruta ett.

För att bygga självkänsla.
För att se färger.
För att förlåta.
För att gå vidare.
För att sluta drömma.
För att glömma.
För att se värdet av min person.
För att läka.

För att åter leva magiskt.

Att vara utan.

"Att vara utan"

Saknaden bränner hål
i mitt förtvivlade hjärta.

Visst kan du stanna
och andas med mig.

Vill inte vara utan dig.

Snälla liv
fyll mig med glädje igen

Väx i mig.
Var min lycka igen.

Blott du.

Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Den går inte att rensa bort som ogräs.

Den går inte att glömma som en halvtaskig rulle på Sveriges Television.

 

Jag har den inom mig.

Den minner mig om äventyret på Tropikariet och den andra chansen för Max Hamburger-restaurang, ömkande skratt till Torsk på Tallin och det pinsamma att ha fått någon att slumra till, till Le Grand Bleu, de roliga 3D-glasögonen på bio, promenaden på muren vid havet, handikappvagnen på Bauhaus, knepigheterna med att äta med chopsticks, tonårsfasonerna under neonskyltarna, de korta vilostunderna mellan varven på lakanen, jakten efter bilen som parkerats någonstans i skogen, de sockersöta flingorna som liknade torrfoder men smakade mumma, skruvmejseln i min farstu och timmars picknick under filtar vid ån.

"Blott du"

 

Inte ens

stjärnorna på himlavalvet

lyser starkare än du.

 

blott du

ger skönhet åt universum.

 

Blott du

ger sken om vinternatten.

 

Och ditt leende

värmer mer än solen.

 

Och din smekning

få mig underbart pigg.

 

Livet är glädje

för du är med.

 

För blott du

får mig att skratta så innerligt.

Min närmaste.

Han är min närmaste.

I över tio år har jag varit lyckligt lottad att leva med honom. Vi har en väldigt speciell relation. Vår lojalitet mot varandra är orubblig. Vi har gått igenom många år av livets ögonblick. Många roliga, energiska ögonblick. Men också många svåra, sorgsna, tårfyllda.

Han är min närmaste.
Så även i de svåraste av stunder.

När jag känt att jorden går under, när jag varit rädd att somna, när jag kvidit av smärta, när jag trott att jag varit ensammast av alla.

Då har han alltid, varje gång, kommit närmare än någonsin.
Och han gör det än idag. Det var många år sedan jag hade en svår stund, men han har inte glömt.

Han vet.
Så han vill vara nära mig, hela tiden. Han ligger i min famn och han sitter i mitt knä.
Han får ingen ro att sova tills jag somnat. Och han spinner så högt, så högt och hela tiden. Och han sitter bredvid min huvudkudde och han lägger sin tass mjukt och försiktigt på mitt ena ögonbryn och han slickar mina tårar som fallit längs kinden. Och han sniffar på mig flera gånger under natten, som om han i skift vill kontrollera att jag varje timme är okej.
Och han tittar på mig, söker mig med blicken och när våra ögon möts så blinkar han till, morrhåren darrar och han pratar med mig. Jag tror att han ibland sjunger den här.

 

 "En vän"

 

En vän

som alltid finns där.

 

En vän

som aldrig lämnar.

 

En vän

som ger av sig själv.

 

En vän

som säger orden när det behövs

och inte säger något när orden inte behövs.

 

En vän

som gör allt för mig.

Nu mer än någonsin.

 

 

Säg mig, finns det en människa för alla, en för var och en av oss, som är den där närmaste.
Sådär nära som man kan någonsin kan komma en annan. 

Endast svart och vitt.

Jag tittar mig omkring, men ser varken konturer eller färger. Bara svart och vitt. Och utsuddade linjer. En seg massa av tomhet.

Alla drömmar är borta. Framtidens längtan är förbi.
Bygget av träkojan. Spelandet på lufttrummor. Lyckan av den första nyvakna synen. Pizzan den där kvällen. Cykelturerna till havet eller någon sjö. Kriget om täcket om natten, med fötterna utanför. Soluppgången på Balis strand. Julens fniss framför brasan. Euforiska vällustars förening.

Vad var meningen med allt detta? Vad var meningen med att mötas på gyllene stigar och känna sådan oerhörd närhet för att så abrupt få veta att det ingenting annat var en onåbar skugga?
Varför skulle jag få uppleva världens lycka och allt det innerliga jag någonsin önskat att finna, för att det i ett enda ögonblick skulle förintas?

De där som var blå och nyfikna och tindrande. Och levande.
De är nu ingenting annat än färglösa tårar.
Och världen i svart och vitt.
 

Mörker.

"Mörker"

Mörkret kom

utan förvarning.

Någon väg

går inte längre att finna.

Fötterna

känner inget fastland

och av krämpor

är de orubbliga.

Paralysering

av sinnenas akt

och en ömöjlighet

att komma vidare.

En evighetens dans 

med mörkrets dimma.

För alltid följeslagare

åt flyktig existens.

Mörkrets makt bevarar

de skadeskjutna levande.

Ingen ensamhet

står närmare än denna.

Ingen större sorg

över ljusets frånvaro

har någonsin känts som nu.

Den där första dagen efter.

Den där första dagen efter.

Då dagen var natt. Då tiden stod stilla. Då världen var upp och ner. Då allting var svart. Då solen var glödande plågsam.

Jag väntade. Och väntade.
Jag hoppades.

Hoppades att bli kontaktad. Bli uppmärksammad. Bli bekräftad. Bli saknad.
Bli något annat.
Hoppades att gårdagen var ett snustorrt skämt. En illa framförd aria. En immig spegelbild.

Hoppades att bli kallad på.

Jag väntade. Hela den där första dagen efter.
Varje sekund var som en timme.

Och sekunderna tog aldrig slut.
Och jag blev inte kallad på.

Och jag borde sett just det som det största tecknet.
Och jag borde då förstått att det var som om jag aldrig existerat.

Och jag borde inte ha skrivit.
För det gjorde jag till slut.

Ja, jag ville ha gjort allting. Allting i min makt. Stridit till sista andetaget. Ge åt framtidens viskningar om historiska ögonblick att jag var den som kämpade. In i det sista. Som var den som inte hade kunnat göra någonting mer.

Ja, jag ville inte ge upp det finaste i världen.
Det viktigaste i min nutid.
Det vackraste jag någonsin skådat.
Det sköraste jag fått hålla i min hand.

En gåva.

Denna skrev jag förra söndagen.

 

Tanken var att samla alla årets uttryck av kärlek, göra de vackra även att titta på

och med ett glittrande paket överlämna dem en dag i december

till medelpunkten av alla mina uttryck.

 

Och vem vet, kanske skulle jag få äran att läsa dem högt och med ögonblicken fast i en evighet

i de där två gröna.

 

 

"En gåva"

 

En gåva är solen

för fågeln som längtat.

 

Med solen kommer livet

och kärleken.

 

Blott ett andetag bort

är fågeln och jag

från solen och du.

Du är en gåva från ovan.

You are all of me.

Denna låten har funnits med  mig i många, många år.

Min mor hade den på grammofon och hon spelade den ofta, både på sin orgel och klarinett.

När jag sedan tappade bort henne, den viktigaste personen i mitt liv, så lyssnade jag i år efteråt på just denna låt.

Hon var min största sorg.

Jag trodde aldrig att jag skulle finna henne igen.

Men det gjorde jag.

Och jag spelade låten för henne på Youtube.

Men hon mindes inte att hon någonsin hört den eller spelat den.

Och hon tyckte den dessutom var dålig. 

Nu är det många år senare.

En helt annan värld. Någon helt annan del av mig. Den viktigaste personen i mitt liv.

Och jag letade fram låten igen i fredags natt.

Jag lyssnade på den om och om igen.

Med ett sista hopp om att finna igen.

Och få spela låten.

Och få höra att den känns igen.

Och få möjligheten att skapa nya minnen tillsammans.