Bästa handbagaget.

Mitt bästa överlevnads-kit att ha med i handbagaget.

Korsorden, för intellektets balans.
Kändisskvallret, för ytlighetens uppenbarelse.
Boken, för drömmarnas oändlighet.
Solroskärnorna, för småätandets samvete.
Anteckningsblocket, för ögonblickens förevigande.


"Nya ögonblick. Jag är redo."



Vad är ditt bästa överlevnads-kit på resan?

Skammens Facebook.

Läste på Aftonbladet att svenskarna på Facebook skäms att berätta om vissa varor de köper. Kolla artikeln här!

Någon hade köpt Marabou Mjölkchoklad som hon skämdes över.

Jag har också köpt Marabou Mjölkchoklad. Det skäms jag inte för.



Jag köpte till och med fem stycken.

Boken I kroppen min.

Den hann levereras.
Är glad över att den kommer följa med mig.

Här följer ett utdrag ur boken:

"Snart skall jag berätta. Om det enda som de kan lova. Om det som skrämmer mig mer än någonting annat. Jag skall göra det snart, men inte nu. För nu måste jag cykla. Snabbare än någonsin tidigare, nedför samma backar, förbi hönsen som kommer att bli rädda, förbi hästen och ner till eken. Och när igen ser mig ska jag krama den hårt. Sedan ska jag cykla hem igen. Jag har elva dagar kvar."

Boktitel: "I kroppen mig - Resan mot livets slut och alltings början".

Författare: Kristian Gidlund

Köp den. 10 SEK per såld bok går till Cancerfonden.

Bokens baksidetext lyder:

"1 mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta cancern. Han började skriva en blogg, "I kroppen min". Boken baseras på bloggen som fullkomligt har exploderat av besökare - miljontals människor har upptäckt Kristians starka, nakna, vackra texter. Texter som träffar rakt i hjärtat."

Jag kan knappt bärga mig att ge fullt fokus från pärm till pärm.

Det regnar hos mig nu. Regnar det inatt också så blir det jag, regnet och boken.

Du har väl läst andra ögonblick som Kristian givit mig: Kristian Gidlund, Mer av Kristian Gidlund, Kampen för Kristian Gidlund

Mer av Kristian Gidlund.

Han syns. Han hörs. Han läses. Han upplevs.

Han. Kristian Gidlund.
Personen. Individen. Människan.

Jag uppskattar att lyssna på honom.
Han har en oerhörd integritet och använder en retorik som är hänförande.
De mest spontana svaren är eftertänksamma och noggrant målande.

Han målar verkligen. Bilder. Av sin resa. Med allt vad det innebär.
Och det är vackert och sorgligt och starkt och fruktansvärt.

Men han är unik. I alla aspekter.

Om du missade honom i Gomorron på SVT igår (25 april), ta tio minuter och låt dessa tio minuter bringa dig tankar på det som är viktigt. På riktigt.
De tio minuterna startar när du klickar här!

Jag väntar på hans nysläppta bok "I kroppen min - En resa mot livets slut och alltings början."
Hoppas att den dimper ner i brevlådan idag.




Liknande ögonblick: Kristian Gidlund , I kroppen min

On the beach.

Det viktigaste först.

Det är där, vid havet, som jag finner klarhet.
Det är där, i ensamhet, som jag finner balans.
Det är där, vid horisonten, som jag finner perspektiv.

Det är där allting slutar & börjar samtidigt.

Jubileum Knäprotes.

Det är 4 år sedan jag fick min knäprotes.

Den var den 21 april 2009. Lunds Universitetssjukhus. Team Rydholm/Knutsson.

Resten av det året kom att bli en tuff tid med nya självinsikter & hårda sanningar.

Och det kom sedermera att bli det mest underbara, otroliga och lyckligaste jag varit med om.
Fortfarande (trots gåsfot och abrubt slut på löpningen).

Innan.
Jag orkade inte mer. Jag var trött på att dagarna aldrig tog slut. Det ständiga behovet av mer och fler tabletter, men ändå mer och mer smärta. Jakten på det ständiga ruset. Dödsångesten när jag nått det och det så snabbt försvann.

 

Sen.
Ja, dikterna beskriver det bäst.

 

"Det gnager"



 

Som om jag själv håller i sågen

och med all min kraft vill komma igenom

senor och brosk och muskler.

 

Som om en råtta gnager

på skelettet i det högra

så är smärtan

när stygnen sakta dras upp

 

 

 

 

"Till er som gör allt"

 

vita älvor

ni tröstar och stärker 

överallt finns ni

gåvornas mirakel

ni lämnar inte

trots mina ropens klagan

 

förtjänar jag det?

 

helaren

vars händer och sinnen

så klanderfritt och perfekt 

tar mina lemmar itu

och bygger ihop dem igen

med plastbitar och skruvar 

 

du läker min kropp

du är min räddning

du gör allt du kan

och du gör det perfekt

tack för att ni givit mig
en chans till omstart.

tack för att ni gör allt
för mig.

  

Nu.

Det har nu gått fyra år. Och jag minns ögonblicket, det Där ögonblicket när mitt nya livs fysiska lycka på riktigt kom till mig. 

 

Det var sensommaren 2011 i Malmö.

Hade glömt några papper på kontoret och gubbarna väntade i bilen.

Så jag sprang. Bara ett tiotal meter, men ändå. Jag sprang.

 

Och så slog det mig. Så kom ögonblicket.

När jag insåg att det inte gjorde ont i benet. Inte något.

Hur mycket jag än kände efter så fanns ingen smärta.

 

Det var ett magiskt ögonblick.

 

 

Nästa år är det 5-årskontroll. Fick veta att Dr. U då hunnit gå vidare till pension. Hade velat visa honom hans mästerverk.

Jag planerar nu en överraskning för Dr. U. Och hoppas det blir ett minnesvärt ögonblick för honom.

För drömmars slott.

Är det så att de finaste av drömmar bara bör förbli drömmar? 

L&M Light blev Lyxshake.

Från det att resan mot Lund startade, så fanns tankarna på Det.

 

På något sätt försökte jag övertyga mig om att den där låten som spelades på Bandit Rock kunde överrösta tankarna. Det gjorde den inte. (Däremot sprängde jag bilhögtalarna.)

 

Stannade på favvomacken i Löddeköpinge för att köpa Det.

Väl framme vid kassan blickade jag mot hyllan bakom, men valde kaffe Americano.

Den största koppen.

 

Gick mot bilen. Och vände.

Tankarna på Det blev ord i kassan.

 

 

 

Utanför entrén till akutmottagningen finns rökplatsen. Idag även kallad "ölplats".  Upptäckte det på vägen ut. Skamsen över mitt senaste köp, så log jag för mig själv och tänkte att jag självklart väljer öl före nikotin.

 

Jag rökte aldrig ikväll. Jag drack ingen öl heller.

Det blev istället Lyxshake på Max.

Två stycken. Hallonsmaken inne på Max och chokladsmaken i bilen på väg hem.

 

 

Liknande ögonblick: Fimparnas glasburk, Hypnosterapi, Jubileum Hypnos



Dödsångest för gåsfot.

Jag känner så väl igen vyn. Taket. Lysrören.

 

Jag känner så väl igen känslan.

Den snabba andningen. Den tunga bröstkorgen. De sammanbitna käkarna. Det pulserande benet.

Den knarriga britsen som är så kort att fötterna sticker utanför. Pappret på den som skrynklas ihop och mina försök att räta ut det.

 

Ångesten är i mig. Ångest för det som varit. För just nu. För framtiden. Jag går inte igenom den resan igen. Nej.

 

Frågorna maler på.

Är det så att det händer igen. Fast i vänster.

Kommer smärtan att accelerera.  Har läkaren läst journalerna tillräckligt noggrant för att veta. 

Blir det smärtstillande. Kommer jag orka spreta emot. Kommer jag vilja alls. Eller kommer jag ge vika.

Är läkaren jag väntar på tillräckligt kompetent. Vet han vad han pratar om.

Vet han vad jag pratar om.

Vilken strategi behöver jag använda för att få den undersökning jag vill ha.

 

In kommer Dr P, traumaortoped. Fast handslag och intensiv blick.
Han berättar för mig, min historia sedan 90-talet. Han har läst på. Han vet.

 

Avklädd ligger jag på britsen och iakttar honom. Hur han klämmer, funderar och pratar latin.

Jag är övertygad om att han har fel.

 

Som om han visste min övertygelse, som om jag protesterat och ifrågasatt utan att ord så satte han sig bredvid mig, lade handen på mitt lår och sade:

 

"Jag förstår dig så väl, att du nu äntligen lever utan smärta och vill testa och tänja på gränserna längre och tuffare. Men mellan dig och mig, det var riktigt dumt att springa. Spring inte mer. Promenera, simma och cykla. Men spring inte mer."

 

Du har fått gåsfot!

 

Allvarligt?!

Förutom jättecellstumörer och droppfot, så har jag nu även med mig en gåsfot.

 

Började fnissa. Samtidigt som jag blev tårögd.

Tog hans hand och ville inte släppa den.

 

Fortfarande inte övertygad om att han med säkerhet visste vad han pratade om,

så visste jag med säkerhet att eftersom han haft Dr. U, the best of the best, som mentor

så måste jag lita på honom.

 

 

 

 

Liknande ögonblick i liknande livsförändring: Våga inse, Jag sprang, 10K for Pink, 10K for Pink 1.0-1.1,  

Morgan & Ola-Conny.

De är så bra. Morgan & Ola-Conny.

Och det finns ingen hejd på skratten.
Det är magkip och tårar och kramp i tårna varje gång.



"Excuse me.." kan lätt bli "Accuse me..".
Det är ett av många, många, helt fantasiskt humoristiska inslag i Kanal 5:s "En stark resa med Morgan & Ola-Conny igen".

Luta dig tillbaka, dra av dig strumporna, höj volymen och kolla in senaste avsnittet här!

Inredning med Vakre.

Kunde inte slita mig från nya numret av inredningstidningen Vakre.

Kliande fingrar. Blicken drömmande dimmig.
Inspirerad till nystart. Längtande till ett annat kapitel. Nytt blad. Ny start.

        

 

      

 

I den gamla butikslokalen spenderar jag mina kvällar i snickarbyxor med hängslen & rutig flanellskjorta. Jag dricker lite varm choklad på termos och nynnar till Cornelis Vreeswijk.

Där, i den gamla butikslokalen renoverar jag möbler. Till mina drömmars slott.

Och när gryningen kommer så skålar vi med halvt avslagen öl på varsin pall ute på gården.

Vill. Nu.                                    



Liknande ögonblick: Drömmars slott, Hemfärd                         

Kristian Gidlund.

Tilde de Paula är en duktig journalist. Är påläst och sätter tempen på djupet. Uppmärksammade det i gårdagens söndagsintervju.

Han var gäst hos henne i gårdagens Nyhetsmorgon.
Han, Kristian Gidlund, fick cancer och blev väldigt sjuk.

Han var förälskad i livet. Att bli sjuk förstärkte kärleken till just livet.
Om den kärleken, om kampen mot- och livet med sjukdomen, skriver han i sin blogg. Följ hans resa, du med.

Han har nu släppt en bok som heter "I kroppen min - En resa mot livets slut och alltings början."

Jag beställde den sent igår kväll. Beställ boken du med, t.ex. här. Priset är 168 SEK.

Kristian är otroligt intressant att lyssna på. Att verkligen lyssna på.
Även allt det han inte ordar.
Han fascinerar mig med sin sundhet, visdom och livsglädje.
Det är beröring.

Om du missade honom i Nyhetsmorgon igår (21 april), ta dig nu tid att lyssna och var öppen och redo för nya perspektiv, genom att se hela intervjun här.

Kommentera gärna detta inlägg.

Du har väl läs andra inlägg om Kristian: Mer av Kristian Gidlund,  I kroppen min,  Kampen för Kristian Gidlund, Boken I kroppen min

Plus moms.

Körde även förbi denna. Och den var värd ett helt eget inlägg.

Det blev många goda skratt.
Åt skämt eller allvar, det vet jag inte.

Men vilken underbar känsla att skratta så.

TipTop Ferrari.

Idag var tiden kommen. Dags för premiärglassen.

Varje glassäsong invigs med en av två glassar: Nogger eller TipTop.
Idag var en strutkänsla, så det blev TipTop.






Glassäsongen hör även ihop med motorer.



Jag tycker om brölande motorer med vackra former.
En perfekt premiärutflykt kan därför vara till den exklusiva bilhandlaren. Och det blev det.

Att titta. På detaljerna.
Att lyssna. På 380 hk.

Sista morgonen.

Jag hörde den igår. Fick stanna bilen.

Tidigt imorse hörde jag den. Igen. Fick släppa strykjärnet.

Mitt hjärta slutade slå och jag kunde inte andas.
Det var som om tiden stod stilla under tre och en halv minut.
Och jag befann mig någon annanstans.

Pianot. Kören. Melodin. Känslorna.
Orden. Artikulationen. Berättandet.
De första meningarna. Och de avslutande.

Igår i bilen och imorse vid tvätten.
Mitt hjärta slutade slå. Tiden stod stilla och jag befann mig någon annanstans.

Vet inte varför den påverkar mig så starkt.
Men jag är tacksam. Så oerhört tacksam över att känna.
Att våga känna och att kunna göra det fullt ut.