Jag känner så väl igen vyn. Taket. Lysrören.
Jag känner så väl igen känslan.
Den snabba andningen. Den tunga bröstkorgen. De sammanbitna käkarna. Det pulserande benet.
Den knarriga britsen som är så kort att fötterna sticker utanför. Pappret på den som skrynklas ihop och mina försök att räta ut det.
Ångesten är i mig. Ångest för det som varit. För just nu. För framtiden. Jag går inte igenom den resan igen. Nej.
Frågorna maler på.
Är det så att det händer igen. Fast i vänster.
Kommer smärtan att accelerera. Har läkaren läst journalerna tillräckligt noggrant för att veta.
Blir det smärtstillande. Kommer jag orka spreta emot. Kommer jag vilja alls. Eller kommer jag ge vika.
Är läkaren jag väntar på tillräckligt kompetent. Vet han vad han pratar om.
Vet han vad jag pratar om.
Vilken strategi behöver jag använda för att få den undersökning jag vill ha.
In kommer Dr P, traumaortoped. Fast handslag och intensiv blick.
Han berättar för mig, min historia sedan 90-talet. Han har läst på. Han vet.
Han berättar för mig, min historia sedan 90-talet. Han har läst på. Han vet.
Avklädd ligger jag på britsen och iakttar honom. Hur han klämmer, funderar och pratar latin.
Jag är övertygad om att han har fel.
Som om han visste min övertygelse, som om jag protesterat och ifrågasatt utan att ord så satte han sig bredvid mig, lade handen på mitt lår och sade:
"Jag förstår dig så väl, att du nu äntligen lever utan smärta och vill testa och tänja på gränserna längre och tuffare. Men mellan dig och mig, det var riktigt dumt att springa. Spring inte mer. Promenera, simma och cykla. Men spring inte mer."
Du har fått gåsfot!
Allvarligt?!
Förutom jättecellstumörer och droppfot, så har jag nu även med mig en gåsfot.
Började fnissa. Samtidigt som jag blev tårögd.
Tog hans hand och ville inte släppa den.
Fortfarande inte övertygad om att han med säkerhet visste vad han pratade om,
så visste jag med säkerhet att eftersom han haft Dr. U, the best of the best, som mentor
så måste jag lita på honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar