Mer än ord.

Om du inte får fram klippet på Youtube här ovan, använd länken här.
Blunda, lyssna och känn.

To make you feel my love.

Om du inte får fram klippet på Youtube ovan, använd denna länk.

Blunda, lyssna och känn hjärtat.

Jag fick aldrig äran.

Jag trodde att jag tappat.
Jag hoppades att finna det jag tappat.

Det visade sig att jag hade helt fel.
Det visade sig bara vara en bubbla. Av hopp.

För jag har inte tappat.
För jag har aldrig haft det. Jag har inte haft det. Jag fick aldrig äran att få det. Jag var aldrig speciell.

Jag har missuppfattat och misstolkat.
Vill inte att det skall vara sant.
Men det är sanningen.

Jag har upplevt, jag har känt, jag har varit lycklig, jag har kämpat, jag har öppnat upp hela mitt inre.
Och jag har velat. Så mycket.
Så jag satsade allt, gick "all in". Allt det värdefulla inom mig, allt det som ingen annan någonsin varit värd att få av mig.
Allt.

Varför.
Svaret är enkelt. Utan tvivel. Utan kommatecken.

Jag hade aldrig varit lyckligare och mer hel som människa förrän nu när jag äntligen hittat min själsvän.

En själsvän. Min själs vän. Den specielle.

Som jag trodde att jag tappat bort.
Som jag hoppades finna.
Som jag fick veta aldrig funnits.

Jag ville inte höra.
Ville inte höra just det.

Jag hade längtat så.
En omfamning vid havet och solen som var lika röd som mitt pumpande blod, i solnedgången så långt utom räckhåll men ändå nära.

Valt den finaste sommarklänningen för just detta tillfälle.
Hade sand mellan tårna. Och en brinnande lust att känna oss bara och varma, tätt intill i ömsint förening.


Mina ögon slutade tindra i just i det ögonblicket.
Alla ögonblick från då blev svarta.

Som om mitt hjärta drogs samman i krämpor.
Och av det varma, levande, fantasiska hjärtat blev ingenting annat kvar
än grå, torr, tung aska.

Åh, vad jag inte ville känna så.
Och vad jag inte ville att känslorna på andra sidan skulle vara så.

Sanningen. Verkligheten.
Jag hade satsade allt. På ingenting.

Svårt att skriva.

Tänk att det är så svårt att skriva, när det väl gäller.

Med lite färg så.

Otroligt vad lite färg förbättrar, lyfter fram och lyser upp.

 

Lade mig raklång ner i gräset och bara tittade.

Där låg jag tills knotten lekt tillräckligt med mina lemmar.


..
Idag. Finblus, pennkjol och 40-talspumps. Äntligen lite La Femme.
Och en miss i trötta ögon.






Gissa vilken färg det är på fondväggen i First Bedroom?

Tidigare ögonblick i väntan på dessa: Måla eget bo

Komplimanger i superlativ.

Det här med komplimanger i superlativ.

Jag blev så glad. På något sätt kom de väldigt lägligt. Jag behövde höra, sanning eller ej.

Människorna jag gjorde affär med igår, var himla goa. Vi stod där i kvällsolen och socialiserade på rätt hög nivå. Och jag gillar sådana möten. Det ger mig laddning, en typ av uppvägning av den tysta ensamheten jag ofta är i.

Och jag fick komplimanger av dessa människor. Och då hade jag ju redan betalat för grejen.
Det tyckte att jag är ett "otroligt härligt energiknippe" och att jag har en "väldigt stark och positiv utstrålning".

Och av en bekant fick jag en komplimang som jag aldrig tidigare fått.

Att jag är en sagas kvinna, "Honan av drakar". En stark, självständig, beskyddande, nyfiken kvinna som vill lära sig göra nya saker och kunna klara av dem själv utan hjälp.

Honan av drakar? Klingade till en början, helt ärligt, väldigt lite komplimang. Och ganska mycket mer obstinat surkärring, faktiskt.

Men från landet som uttrycket kommer ifrån, så betyder "Honan av drakar" något exceptionellt bra.
Så jag tar seden från utlandet och tackar innerligt.

..
Komplimanger. Beröm. Fina ord från omgivningen.
Oavsett hur god självkänsla jag besitter, så blir ögonblicket ovärderligt av en komplimang.

Därför tar jag fram ego-filen i mitt inres arkivskåp och puttar in dagens komplimanger i superlativ.

Bär dem med mig i dagarna som kommer och tra fram dem i sinnena för att påminna mig själv. När det behövs.

Ägg med hjärta.

Titta vad jag har fått.

Vilken fin gest.
Vilken överraskning.

Det är ekologiska ägg. Hönsägg.

..

Om några dagar skall jag få äran att följa med grannfrun och undersöka ett 50-tal ankägg som ligger i en värpmaskin, typ en kuvös. Deras mammor togs av räven förra veckan. 

 

Vi skall vi lysa med ficklampor och leta efter tecken på att allting går som planerat.

Tecknen är i färgen rött och i formen som en spindel, där spindelkroppen är hjärtat och benen är blodådror.

 

Ankäggen skall ligga där och mysa i cirka 38 graders värme under en månads tid.

Tills det är dags att komma ut i världen och stå på taniga ben.

 

Det är nästan så att hjärtat säger nej till att äta ägg överhuvudtaget.

För kanske kommer jag att se ägg som små kycklingar.

Och jag tycker att kycklingar är söta.

 

Och de som är söta vill jag ju inte äta. Fast ägg är ju gott.

Så jag vet inte riktigt hur relationen mellan mig & ägg kommer te sig framgent.

 

Men ikväll blir det omelett för hela gänget som grannfrun med varm hand överlämnade.

Jungfrutur med Fiat.

För allra första gången har jag kört lastbil. Helt själv.

Jag hittade en grej på annons som jag skulle plocka upp. Mätte utrymmet i kombin och försökte trixa med hur jag skulle kunna få plats med mig själv & grejen. Men hur jag än mätte så fattades det ändå 40 centimeter.

Så jag åkte till en kompis för att låna lastbil. En sådan har jag ju kört innan, så det blir perfekt.
I min mun är lätt lastbil och pick-up samma sak.
Det är det dock inte för alla andra.

Och jag presenterades för en lastbil. Inte en pick-up.
Lätt eller inte, så är det ändå en lastbil.

Med flackande blick, kyckling i halsen, muntorrhet och fånigt småskratt försökte jag övertyga mig själv om att jag självklart fixar detta.
Min kompis var redan övertygad, sådär avslappnat och utan som helst oro att släppa lös mig i denna.

Jag hoppade upp i kupén och satte mig på sätet högt däruppe. Och kände på den stora ratten. Jag gillar ju de där stora rattarna.
"Det kommer inte vara några som helst problem för mig att köra in denna i ett villakvarter."
När jag avslutat meningen kollade jag i backspegeln.

Och insåg att jag inte ser något i backspegeln. Panik.

Köra rakt fram, ta svängar och rondeller. Inga problem.
Backa och vända. Stora problem.

Men jag vill ju lära mig. Vill verkligen.
Så jag slängde in min kompis i passagerarsätet,  tryckte upp en termos kaffe i kompisens famn, startade motorn och med det även gamla hederliga kassettbandspelaren med Dansbandsfavoriter.


På med pilotisarna, rak i ryggen och here we go!

Vilken upplevelse.
Vilken mäktig känsla.

Vilket mastodont-ego att sitta där högt uppe och faktiskt köra helt själv.



Min kompis & körlärare då. Ja, det är ju det här med Facebook i mobilen. Med cool hållning, blicken ner i mobilen varvat med komplimanger i superlativ, snack om brudar & vägpirater så kände jag mig väldigt självständig och oberoende under denna jungfrutur.

Under färden oroade jag mig dock en del för det där villakvarteret.
Bredden är gatan. Om jag skulle kunna köra runt på en parallellgata eller om det skulle finnas en sådan där minimal vändzon. Panik.

Det var onödig oro i kombination med dåligt självförtroende, för med lite lotsning ute på gatan så kunde jag både backa och göra det utan att köra över någon.

Resan fram och tillbaka gick galant. Jag var egentligen trött, men tyckte det var så roligt att köra att jag nog kunnat göra det hela natten lång.

Jag parkerade lastbilen, hoppade ner från kupén och tackade för jungfruturen.
Satte mig i kombin och kom helt av mig. Fick kärringstopp, noll koll på dragläget och det kändes som jag satt i en F1-bil på Di Monza. Långt ner i asfalten.

Topplistan just nu:
1. Lätt lastbil.
2. Åkgräsklippare.
3. Bilen jag inte längre har: BMW
4. Stig. Kombin alltså.


Andra ögonblick om stora rattar: Kvinnliga chaffisar äger. 

Dagarna ute på fältet.

Jag tycker så himla mycket om att köra åkgräsklippare.

Mitt favoritfordon, definitivt. Den är bekväm att sitta i också.

 

Att vinka till grannarna samtidigt som jag tar nästa varv känns vuxet trevligt.

På raksträckan kan jag lyfta mina armar mot skyn och sträcka på mig ordentligt.

 

Att backa med den och samtidigt ratta med en hand känns småkaxigt.

Fattas bara öronkåporna för att toppa känslan.

 

Det tar ju tid att vänja sig såklart, så visst har jag kört runt ett par minuter tills jag insett att jag glömt köra igång själva klipparen. Och visst har jag fastnat i buskar.

Och visst har jag haft alldeles för hög växel i och med det även tryckt upp kopplingen för snabbt så att min kropp inte hängt med i rivstarten.

Och visst har jag missat tuvor lite här och var. Och visst har jag svurit för att det blöta gräset så ofta proppat igen röret.

Och visst har min keps fastnat i grenarna och att jag försökt sträcka mig efter den i farten helt utan framgång.

 

Och visst har jag fått leta efter de fyra krattorna som jag slarvat bort någonstans på denna stora yta, men som jag ju alldeles nyss använt.

 

Och visst har jag då och då undrat om gräset någonsin kommer bli lika fint som grannarnas.

Eller är det så att gräset alltid är grönare på andra sidan?

 

Det tar sin lilla stund att räfsa upp resterna.
Under dessa stunder så funderar jag på djupet. Kanske för djupt. För jag har märkt att de sista två dagarna med räfsan, fyllts av olyckliga funderingar.

Eller så är det kanske helt enkelt som så att jag inte tycker att det är så underhållande att räfsa och att det öppnar upp för negativa tankar.

 

Då och då tar jag en liten sväng förbi de fem plättarna.
Jag sådde ju nytt gräs där för två veckor sedan och

jag har varit lite bekymrad över att gräsfröna bara legat där,

fullt synliga och utan liv.

 

Men så hände det.

Bäbisgräset är på uppväxt. Lite glest kanske, men ändå. 

 

 

Och när åkgräsklipparen är parkerad, räfsorna hittade,

mattan kammad och bäbisgräset vattnat.

 

Då sätter jag mig ner och äter den där efterlängtade, halvsega tonfiskbaguetten.

Smutsig och trött.

Och tacksam. För att jag får göra detta.

 

 

Tidigare inlägg som föranlett detta: I en trädgård, En vilodag i jorden

Min kvinnas längtan.

Längtan.

..
Längtan efter någon att måla med och någon som tycker att färgen jag tänkt mig är helt av banan.

Längtan efter någon att prata sent i natten med.

Längtan efter någon att gå runt med bland hyllorna i livsmedelsbutiken.

Längtan efter någon att borsta tänderna med.

Längtan efter någon som torkar mina tårar lika gärna som skrattar med mig.

Längtan efter någon som tycker jag är den finaste i hela världen.

Längtan efter någon som vill lyssna till min poesi.

Längtan efter någon att säga god natt till och vara den sista jag ser innan jag sluter ögonen för natten.

Längtan efter någon att få göra mig iordning med inför kvällens trevligheter och som jäktar på mig i elfte timmen.

Längtan efter någon att under en ljummen sommarkväll cykla tillsammans med för en liten picknick och kvällsdopp vid havet eller någon sjö.

Längtan efter någon vars beröring är lika fantastisk för mig som för honom.

Längtan efter någon som är lika mycket barn som jag på Liseberg.

Längtan efter någon att spela schack med.

Längtan efter någon att svamla med, skratta med och ramla omkull med i diket efter en sen kväll i berusningens dimma.

Längtan efter någon att hoppa jämfota och spela lufttrummor med till Breaking the law för att senare dansa tryckare till Lady in red och trampa varandra på tårna sådär fumligt.

Längtan efter någon att kura ihop mig med, tätt intill, i soffan och kärleksfullt få hålla om.

Längtan efter någon som kommer emot mig med öppna armar och omfamnar mig med en ordentlig kyss och som berättar hur saknad jag varit.

Längtan efter någon som frågar mig hur jag mår. På riktigt.

Längtan efter någon som byter radiostation i bilen.

...
Efter ytterligare en dag i lort, damm, tystnadens funderingar och en försvunnen kvinna så kom längtan.

Min kvinnas längtan.
Efter någon som längtar som jag. Eller nåt. Typ.