Jungfrutur med Fiat.

För allra första gången har jag kört lastbil. Helt själv.

Jag hittade en grej på annons som jag skulle plocka upp. Mätte utrymmet i kombin och försökte trixa med hur jag skulle kunna få plats med mig själv & grejen. Men hur jag än mätte så fattades det ändå 40 centimeter.

Så jag åkte till en kompis för att låna lastbil. En sådan har jag ju kört innan, så det blir perfekt.
I min mun är lätt lastbil och pick-up samma sak.
Det är det dock inte för alla andra.

Och jag presenterades för en lastbil. Inte en pick-up.
Lätt eller inte, så är det ändå en lastbil.

Med flackande blick, kyckling i halsen, muntorrhet och fånigt småskratt försökte jag övertyga mig själv om att jag självklart fixar detta.
Min kompis var redan övertygad, sådär avslappnat och utan som helst oro att släppa lös mig i denna.

Jag hoppade upp i kupén och satte mig på sätet högt däruppe. Och kände på den stora ratten. Jag gillar ju de där stora rattarna.
"Det kommer inte vara några som helst problem för mig att köra in denna i ett villakvarter."
När jag avslutat meningen kollade jag i backspegeln.

Och insåg att jag inte ser något i backspegeln. Panik.

Köra rakt fram, ta svängar och rondeller. Inga problem.
Backa och vända. Stora problem.

Men jag vill ju lära mig. Vill verkligen.
Så jag slängde in min kompis i passagerarsätet,  tryckte upp en termos kaffe i kompisens famn, startade motorn och med det även gamla hederliga kassettbandspelaren med Dansbandsfavoriter.


På med pilotisarna, rak i ryggen och here we go!

Vilken upplevelse.
Vilken mäktig känsla.

Vilket mastodont-ego att sitta där högt uppe och faktiskt köra helt själv.



Min kompis & körlärare då. Ja, det är ju det här med Facebook i mobilen. Med cool hållning, blicken ner i mobilen varvat med komplimanger i superlativ, snack om brudar & vägpirater så kände jag mig väldigt självständig och oberoende under denna jungfrutur.

Under färden oroade jag mig dock en del för det där villakvarteret.
Bredden är gatan. Om jag skulle kunna köra runt på en parallellgata eller om det skulle finnas en sådan där minimal vändzon. Panik.

Det var onödig oro i kombination med dåligt självförtroende, för med lite lotsning ute på gatan så kunde jag både backa och göra det utan att köra över någon.

Resan fram och tillbaka gick galant. Jag var egentligen trött, men tyckte det var så roligt att köra att jag nog kunnat göra det hela natten lång.

Jag parkerade lastbilen, hoppade ner från kupén och tackade för jungfruturen.
Satte mig i kombin och kom helt av mig. Fick kärringstopp, noll koll på dragläget och det kändes som jag satt i en F1-bil på Di Monza. Långt ner i asfalten.

Topplistan just nu:
1. Lätt lastbil.
2. Åkgräsklippare.
3. Bilen jag inte längre har: BMW
4. Stig. Kombin alltså.


Andra ögonblick om stora rattar: Kvinnliga chaffisar äger.