fredag 14 juni 2013

Oskiljaktiga själar.

En kväll i sommardugg och skor beklädda av nyklippt gräs. Två näsor sådär nära, nära där en andas in samma rena, oskuldsfulla luft som den andre just andas ut.
En promenad i takt och otakt eller fjärdedels takt. Ett par varma öron och mätta magar. Och en skorsten.
Sen den där låten igen som spelas på radion precis när vägarna skiljs åt.

Gåvan kan bara beskrivas såhär:


"Oskiljaktiga själar"

Oskiljaktiga själar.
Dina läppar mot mina.
Det är värme.

Kärleken har ingen horisont
för den är gränslös.

Vibrationerna oss emellan
ger de skönaste svallvågor

Oskiljaktiga själar.
Din hand i min.
Det är enighet.

Två hjärtan.
Tillsammans.

Du och jag.
Vi känner, vi lever.
Vi är.

Jag och du.
Två oskiljaktiga själar.
Ensamma men tillsammans.


Inga drömmar och inget imorgon.
Utan här och nu.
Ja, just här och nu.

torsdag 13 juni 2013

Inte lätt på foten.



Suck.
Inte lätt på foten idag heller.

Det går långsamt, det här.

Tålamod. Tålamod.
Tålamod?



Tidigare inlägg förknippat med detta ögonblick: Nybörjare igen.

Celsius 2.0

Testade apelsinsmaken förra veckan.
Mr PT:s demand is my command.
 
 
Köpte hem några fler smaker igår.
 
Persika/Mango är helt okej. 3 av 5 kickar. Typ.
Det är smaken & icke-kolsyran som hindrade en klockren femma.
Dock boostade den mig riktigt rejält inför det grymma träningspasset.


Celsius kostar lite mer än några kronor.
Finns på ICA Maxi och säkert i fler butiker.
 
Celsius boostar.
Och på lördag morgon skall Citron/Lime få göra sitt.



Liknande inlägg: Celsius

onsdag 12 juni 2013

Minnen som inte blir.

Här på trappan sprang jag ut med gympapåsen som lillkillen höll på att glömma på väg till skolan.

Det var på denna trappan som vi åt pizza den där kvällen. Och jag tog hans hand och lade den på min mage. Och vi tittade på varandra i tystnad, med pizza i munnen och fällde tårar tillsammans.

Det var här, på andra trappsteget, som lilltjejen stortjöt & stampade hårt med fötterna för hon ville verkligen inte ha på sig vantar den där morgonen.
 
 



Här hälsade jag kossorna
"god morgon & ha en underbar dag" på väg till jobbet.







Här gungade vi skrattande barn i yviga hår och som bara ville högre och högre.

Och år senare övade lilltjejen gymnastikvolter.



Här kollade jag till mannen som mekade,
med massa spännande verktyg utspridda omkring sig.
Han var härligt smutsig, tittade upp mot mig när jag kom och log.

Och här gav jag honom ett stort glas iskallt vatten
när sommaren var som varmast.

Och här kallade jag in lillkillen som hjälpte pappa meka, för att det var kvällning och dags att duscha och lägga sig att sova.
 

Här låg alltid högar av omaka par skor i varierande storlek. Här kastade barnen av sig sina våta gummistövlar.

Här stod mannens arbetsskor.

På räcket hängde lillkillen slarvigt upp sina svettiga fotbollsstrumpor. Här kallade jag ut honom för att plocka in dem.
 

 


Här var kisens alldeles egna paradis. Här kände han att han kommit till himlen.

Här rullade han omkring i gräset. Här gäspade han. Här pratade han med fåglarna. Här tittade han på kossorna och pållarna. Här låg han på rygg och kisade upp mot solen.

 
 
 



Här sprang jag ut, ställde mig på tå och sträckte händerna i skyn, den första morgonen och så många fler. Här stod vi i ljuset av månen och under stjärnklara nätter, pustade ut efter att äntligen fått barnen att somna, drack ett glas vin eller två och kysstes.

Och på ålderns kvist satt vi här i varsin gungstol, sådär nära så vi kunde hålla varandras händer, vi pratade minnen och blev förälskade på nytt efter varje skratt om vem som bäst mindes hur det var .




Här snickrade vi på den där häftiga kojan. Här argumenterade vi kring hur oense vi var om detaljerna. Här blev han trött på mig och bad mig klättra ner och koka en kanna kaffe istället.
 Och den kvällen när kojan till slut var klar, fnissande jag tog filten och han tog whiskeyn och vi klättrade upp och älskade.

Här visste jag att jag skulle hitta lillkillen, alla de gånger han tjurade på mig och pappa. Och att en nygräddad kanelbulle & falsk lovsång fick honom att sluta tjura.

Här ljöd mina barns skratt högt under många år. Och sedermera skratten från mina barns barn.




Här kom barnen i full fart med sina cyklar. Och efter hastig inbromsning hoppade de av dem så snabbt att däcken fortfarande rullade runt där de låg i gräset.

Här i gräset började det med att lillkillen nyfiket satt nära medans pappa lagade punkan på vår gamla grannfrus cykel. Efter det hittade jag ofta honom där i gräset med diverse olika grejer som han monterat ner i tusen delar. Och mannen svor när han då & då hastigt upplevde de där delarna när han klippte gräset.

Här stod vi och vinkade av dottern och hennes kavaljer inför hennes livs första bal. Och mannen höll om mig och bad mig att inte vara orolig.





Det var här jag satt på en pall, iklädd snickarbyxor och rutig flanellskjorta, och njöt av en kall öl tidigt i gryningen efter en hel natts målande där inne.
 
Här smög barnbarnen ut och satte skålen med tomtegröt de där jularna.








Från detta fönster kikade barnen ut under så många av de där regniga kvällarna.

Vid detta fönster stod mannen med lilltjejen i famnen de där nätterna när hon inte ville sova.

Och många år senare stod jag där i morgonrock, orolig över när tonårstjejen skulle komma hem.



Här startade jag mornarna med nybakade scones.

Och här firade vi Midsommar med alla våra vänner. Det var här som jag & lilltjejen hade det där samtalet om menstruation. Det var just då som mannen sade åt den jobbige lillkillen att inte reta sin syster utan istället följa med honom och fiska.

Här satt jag och stickade medans jag lycklig iakttog barnbarnen jaga fjärilar i gräset.



Här satt vi på ålderns höst och jag rensade svamp och mannen pillade med någon fjärrkontroll som skulle lagas.
En av oss fes och vi båda började skratta.
Vi var gråhåriga, ja mannen var mest tunnhårig.

Och det var här vi bestämde att vi skulle åka till Dallas, käka hotdogs on a stick och kolla rodeo.

Det var här vi älskade varandra i evighet.



De finaste drömmar gör sig nog ändå bäst som drömmar.
Med minnen som inte blir, tackar jag drömmars slott för de finaste av drömmar.

Punkt.

tisdag 11 juni 2013

Någon har bestämt.

Det är avgjort.
Det kortaste strået är draget. Tärningen är kastad. Lagt kort ligger. Sista spiken är slagen.

Men jag var inte den som slog i den.

Jag kunde inte påverka. Jag kunde ingenting annat göra än att stå där och titta upp, mot maktens präktiga pekfinger.

Någon annan har bestämt att jag inte får titta ut.


  Det enda jag kunde bestämma var att titta in.
 
En sista gång. Och ta farväl.
Över drömmen som inte blev mer än just en dröm.

Med böjt huvud, sorgset leende och
en hand på falurött önskar jag verklighet
 av de vackraste drömmars åt den lycklige.
Lämnar önskan åt ängeln i köket.
 
Maktlösheten är just nu icke greppbar.






Ett frågande ögonblick från förr:  För drömmars slott

Tjejig i rosa Svea, eller.

Jag behövde nya träningsshorts.
 
Mina gamla favoriter sprack i grenen under ett knäböj.
Mmmm, insikten blev tydlig. Dags att lämna 36 för 38.
 






Hittade dessa två par.
Riktigt sköna; luftiga och bekväma.
Skulle gå till kassan, när jag snubblade över en träningsväska.
 
Erinrades då om hemmafolkets vänliga tycken om att jag borde bli lite mer tjejig i mina färgval.
Jag har nämligen en förkärlek till svart och blått.
 
Så okej, mer tjejigt än denna rosa väska kan det knappast bli. Eller?
 
Intressant att jag, mer eller mindre omedvetet, vickade lite mer på höfterna med denna om axeln.

måndag 10 juni 2013

Min personlige tränare.

Låt mig presentera min wingman.
Han heter Daniel och är Mr PT.


Vi började vår resa i januari. Skakade hand på ett halvår framåt. Varje vecka. Tajt.

Att anlita en personlig tränare var för mig ett viktigt steg. Ett kliv ut ur blygheten. Ett hopp in i paradiset. Ett direkt led i arbetet med en sund själ i en sund kropp.

Jag hade väntat mig honom skrikandes, ja kanske rentav militärisk.
Kanske hoppades jag på de egenskaperna för att jag i andra prestationsbaserade sammanhang levererar absolut bäst då.
Kanske förstod jag inte då att det är väsentlig skillnad på yrkesarbete och arbete med sig själv.


Det visade sig att han inte alls var som jag väntat mig.
Det visade sig att han är bäst, precis så som han är.

Inspirerande. Motiverande. Engagerad. Positiv.
Beslutsam. Strukturerad. Fokuserad.
Så himla positiv. Enormt kompetent. I allt. Kroppens uppbyggnad. Träning. Kost. Mental styrka.
Låt mig va. Kan inte. Orkar inte.
Jobbig. Tjatig. Envis. Argumenterande. På.
Ja, precis så som en trotsig tonåring ibland behöver hanteras.
Vår resa har dundrat in i åskoväder. Och den har smugit sig in i dimman.
Och jag har varit styrman. Säger ju att jag har uselt lokalsinne. Och att jag är lika usel på att läsa kartor.
Det är vid dessa omvägar som hans arbete satts på sin spets.
Hur hanterar man en uppgiven person att resa sig upp?
Hur lirkar man fram motivationen igen?
Hur får man en person att trycka ur ännu mer kraft, den där kraften man inte tror man besitter?
Med något extra, antar jag.
Anlita en egen PT om du känner att du behöver det där extra.
Den kommer att betyda mer än du tror. Framförallt när du hamnar på omvägar; som när du tappar suget, som när du tappar självförtroendet, som när du börjar falla in i gamla vanor, som när du börjar göra det roliga till ett måste.


Snart når vi hamn, jag och Mr PT.
Vi har då varit ute på alla möjliga vatten.

Och jag är inte längre rädd för havet.


Sommarflirt med Barnängen.

Utan tvekan min sommars favoritdoft.
 
Den bringar väldigt mycket egenkärlek just nu.
 
 
Barnängens nya duschgel med Argan, Marula & Mandelolja.
 
Inköpt på Citygross. Finns säkert i andra butiker.
 
Rekommenderas.
Du kommer bli nyförälskad i dig själv. Varje gång.

söndag 9 juni 2013

Det finns ett par.

Det finns ett par. Ett kärlekspar. En enighet. Ett team. En familj.

De är två.
Och varje dag kommer de. Tillsammans.

För att äta brödet på gräsmattan.
Hon äter först. Hon äter tills hon är mätt.
Han står bakom henne. Tyst. Iakttagande. Övervakande. Beskyddande.

De promenerar. Tillsammans. Sida vid sida.
Gungande, sida till sida. I avspänt tempo.

Hon pratar mycket. Väldigt mycket. Och högt.
Han är tyst. Är fåordig. Kanske har han inte mer att tillägga.



De är ett par.
De är tillsammans.
De delar sina liv med varandra.




När de ligger där i solen, kan de känna att de bara är varandras?
När de flyger iväg till nya möjligheter, vill de fortfarande vara varandras?
När de simmar på stormiga vatten, är då den andres överlevnad det enda som spelar roll?
När kylan är som värst, kan de då med den där enda blicken berätta att det kommer bli bättre?

"Vade me cum." (latinskt citat)