måndag 10 juni 2013

Min personlige tränare.

Låt mig presentera min wingman.
Han heter Daniel och är Mr PT.


Vi började vår resa i januari. Skakade hand på ett halvår framåt. Varje vecka. Tajt.

Att anlita en personlig tränare var för mig ett viktigt steg. Ett kliv ut ur blygheten. Ett hopp in i paradiset. Ett direkt led i arbetet med en sund själ i en sund kropp.

Jag hade väntat mig honom skrikandes, ja kanske rentav militärisk.
Kanske hoppades jag på de egenskaperna för att jag i andra prestationsbaserade sammanhang levererar absolut bäst då.
Kanske förstod jag inte då att det är väsentlig skillnad på yrkesarbete och arbete med sig själv.


Det visade sig att han inte alls var som jag väntat mig.
Det visade sig att han är bäst, precis så som han är.

Inspirerande. Motiverande. Engagerad. Positiv.
Beslutsam. Strukturerad. Fokuserad.
Så himla positiv. Enormt kompetent. I allt. Kroppens uppbyggnad. Träning. Kost. Mental styrka.
Låt mig va. Kan inte. Orkar inte.
Jobbig. Tjatig. Envis. Argumenterande. På.
Ja, precis så som en trotsig tonåring ibland behöver hanteras.
Vår resa har dundrat in i åskoväder. Och den har smugit sig in i dimman.
Och jag har varit styrman. Säger ju att jag har uselt lokalsinne. Och att jag är lika usel på att läsa kartor.
Det är vid dessa omvägar som hans arbete satts på sin spets.
Hur hanterar man en uppgiven person att resa sig upp?
Hur lirkar man fram motivationen igen?
Hur får man en person att trycka ur ännu mer kraft, den där kraften man inte tror man besitter?
Med något extra, antar jag.
Anlita en egen PT om du känner att du behöver det där extra.
Den kommer att betyda mer än du tror. Framförallt när du hamnar på omvägar; som när du tappar suget, som när du tappar självförtroendet, som när du börjar falla in i gamla vanor, som när du börjar göra det roliga till ett måste.


Snart når vi hamn, jag och Mr PT.
Vi har då varit ute på alla möjliga vatten.

Och jag är inte längre rädd för havet.


Inga kommentarer: