Hopp och önskan.

Jag äter min lunch ute i det gröna.
Jag hoppas att du äter även om matlusten saknas. Och att du gör det i sällskap med någon eller i ensamhet när du behöver.

Fåglar som kvittrar.
Jag hoppas att du då & då fortfarande kan höra hur vackert de sjunger.

Solen som värmer från hjässa till häl.
Jag hoppas att solen värmer dig. Alltid, alltid. Och framför allt när tankarna är som mörkast.

Mörka moln börjar samlas.
Jag tittar upp i skyn, blundar och önskar innerligt att alla mörka moln kommer hit. Och stannar här. Långt borta ifrån dig.

Regnet börjar falla. Först lite, lite med mjuk landning. Sedan mer & med tyngre landning.
Jag reser mig upp och börjar promenera. Ditåt, in mot skogen.
Regnet rinner längs nacken, längs axlarna. Längs fingertoppar och vader.

Jag går där. Hoppas och önskar.

Jag känner det. Som en direktöverföring från hjärta till hjärta.
Regnet rinner längs min panna, ner över ögonlocken och vidare längs kinderna.

Stannar till vid vattenbrynet.
Hoppas och önskar.

Inser att tårarna rinner. Att de blandas med regnet.
Men att de sakta kommer försvinna ner i gräset och vidare i jorden.
Jag önskar att jag kunde samla all din sorg och bära den långt, långt bort.

Pump & Push.

Bodypump på TC!

Hur instruktören är, är nästan helt avgörande för om jag kommer gilla passet eller inte.

Gårdagens instruktör är toppentoppen. Alltid. För hon äger.
För det första är hon tvåbarnsmor. För det andra har hon en fantastiskt tonad kropp. För det tredje är hon riktigt , riktigt stark. För det fjärde ler hon och sjunger med i låtarna och håller ögonkontakt och peppar.
För det femte öser jag på mer & mer vikt, bara för hon får en att tro på sin egen kapacitet. Att jag klarar lite, lite till!

Så jag drog på fyra extra kilo på stången.

Och jag körde alla repsen och gav allt i varje moment.
Och jag var så himla taggad och det kändes så skönt att maxa.

Stönandet och stånkandet under frivändningarna ger mig just nu också utrymme för att ösa ur extra mycket inre frustration. Det var nästan, nästan så att jag i all kraftansträngning fällde någon tår.

Efter passet var jag fullständigt slutkörd. I kropp. Och i hjärta.
Och tog en lång skogspromenad i kvällsolen med Iron Maiden i lurarna och tankarna på en ombyggd gräsklippare med hjul från Biltema.



Liknande ögonblick: The game is on

4-månaders jubileum idag.

Idag är det fyra månader sedan jag rökte min sista cigarett.

Det är typ 2480 cigaretter som jag valt bort. Tvåtusenfyrahundraåttio.
Det är nästan 25000 bloss. Tjugofemtusen inhalationer av tusentals gifter långt ner i lungorna.

Visst har jag haft tanken. Suget.
Men jag har verkligen inte kunnat koppla suget till handling.

Visst har jag köpt cigaretter. Vid två tillfällen. Det senaste igår.
Men jag har verkligen inte kunnat öppna paketen.

Visst har jag varit i dimman många gånger.
Men jag finner verkligen lukten riktigt motbjudande.


Det har fått fyra månader. Nästan ett halvår.
Och jag är så lycklig över att leva mitt liv utan cigaretter.

Allting började med att sannaste Bettan berättade om hypnosterapin.
Och en ny värld öppnades för mig tack vare Anette på Anettes Massageterapi.




Jubileum Hypnos, Hypnosterapi

Dagen har kommit.

Dagen har kommit.

Den är här.

Jag ser att slaget är förlorat.

Och jag accepterar punkten som satts på pränt.

 

Ty jag är maktlös.

The game is on.

Historiskt ögonblick!

 

Jag har just nu de allra bästa oddsen i spelgänget på jobb.

 

Under kommande fikaraster gäller det nu att jag spelar mina kort rätt.

Har nämligen blivit korad till Månadens Skitgubbe de sista 25 månaderna.

 

För att du skall lyckas bli Månadens Skitgubbe behöver du förlora stort eller väldigt många gånger och i månadsavslut vara den som fått flest minus-poäng.

Konsekvensen för Skitgubben blir att införskaffa en splirrans ny kortlek till kommande månad.

 

Hittills i maj är jag alltså överlägsen i antalet plus-poäng.

Eftersom jag historiskt sett haft en tydlig benägenhet att ryka in i riskzonen inom loppet av en endaste kaffeklunk, så var jag nu snabb med plåtningen av detta historiska mellanläge.

Ja, Facebook.

Jag medger att jag inte var riktigt övertygad sist jag nämnde det vid namn. Facebook.

 

Så varför just nu?
Jo, när kontakten dras ut och inga ord får sägas och inga känslor vill upplevas och ingen närhet vill has och inget värde visas att någonstans.

Då är det som att den sista utvägen tas, den sista vägen gås.

För när proppen går, har jag gjort allt jag kan. Jag har uttryckt allt så tydligt jag kan. Jag har visat allt så öppet jag kan. Jag har varit så tillgänglig som bara går.

 

Ja, jag har då gjort allt i min makt.

Och kan med sanning & själ, acceptera att bli lämnad bakom.  

..
Jag inser mina begränsningar.
Tålamod * datorer * Jasmine = felekvation
En halv kanna kaffe och en massa hårdrock i högtalarna, sista timmen.



Ett tidigare ögonblick: Facebook, ja.

Keep rollin´.

Körde Bodypump i torsdags. Kände av det passet ända tills imorse.

Dags igen! Var grymt laddad! Let´s rock!

"You know what time it is...! Keep rollin´, rollin´, rollin, rollin´..."


Tungt. Smärtsamt. Svettigt.
Mjölksyra. Blodsmak. Adrenalin.
Lite till. Lite mer. Lite hårdare. Lite djupare.
Pusta & stöna. Småskratta & peppa. Inspireras & utmanas. Och gnugga!

High five!

Miss Blushes: Du har rätt! Vilken känsla efteråt! Den påminner mig - och får mig att längta till den igen!

Min klocka har stannat.

Mitt hjärta i din hand.

 

 

Färglös som en tår blir jag.

 

 

 

 

Liknande ögonblick: Ovissheten bränns, Nolite Ire

Står utanför.

Jag står utanför.

 

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Jag står utanför.

 

Skulle vilja ge min famn.

Önskar att den behövdes.

 

Framförallt nu, i smärta och plåga.

Känner sorgen. Hör gråten. Vet ångesten.

 

Jag står utanför.

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Lämnar inte, om modet finns att öppna din dörr.

Står kvar en stund.

 

Bästa mor.

Mor.

 

Min förebild.

Mitt livs kärlek.

Min allra närmsta vän.

Min guide under livets resa.

 

   Detta är hennes favoritfotografi.

   Därför valde jag att föreviga det här.

Hennes famn är varm och trygg.

Hon kramas ofta, hårt och länge.

 

Hennes hjärta är otroligt starkt.

När ingen annan orkat, har hon lyft för oss alla.

Där de svaga befunnit sig, har hon mött upp med ljus.

 

Hennes skratt klangar härligast.

Hon har en särskild förmåga att sprida glädje.

 

 

Hon. 

Individ. Kvinna. Väninna. Hustru. Syster. Och mor. 

 

Hon har lärt mig det mesta jag kan.
Även de två viktigaste förmågorna i livet: Att älska.
 

 

 


Och att förlåta.

   

Jag hyllar henne inte bara idag.

Utan varje dag. 

För resten av mitt liv. I evighet.

 

Volim te, mama. I onda kad sam ljuta.