Dagarna ute på fältet.

Jag tycker så himla mycket om att köra åkgräsklippare.

Mitt favoritfordon, definitivt. Den är bekväm att sitta i också.

 

Att vinka till grannarna samtidigt som jag tar nästa varv känns vuxet trevligt.

På raksträckan kan jag lyfta mina armar mot skyn och sträcka på mig ordentligt.

 

Att backa med den och samtidigt ratta med en hand känns småkaxigt.

Fattas bara öronkåporna för att toppa känslan.

 

Det tar ju tid att vänja sig såklart, så visst har jag kört runt ett par minuter tills jag insett att jag glömt köra igång själva klipparen. Och visst har jag fastnat i buskar.

Och visst har jag haft alldeles för hög växel i och med det även tryckt upp kopplingen för snabbt så att min kropp inte hängt med i rivstarten.

Och visst har jag missat tuvor lite här och var. Och visst har jag svurit för att det blöta gräset så ofta proppat igen röret.

Och visst har min keps fastnat i grenarna och att jag försökt sträcka mig efter den i farten helt utan framgång.

 

Och visst har jag fått leta efter de fyra krattorna som jag slarvat bort någonstans på denna stora yta, men som jag ju alldeles nyss använt.

 

Och visst har jag då och då undrat om gräset någonsin kommer bli lika fint som grannarnas.

Eller är det så att gräset alltid är grönare på andra sidan?

 

Det tar sin lilla stund att räfsa upp resterna.
Under dessa stunder så funderar jag på djupet. Kanske för djupt. För jag har märkt att de sista två dagarna med räfsan, fyllts av olyckliga funderingar.

Eller så är det kanske helt enkelt som så att jag inte tycker att det är så underhållande att räfsa och att det öppnar upp för negativa tankar.

 

Då och då tar jag en liten sväng förbi de fem plättarna.
Jag sådde ju nytt gräs där för två veckor sedan och

jag har varit lite bekymrad över att gräsfröna bara legat där,

fullt synliga och utan liv.

 

Men så hände det.

Bäbisgräset är på uppväxt. Lite glest kanske, men ändå. 

 

 

Och när åkgräsklipparen är parkerad, räfsorna hittade,

mattan kammad och bäbisgräset vattnat.

 

Då sätter jag mig ner och äter den där efterlängtade, halvsega tonfiskbaguetten.

Smutsig och trött.

Och tacksam. För att jag får göra detta.

 

 

Tidigare inlägg som föranlett detta: I en trädgård, En vilodag i jorden