Åren går.
Och i år är det dags igen. Tid att vara tacksam. Tid att se framåt. Tid att summera. Tid att revidera.
Det var en gång en regnig natt.
Drygt 4 kilo fördelat på 52 centimeter. Lyckliga föräldrar. Båda två i en.
Varje år vid morgonkaffet hos mor & far, blir det en tillbakablick.
Egentligen samma saker som sägs, samma minnen som återberättas och summeringen av åren fram till förra, är sig lik.
Dock med större lyster och fler tårar i deras ögon för varje år som passerar.
Sådär vartannat år mynnar mors snyftande ut i: "Min lilla flicka, du har blivit så stor. Och jag då?! Jag är XX år! Herregud, vad gammal jag blivit då!"
Att titta i gamla fotoalbum tillsammans med min far är ganska intetsägande.
Om det inte är så att fotografen var så dålig på att fotografera så man kan se (Just i dessa fallen så var det mest han som fotograferade.), så är han för gammal för att komma ihåg. (Och han minns ju "bättre än oss ungdomar" för att han kommer ihåg sin 2:a generationens Trans Am, i vilken turordning han haft alla Bubblorna och vad han oftast fick meka med i vilken av dem.)
I veckan tog jag med mig mor, kaffekoppar & album ut i kvällsolen på balkongen.
Här är några fotografier som fastnade under mina ögonlock.
På Kristianstads BB, dagen efter typ.
Antar att barnmorskan här håller på att lära ut hur blöjor skall bytas.
Hemma i soffan.
Antar att vi ganska nyss är hemkomna från BB.
Happy baby!
Min mor säger alltid att jag var ett skrattande yrväder och precis som Hjulben såg man bara dammet efter mig. Och mina stora, blå.
Blått var favoritfärgen. Och är det ännu.
Pappas flicka. Ända från begynnelsen. In i evigheten.
Ett härligt ögonblick fångat med gammelmorfar. Redan det året fanns det en särskild glädje till de äldre. De visa.
Ja, åren går.
Och nu går man åren med 41:or i skor.
Och hoppas att dagens fotografer lyckas bättre med att få ungarna glada inför kameran.
Och i år är det dags igen. Tid att vara tacksam. Tid att se framåt. Tid att summera. Tid att revidera.
Det var en gång en regnig natt.
Drygt 4 kilo fördelat på 52 centimeter. Lyckliga föräldrar. Båda två i en.
Varje år vid morgonkaffet hos mor & far, blir det en tillbakablick.
Egentligen samma saker som sägs, samma minnen som återberättas och summeringen av åren fram till förra, är sig lik.
Dock med större lyster och fler tårar i deras ögon för varje år som passerar.
Sådär vartannat år mynnar mors snyftande ut i: "Min lilla flicka, du har blivit så stor. Och jag då?! Jag är XX år! Herregud, vad gammal jag blivit då!"
Att titta i gamla fotoalbum tillsammans med min far är ganska intetsägande.
Om det inte är så att fotografen var så dålig på att fotografera så man kan se (Just i dessa fallen så var det mest han som fotograferade.), så är han för gammal för att komma ihåg. (Och han minns ju "bättre än oss ungdomar" för att han kommer ihåg sin 2:a generationens Trans Am, i vilken turordning han haft alla Bubblorna och vad han oftast fick meka med i vilken av dem.)
I veckan tog jag med mig mor, kaffekoppar & album ut i kvällsolen på balkongen.
Här är några fotografier som fastnade under mina ögonlock.
På Kristianstads BB, dagen efter typ.
Antar att barnmorskan här håller på att lära ut hur blöjor skall bytas.
Hemma i soffan.
Antar att vi ganska nyss är hemkomna från BB.
Happy baby!
Min mor säger alltid att jag var ett skrattande yrväder och precis som Hjulben såg man bara dammet efter mig. Och mina stora, blå.
Blått var favoritfärgen. Och är det ännu.
Pappas flicka. Ända från begynnelsen. In i evigheten.
Ett härligt ögonblick fångat med gammelmorfar. Redan det året fanns det en särskild glädje till de äldre. De visa.
Ja, åren går.
Och nu går man åren med 41:or i skor.
Och hoppas att dagens fotografer lyckas bättre med att få ungarna glada inför kameran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar