Minnen som inte blir.

Här på trappan sprang jag ut med gympapåsen som lillkillen höll på att glömma på väg till skolan.

Det var på denna trappan som vi åt pizza den där kvällen. Och jag tog hans hand och lade den på min mage. Och vi tittade på varandra i tystnad, med pizza i munnen och fällde tårar tillsammans.

Det var här, på andra trappsteget, som lilltjejen stortjöt & stampade hårt med fötterna för hon ville verkligen inte ha på sig vantar den där morgonen.

 

 

Här hälsade jag kossorna
"god morgon & ha en underbar dag" på väg till jobbet.

Här gungade vi skrattande barn i yviga hår och som bara ville högre och högre.

Och år senare övade lilltjejen gymnastikvolter.

 

Här kollade jag till mannen som mekade,

med massa spännande verktyg utspridda omkring sig.

Han var härligt smutsig, tittade upp mot mig när jag kom och log.

Och här gav jag honom ett stort glas iskallt vatten

när sommaren var som varmast.

Och här kallade jag in lillkillen som hjälpte pappa meka, för att det var kvällning och dags att duscha och lägga sig att sova.

 



Här låg alltid högar av omaka par skor i varierande storlek. Här kastade barnen av sig sina våta gummistövlar.

Här stod mannens arbetsskor.

På räcket hängde lillkillen slarvigt upp sina svettiga fotbollsstrumpor. Här kallade jag ut honom för att plocka in dem.

 



 



Här var kisens alldeles egna paradis. Här kände han att han kommit till himlen.

Här rullade han omkring i gräset. Här gäspade han. Här pratade han med fåglarna. Här tittade han på kossorna och pållarna. Här låg han på rygg och kisade upp mot solen.

 

 

 

Här sprang jag ut, ställde mig på tå och sträckte händerna i skyn, den första morgonen och så många fler. Här stod vi i ljuset av månen och under stjärnklara nätter, pustade ut efter att äntligen fått barnen att somna, drack ett glas vin eller två och kysstes.

Och på ålderns kvist satt vi här i varsin gungstol, sådär nära så vi kunde hålla varandras händer, vi pratade minnen och blev förälskade på nytt efter varje skratt om vem som bäst mindes hur det var .

Här snickrade vi på den där häftiga kojan. Här argumenterade vi kring hur oense vi var om detaljerna. Här blev han trött på mig och bad mig klättra ner och koka en kanna kaffe istället.
 Och den kvällen när kojan till slut var klar, fnissande jag tog filten och han tog whiskeyn och vi klättrade upp och älskade.

Här visste jag att jag skulle hitta lillkillen, alla de gånger han tjurade på mig och pappa. Och att en nygräddad kanelbulle & falsk lovsång fick honom att sluta tjura.

Här ljöd mina barns skratt högt under många år. Och sedermera skratten från mina barns barn.




Här kom barnen i full fart med sina cyklar. Och efter hastig inbromsning hoppade de av dem så snabbt att däcken fortfarande rullade runt där de låg i gräset.

Här i gräset började det med att lillkillen nyfiket satt nära medans pappa lagade punkan på vår gamla grannfrus cykel. Efter det hittade jag ofta honom där i gräset med diverse olika grejer som han monterat ner i tusen delar. Och mannen svor när han då & då hastigt upplevde de där delarna när han klippte gräset.

Här stod vi och vinkade av dottern och hennes kavaljer inför hennes livs första bal. Och mannen höll om mig och bad mig att inte vara orolig.

Det var här jag satt på en pall, iklädd snickarbyxor och rutig flanellskjorta, och njöt av en kall öl tidigt i gryningen efter en hel natts målande där inne.

 

Här smög barnbarnen ut och satte skålen med tomtegröt de där jularna.

Från detta fönster kikade barnen ut under så många av de där regniga kvällarna.

Vid detta fönster stod mannen med lilltjejen i famnen de där nätterna när hon inte ville sova.

Och många år senare stod jag där i morgonrock, orolig över när tonårstjejen skulle komma hem.

Här startade jag mornarna med nybakade scones.

Och här firade vi Midsommar med alla våra vänner. Det var här som jag & lilltjejen hade det där samtalet om menstruation. Det var just då som mannen sade åt den jobbige lillkillen att inte reta sin syster utan istället följa med honom och fiska.

Här satt jag och stickade medans jag lycklig iakttog barnbarnen jaga fjärilar i gräset.



Här satt vi på ålderns höst och jag rensade svamp och mannen pillade med någon fjärrkontroll som skulle lagas.
En av oss fes och vi båda började skratta.
Vi var gråhåriga, ja mannen var mest tunnhårig.

Och det var här vi bestämde att vi skulle åka till Dallas, käka hotdogs on a stick och kolla rodeo.

Det var här vi älskade varandra i evighet.



De finaste drömmar gör sig nog ändå bäst som drömmar.
Med minnen som inte blir, tackar jag drömmars slott för de finaste av drömmar.

Punkt.

Någon har bestämt.

Det är avgjort.
Det kortaste strået är draget. Tärningen är kastad. Lagt kort ligger. Sista spiken är slagen.

Men jag var inte den som slog i den.

Jag kunde inte påverka. Jag kunde ingenting annat göra än att stå där och titta upp, mot maktens präktiga pekfinger.

Någon annan har bestämt att jag inte får titta ut.

  Det enda jag kunde bestämma var att titta in.

 

En sista gång. Och ta farväl.

Över drömmen som inte blev mer än just en dröm.

Med böjt huvud, sorgset leende och

en hand på falurött önskar jag verklighet

 av de vackraste drömmars åt den lycklige.

Lämnar önskan åt ängeln i köket.

 

Maktlösheten är just nu icke greppbar.

Ett frågande ögonblick från förr:  För drömmars slott

Tjejig i rosa Svea, eller.

Jag behövde nya träningsshorts.

 

Mina gamla favoriter sprack i grenen under ett knäböj.

Mmmm, insikten blev tydlig. Dags att lämna 36 för 38.

 

Hittade dessa två par.
Riktigt sköna; luftiga och bekväma.

Skulle gå till kassan, när jag snubblade över en träningsväska.

 

Erinrades då om hemmafolkets vänliga tycken om att jag borde bli lite mer tjejig i mina färgval.

Jag har nämligen en förkärlek till svart och blått.

 

Så okej, mer tjejigt än denna rosa väska kan det knappast bli. Eller?

 

Intressant att jag, mer eller mindre omedvetet, vickade lite mer på höfterna med denna om axeln.

Min personlige tränare.

Låt mig presentera min wingman.

Han heter Daniel och är Mr PT.

Vi började vår resa i januari. Skakade hand på ett halvår framåt. Varje vecka. Tajt.

Att anlita en personlig tränare var för mig ett viktigt steg. Ett kliv ut ur blygheten. Ett hopp in i paradiset. Ett direkt led i arbetet med en sund själ i en sund kropp.

Jag hade väntat mig honom skrikandes, ja kanske rentav militärisk.
Kanske hoppades jag på de egenskaperna för att jag i andra prestationsbaserade sammanhang levererar absolut bäst då.
Kanske förstod jag inte då att det är väsentlig skillnad på yrkesarbete och arbete med sig själv.

Det visade sig att han inte alls var som jag väntat mig.

Det visade sig att han är bäst, precis så som han är.



Inspirerande. Motiverande. Engagerad. Positiv.

Beslutsam. Strukturerad. Fokuserad.

Så himla positiv. Enormt kompetent. I allt. Kroppens uppbyggnad. Träning. Kost. Mental styrka.

Låt mig va. Kan inte. Orkar inte.

Jobbig. Tjatig. Envis. Argumenterande. På.

Ja, precis så som en trotsig tonåring ibland behöver hanteras.

Vår resa har dundrat in i åskoväder. Och den har smugit sig in i dimman.

Och jag har varit styrman. Säger ju att jag har uselt lokalsinne. Och att jag är lika usel på att läsa kartor.

Det är vid dessa omvägar som hans arbete satts på sin spets.

Hur hanterar man en uppgiven person att resa sig upp?

Hur lirkar man fram motivationen igen?

Hur får man en person att trycka ur ännu mer kraft, den där kraften man inte tror man besitter?

Med något extra, antar jag.

Anlita en egen PT om du känner att du behöver det där extra.

Den kommer att betyda mer än du tror. Framförallt när du hamnar på omvägar; som när du tappar suget, som när du tappar självförtroendet, som när du börjar falla in i gamla vanor, som när du börjar göra det roliga till ett måste.


Snart når vi hamn, jag och Mr PT.
Vi har då varit ute på alla möjliga vatten.

Och jag är inte längre rädd för havet.

Andra ögonblick av liknande karaktär:  Grym morgon med PT,  Keep rollin´, Pump n´Push,  Let´s go, Som spagetti, På gång, Parkering förbjuden, Nybörjare igen, Celsius,

Sommarflirt med Barnängen.

Utan tvekan min sommars favoritdoft.

 

Den bringar väldigt mycket egenkärlek just nu.

 

 

Barnängens nya duschgel med Argan, Marula & Mandelolja.

 

Inköpt på Citygross. Finns säkert i andra butiker.

 

Rekommenderas.

Du kommer bli nyförälskad i dig själv. Varje gång.

Det finns ett par.

Det finns ett par. Ett kärlekspar. En enighet. Ett team. En familj.

De är två.
Och varje dag kommer de. Tillsammans.

För att äta brödet på gräsmattan.
Hon äter först. Hon äter tills hon är mätt.
Han står bakom henne. Tyst. Iakttagande. Övervakande. Beskyddande.

De promenerar. Tillsammans. Sida vid sida.
Gungande, sida till sida. I avspänt tempo.

Hon pratar mycket. Väldigt mycket. Och högt.
Han är tyst. Är fåordig. Kanske har han inte mer att tillägga.



De är ett par.
De är tillsammans.
De delar sina liv med varandra.




När de ligger där i solen, kan de känna att de bara är varandras?
När de flyger iväg till nya möjligheter, vill de fortfarande vara varandras?
När de simmar på stormiga vatten, är då den andres överlevnad det enda som spelar roll?
När kylan är som värst, kan de då med den där enda blicken berätta att det kommer bli bättre?

"Vade me cum." (latinskt citat)

Klackar i taket.

Ty längtan bär en människa halva vägen.

Benen får göra resten.

Så upp & hoppa. Ikväll skall våra långa spiror nå taket. Och stjärnorna. Och himlavalvet.

Bowie vet  vad som gäller i denna låten. Och Craig David får de här blå att bära med hetta i sin version här.

"Cibi condimentum est fames." (latinskt citat)

Nytt hem sökes.

Någon menade att räven löser problemet.
En annan kalciumkarbid, vatten och tändsticka. Eller råttgift. En fjärde rekommenderade nedgrävning av tomma glasflaskor med halsen ovan jord. En femte att släppa ut en leksugen katt. En sjätte att använda fällor. En sjunde att peta ner vibrationspinnarna.
En åttonde att peta ner surströmming med vitlök i gångarna. Och den nionde att helt enkelt låta robotgräsklipparen göra sitt.

 

 

Jag är för liv.

Jag är för allas rätt att leva som de vill.

 

Men jag snubblade. Mer än en gång.

Och jag har perfekt syn.

 

Mullvadarna behöver flytta.

Nytt hem sökes.

 

Inlägg av liknande karaktär: Gräset är grönare

Plast och titan är livet.

Blicken fastnade för ett ögonblick på ärret.

Den fastnar där ibland. Som när jag smörjer in mig. Eller när jag rakar mig. Eller när jag skall ta på mig en fin kjol.

Då kan ögonblicket kännas som tusen. Jag rör då vid det, långsamt och ömt. Sekvenser av mörker och snabba flashar av ljus. Omsluter det med båda händerna, i beskyddande känsla.

  

Vägen till ärren var mycket kostsam.

Ett decennium av tid som jag inte minns, sorg & förlorade relationer, plågsam smärta & vattentät lojalitet till morfinet & metadonet.

Ärren har givit mig allting. 

Livet. En andra chans till lycklig ålderdom. 

Det finns inget finare, eller hur?

Ärren påminner mig om gränsen mellan himmel och helvete

De visar mig varje dag vart jag kommer ifrån.

Jag tittar inte bort.

Och jag glömmer inte.

Att plast & titan är livet.

Power of Walking.

Tydligen är det en vanligt förekommande okunskap.

Att förbränningen är störst när du har som högst puls.

 

Lärde mig att så inte är fallet.

Och blev varse om att min logik alldeles för lätt välkomnar påstådda sanningar utan att först säkerställa de vetenskapliga beläggen. 

 

Korta powerwalks i maxat tempo med hög puls  = hög förbränning!



Näe.

Långa powerwalks i lagom tempo med låg puls = hög förbränning! 

 

Alltså: 90-minuters walk med puls på max 115.

 

Så. Naturligtvis måste jag testa detta. På med lurarna och låten som intro.

 

Denna vackra skapelse mötte upp mig på vägen.

Inte illa. Inte illa alls.
The Power of Walking.

Väl hemma i gräset blev det stretch till låten.

Celsius 1.0 boostar.

"Du kör väl med Celius?"

"Jajamen, varje dag!"

 

Jag tänkte på c-vitamin.

Det gjorde inte han.

 

Drick en halv eller hel burk strax före träning. Förbränning, styrka, powerwalks.

"Eller varför inte innan kraftansträngning på jobb?"
Mr PT är byggkille. Han har nog en och annan kraftansträngning på jobb.
Jag är kontorsnisse. Rullar fram i en bekväm skinnstol.

Testade denna i morse. Fräscht! Friskt! Spenat & honungseffekter i ett!

I ett martyrliknande ögonblick under passet så tänkte jag att mitt grava illamående måste bero på Celsius.
Det kunde ju absolut inte bero på att jag chockade min kropp efter veckor av lathet & frosseri.

Märkligt det där. Att det kan vara så svårt att inse sina svagheter.
Så lätt att peka finger. Så skönt att kasta ansvaret på någon annan.
Eller på Celsius.

Förresten.
En back Celsius ligger i kylen nu.



Annat ögonblick av liknande karaktär: Snabba kolhydrater

Grym morgon med PT.

Så var äntligen dagen här.

Vaknade vid halv fem. Till klarblå himmel och fredag.
Katten ville idissla och jag ville dricka kaffe. Han satte sig på gräsmattan och kisade upp mot himlen. Hans nosborrar fladdrade febrilt. Jag tror att han i det ögonblicket, njöt till fullo av livet.

Själv satt jag på trappan, med kaffemugg i ena näven och shortsen i andra.
Jag ville ju nu. Inte vänta till klockan åtta. Var rastlös. Hade myror i brallan.

Kollade ner i koppen. Slut. Gick in och fyllde på nytt.
Skrev en inköpslista inför helgen. Plockade undan disken. Sorterade skorna i hallen. Gick ut till katten. Lirkade loss två maskrosor som jag haft i periferin den senaste veckan, men exemplariskt undvikit. Löste en kvarts korsord från en damtidning från 2011.

..
Sedan var det läge. Läge att ta sitt pick och bege sig.

Med vetskapen om hur illa jag skött vår deal, så skämdes jag redan nu för allt jag skulle komma att bekänna.

Men han är min höger. Han är foten i ryggmärgen. Han är min coach. Han är min motivator.














...
Invägning.
Hör mig själv le sådär fånigt med lite darr i tonen när jag iakttar hur han under tystnad går igenom siffrorna.

....
Högintensiv förbränning. Maximus.
Nya dealen: Minska fettmassan och bygga muskelmassa.

Jag är med. Jag är verkligen med.

.....

Rep. De där grova, tunga repen. Långa slag. Korta slag i knäböj. Hårda slag med knäböj. 30 sekunder. 3 set.

Någonstans här. I början av passet.

Då kom illamåendet.



Pilatesboll. Horisontellt läge, upp med höften. Spirak linje, Baksida lår. 15 repetitioner.
TRX-band. Handstående planka. Knäböj. 15 repetitioner.
Squats. 10-kilos viktplatta. Djupa knäböj. Upp med viktplattan med raka armar över huvudet. 4 minuter.
Fällkniv, crunches och min gamle vän Plankan.

Pull-ups. På med det vita talket. High-five så att pulvret dammar och jag får OS-känsla Kontroll. Fokus. Motvikt vid gungning.

Det var här som kicken satte in.

Som illamåendet försvann.



Förra gången klarade jag inte en enda. Och då trodde jag inte heller att jag skulle klara en enda. Det var usel mental självkontroll. Kass attityd. Svart ridå.

Idag räknade vi ner tillsammans. Mittemot varandra hela tiden. Han pushade mig och fick mig att tro på min egen styrka.

Fem stycken. Sedan sex stycken. Därefter sju stycken.
Ordentligt. Kontrollerat. Inget slarv. All in.

......
Jag hade en grym morgon med Mr PT.

Supernervös. Pirr i magen. Otålig.
Andfådd. Ont i lungorna. Torr i munnen.
Ont i lungorna. Hyperventilation. Rödsprängda ögon.
Vattnet slut. Orkar inte böja mig för att plocka upp handduken. Mår illa.
Mår riktigt illa. Kvider. Blodsmak i munnen.
Kan inte resa mig. Rullar runt på alla fyra och asar mig upp.
Klockan är tio över nio.
Djupandning. Dunk i ryggen. Leende. Ny krafter. Sista krafterna.
Slut. Högt stön av adrenalin. Utmattning. Mer levande än på länge.

High-five. Ryggdunk. Leende.

.......
Ny tid bokad.

Gräset är grönare.

Gräset är grönare här.

Men det behöver ordentligt med kärlek.
Och jag vill ge.


Med en gaspedal.
Och ljudlig falsksång av denna visan.

Från ett köksfönster.

Jag tycker om att diska.

Jo, det är faktiskt så.
Diskmaskinen har genom historien sällan använts. Köpte den för att "den är bra att ha med alla barn och så". Den heter Futura. Med tanke på det så kan den kanske ändå då vara bra att ha.

Trivs med det ljumna vattnet, den fluffiga tvättsvampen, löddret som kittlas. Och att prydligt ställa upp de rena köksprylarna i diskstället, allt i sin rätta ordning.

Stunden vid diskhon är en filosofisk stund. Försöker fortfarande komma fram till vad som finns längst borta: himlen eller universum.
Stunderna kan även vara politiska. Jag löser alltid världens problem då.

Ja, att diska för mig är mer en hobby än ett vardagligt måste.

Fantasin blir dock en aningen begränsad av att glo in i en kökslucka. Min kreativitet kommer liksom inte igenom det där trät. Har koll på varenda millimeter av det där handtaget. Har även resonerat kring en ungefärlig matematik för ackordet på produktionslinan av just den modell av handtag.

Så tänk: att diska med blicken ut från ett köksfönster!

Tills min blick kan vandra där, så får en ängel göra det.

 

Att lämna vidare.

Drömmarna fortsätter.
Om en dag.

Som glaskulorna jag spelat mig till på skolgården. Som det egengjorda brännbollsträt. Som koftorna & strumporna jag stickat. Som smyckeskrinet med den vita ballerinan som min far givit mig. Som den blå nallebjörnen jag burit omkring på. Som den röda spisen jag lagat fantasins kaffe på. Som den gula bussen & den gröna lastbilen. Som My Little Pony-familjen och deras slott. Som tågrälsen i trä. Som den blå dockvagnen. Som planscherna på New Kids on The Block. Som plektrum & trumpinnar från Skid Row. Som de röda sockiplasten. Som den yviga Monchhichin. Som de rosa och vita och blåa och gröna skolkritorna. Som Viewmastern med det slitna reglaget.
Som filmerna om Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket. Som den där stora inbundna boken med Bröderna Grimms sagor. Som pocketböckerna om Bamse och Kalle.
Som Fem Myror är fler än fyra elefanter.


Och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmarna fortsätter.

Om att en dag lämna vidare.

Allena.

Kör igång låten. Och tar till mig orden och meningarna bakom.

 

 

Jag skrev ett brev. Och rev sönder det. Skrev ett nytt.

Rev sönder det med.

 

För jag insåg. Att jag förstod. När jag såg.

Att.

 

"Allena"

 

Allena,

du ensamhet.

 

Allena,

en ständig följeslagare.

 

Ingen annan tar din plats.

Ingen annan är mer trogen än du.

 

Ingen annan än dig Allena

kommer någonsin att mötas.

 

 

Lägger ner pennan.

Låter tårarna falla över det som nu ligger där på marken. I avgrunden.

 

Kan inte ta orden igen.

Det slutar här.

Hopp och önskan.

Jag äter min lunch ute i det gröna.
Jag hoppas att du äter även om matlusten saknas. Och att du gör det i sällskap med någon eller i ensamhet när du behöver.

Fåglar som kvittrar.
Jag hoppas att du då & då fortfarande kan höra hur vackert de sjunger.

Solen som värmer från hjässa till häl.
Jag hoppas att solen värmer dig. Alltid, alltid. Och framför allt när tankarna är som mörkast.

Mörka moln börjar samlas.
Jag tittar upp i skyn, blundar och önskar innerligt att alla mörka moln kommer hit. Och stannar här. Långt borta ifrån dig.

Regnet börjar falla. Först lite, lite med mjuk landning. Sedan mer & med tyngre landning.
Jag reser mig upp och börjar promenera. Ditåt, in mot skogen.
Regnet rinner längs nacken, längs axlarna. Längs fingertoppar och vader.

Jag går där. Hoppas och önskar.

Jag känner det. Som en direktöverföring från hjärta till hjärta.
Regnet rinner längs min panna, ner över ögonlocken och vidare längs kinderna.

Stannar till vid vattenbrynet.
Hoppas och önskar.

Inser att tårarna rinner. Att de blandas med regnet.
Men att de sakta kommer försvinna ner i gräset och vidare i jorden.
Jag önskar att jag kunde samla all din sorg och bära den långt, långt bort.

Pump & Push.

Bodypump på TC!

Hur instruktören är, är nästan helt avgörande för om jag kommer gilla passet eller inte.

Gårdagens instruktör är toppentoppen. Alltid. För hon äger.
För det första är hon tvåbarnsmor. För det andra har hon en fantastiskt tonad kropp. För det tredje är hon riktigt , riktigt stark. För det fjärde ler hon och sjunger med i låtarna och håller ögonkontakt och peppar.
För det femte öser jag på mer & mer vikt, bara för hon får en att tro på sin egen kapacitet. Att jag klarar lite, lite till!

Så jag drog på fyra extra kilo på stången.

Och jag körde alla repsen och gav allt i varje moment.
Och jag var så himla taggad och det kändes så skönt att maxa.

Stönandet och stånkandet under frivändningarna ger mig just nu också utrymme för att ösa ur extra mycket inre frustration. Det var nästan, nästan så att jag i all kraftansträngning fällde någon tår.

Efter passet var jag fullständigt slutkörd. I kropp. Och i hjärta.
Och tog en lång skogspromenad i kvällsolen med Iron Maiden i lurarna och tankarna på en ombyggd gräsklippare med hjul från Biltema.



Liknande ögonblick: The game is on

4-månaders jubileum idag.

Idag är det fyra månader sedan jag rökte min sista cigarett.

Det är typ 2480 cigaretter som jag valt bort. Tvåtusenfyrahundraåttio.
Det är nästan 25000 bloss. Tjugofemtusen inhalationer av tusentals gifter långt ner i lungorna.

Visst har jag haft tanken. Suget.
Men jag har verkligen inte kunnat koppla suget till handling.

Visst har jag köpt cigaretter. Vid två tillfällen. Det senaste igår.
Men jag har verkligen inte kunnat öppna paketen.

Visst har jag varit i dimman många gånger.
Men jag finner verkligen lukten riktigt motbjudande.


Det har fått fyra månader. Nästan ett halvår.
Och jag är så lycklig över att leva mitt liv utan cigaretter.

Allting började med att sannaste Bettan berättade om hypnosterapin.
Och en ny värld öppnades för mig tack vare Anette på Anettes Massageterapi.




Jubileum Hypnos, Hypnosterapi

Dagen har kommit.

Dagen har kommit.

Den är här.

Jag ser att slaget är förlorat.

Och jag accepterar punkten som satts på pränt.

 

Ty jag är maktlös.

The game is on.

Historiskt ögonblick!

 

Jag har just nu de allra bästa oddsen i spelgänget på jobb.

 

Under kommande fikaraster gäller det nu att jag spelar mina kort rätt.

Har nämligen blivit korad till Månadens Skitgubbe de sista 25 månaderna.

 

För att du skall lyckas bli Månadens Skitgubbe behöver du förlora stort eller väldigt många gånger och i månadsavslut vara den som fått flest minus-poäng.

Konsekvensen för Skitgubben blir att införskaffa en splirrans ny kortlek till kommande månad.

 

Hittills i maj är jag alltså överlägsen i antalet plus-poäng.

Eftersom jag historiskt sett haft en tydlig benägenhet att ryka in i riskzonen inom loppet av en endaste kaffeklunk, så var jag nu snabb med plåtningen av detta historiska mellanläge.

Ja, Facebook.

Jag medger att jag inte var riktigt övertygad sist jag nämnde det vid namn. Facebook.

 

Så varför just nu?
Jo, när kontakten dras ut och inga ord får sägas och inga känslor vill upplevas och ingen närhet vill has och inget värde visas att någonstans.

Då är det som att den sista utvägen tas, den sista vägen gås.

För när proppen går, har jag gjort allt jag kan. Jag har uttryckt allt så tydligt jag kan. Jag har visat allt så öppet jag kan. Jag har varit så tillgänglig som bara går.

 

Ja, jag har då gjort allt i min makt.

Och kan med sanning & själ, acceptera att bli lämnad bakom.  

..
Jag inser mina begränsningar.
Tålamod * datorer * Jasmine = felekvation
En halv kanna kaffe och en massa hårdrock i högtalarna, sista timmen.



Ett tidigare ögonblick: Facebook, ja.

Keep rollin´.

Körde Bodypump i torsdags. Kände av det passet ända tills imorse.

Dags igen! Var grymt laddad! Let´s rock!

"You know what time it is...! Keep rollin´, rollin´, rollin, rollin´..."


Tungt. Smärtsamt. Svettigt.
Mjölksyra. Blodsmak. Adrenalin.
Lite till. Lite mer. Lite hårdare. Lite djupare.
Pusta & stöna. Småskratta & peppa. Inspireras & utmanas. Och gnugga!

High five!

Miss Blushes: Du har rätt! Vilken känsla efteråt! Den påminner mig - och får mig att längta till den igen!

Min klocka har stannat.

Mitt hjärta i din hand.

 

 

Färglös som en tår blir jag.

 

 

 

 

Liknande ögonblick: Ovissheten bränns, Nolite Ire

Står utanför.

Jag står utanför.

 

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Jag står utanför.

 

Skulle vilja ge min famn.

Önskar att den behövdes.

 

Framförallt nu, i smärta och plåga.

Känner sorgen. Hör gråten. Vet ångesten.

 

Jag står utanför.

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Lämnar inte, om modet finns att öppna din dörr.

Står kvar en stund.

 

Bästa mor.

Mor.

 

Min förebild.

Mitt livs kärlek.

Min allra närmsta vän.

Min guide under livets resa.

 

   Detta är hennes favoritfotografi.

   Därför valde jag att föreviga det här.

Hennes famn är varm och trygg.

Hon kramas ofta, hårt och länge.

 

Hennes hjärta är otroligt starkt.

När ingen annan orkat, har hon lyft för oss alla.

Där de svaga befunnit sig, har hon mött upp med ljus.

 

Hennes skratt klangar härligast.

Hon har en särskild förmåga att sprida glädje.

 

 

Hon. 

Individ. Kvinna. Väninna. Hustru. Syster. Och mor. 

 

Hon har lärt mig det mesta jag kan.
Även de två viktigaste förmågorna i livet: Att älska.
 

 

 


Och att förlåta.

   

Jag hyllar henne inte bara idag.

Utan varje dag. 

För resten av mitt liv. I evighet.

 

Volim te, mama. I onda kad sam ljuta.

Ovisshet bränns.

Under fyra nätter har samma scenario upplevts.

 

Jag har legat i sängen, sträckt ut handen, slutit ögonen och trevat försiktigt med fingrarna i en desperat önskan att finna.

Istället har jag funnit glödhet ovisshet.

 

Rest mig upp och lämnat det där.

En av den gångna veckans nätter.

I tystnad drack jag en kopp kaffe och skrev "Smältdon" och "Förkolna".

 

 

"Smältdon"

 

Hjärtat brinner och

kroppen är i lågor.

Inombords är elden

och den är oregerlig.

 

Efter allför lång tid

väcktes hjärtat och

dess längtans törst.

Nu går inte att släcka.

 

Värmen smärtar.

Det är så varmt

att ögonen brinner.

 

Med fingrar klöses huden upp

och hjärtat slits ut.

"Förkolna"
 

Hopp om annat än kanske.

Tankar på längtan

som är värdelös när

den inte finns hos båda.

Önskan om en varsam hand.

Hon som älskar

ett brinnande hjärta

förkolnar bit för bit.

 

Det var en gång.

Åren går.
Och i år är det dags igen. Tid att vara tacksam. Tid att se framåt. Tid att summera. Tid att revidera.

Det var en gång en regnig natt.
Drygt 4 kilo fördelat på 52 centimeter. Lyckliga föräldrar. Båda två i en.

Varje år vid morgonkaffet hos mor & far, blir det en tillbakablick.
Egentligen samma saker som sägs, samma minnen som återberättas och summeringen av åren fram till förra, är sig lik.
Dock med större lyster och fler tårar i deras ögon för varje år som passerar.

Sådär vartannat år mynnar mors snyftande ut i: "Min lilla flicka, du har blivit så stor. Och jag då?! Jag är XX år! Herregud, vad gammal jag blivit då!"

Att titta i gamla fotoalbum tillsammans med min far är ganska intetsägande.
Om det inte är så att fotografen var så dålig på att fotografera så man kan se (Just i dessa fallen så var det mest han som fotograferade.), så är han för gammal för att komma ihåg. (Och han minns ju "bättre än oss ungdomar" för att han kommer ihåg sin 2:a generationens Trans Am, i vilken turordning han haft alla Bubblorna och vad han oftast fick meka med i vilken av dem.)

I veckan tog jag med mig mor, kaffekoppar & album ut i kvällsolen på balkongen.
Här är några fotografier som fastnade under mina ögonlock.


På Kristianstads BB, dagen efter typ.
Antar att barnmorskan här håller på att lära ut hur blöjor skall bytas.





Hemma i soffan.
Antar att vi ganska nyss är hemkomna från BB.

Happy baby!
Min mor säger alltid att jag var ett skrattande yrväder och precis som Hjulben såg man bara dammet efter mig. Och mina stora, blå.

 

 

 



Blått var favoritfärgen. Och är det ännu.













Pappas flicka. Ända från begynnelsen. In i evigheten.










 



Ett härligt ögonblick fångat med gammelmorfar. Redan det året fanns det en särskild glädje till de äldre. De visa.







Ja, åren går.
Och nu går man åren med 41:or i skor.

Och hoppas att dagens fotografer lyckas bättre med att få ungarna glada inför kameran.

Nära nu.

 

 

 

Liknande ögonblick: Vänder andra blad så länge.

Everything pops with Pringles.

 

 

 

Det är tryck i den här - mums!

Rekommenderas den tuffe. Inte den känslige.

Nybörjare igen.

Fem veckor har gått. 

Mycket händer på fem veckor. Bland annat pålägg. 64. Lägg på 7. Kilo. Räkna om det till hekto. 70. Japp, detta är fakta.
Och nu snackar vi inte nyckelhålsmärkt, fettsnålt pålägg i tunna skivor.

Det går snabbt utför när man bryter träningsrutinerna.
Ursäkterna blir pinsamt banala. Så pinsamt ogreppbara att man slutar uttala dem.

Förra veckan bokade jag ett träningspass till idag. Tror att jag gjorde bokningen i ett sådant där samvetskval efter en flottig lunch av raggmunkar & fläsk.

Imorse packade jag väskan med en liten pust.
I eftermiddag kom pustet igen, så jag bokade av passet. På hemvägen trodde jag mig kunna smita förbi härligaste A utan att hon skulle notera träningsväskan. Tji.

Med sänkt blick både mumlade & svamlade jag något om att det var regn på väg.

Härligaste A berättade om spinningpasset hon var på igår. Hur hon svettades och kämpade och led sig igenom passet för att sedan känna sig grymt duktig.
I den sekunden bokade jag ett träningspass, tackade härligaste A för att hon är den hon är och skyndade mig iväg.

Joodå såå att!

Crossen i 3 minuter och jag började tvivla på att klara ytterligare 7. Puls på 182.
Crossen i 10 minuter och jag började krampa i benen. Svetten lackade massor.

CWorks i 30 minuter. De första 10 kände jag mig hyfsat i form. Min bål tål mycket.  Jag hade kontroll.
De 6 efterföljande minuterna var smärtsamma. Plankan 3 reps á 1 minut. Där emellan 5 kilos vikten i händerna och fällkniven 3 reps á 1 minut.
Jag var ytterst nära att ge upp. Kraften svek mig, benen i luften som skakade och blodsmak i munnen.

Men vägran att förlora, låta latmasken vinna, släppte adrenalinet fritt och efter 30 minuter och ett avklarat träningspass så log jag.

Och kände mig som en vinnare.
Som den blyga som faktiskt vågade gå till gymmet den där första gången.

Inga förväntningar.

Bruce Lee sade:
"I am not in this worlds to live up to your expectations. And you are not in this world to live up to mine!"

Förväntningar.

Blir det lättare att leva när förväntningar upphör existera?
Fungerar det i realiteten att bibehålla egenförväntningar & förväntningen på att andra förväntar sig något av en, men att samtidigt helt och hållet arkebusera förväntningarna på andra?
Och förresten, är det en förväntning i sig att vilja att andra har förväntningar på en?
Hur skulle det vara att leva med vetskapen att andra inte förväntar sig något av en?
I så fall, är man hopplös då?


Sanningen. Ibland riktigt krass. Men den oväntade verkligheten.
Ignoreras mången gång på grund av det där som kallas Hopp.

Alexander Pope sade:

"Blessed is he who exspects nothing, for he shall never be dissapointed!"

Någon från förr tjatade hål i huvudet på mig om detta.
"Gå in i varje situation med övertygelsen om att den inte kommer hanteras som du vill . Det är först då du kommer lyckas.
Gå in i varje relation med vetskapen om att även den har ett slut.  
Lita aldrig på vad någon säger - se istället vad den gör.
Förvänta dig aldrig något positivt, du blir bara besviken. Det är först när du har den mentala inställningen som du verkligen kommer överraskas positivt."

Han levde sitt liv efter Popes devis.
Precis som Benjamin Franklin.

..
Jag gav mig själv ett löfte igår.
Och i det öva, öva, öva. Tills det fastnar. För att förväntningarna hindrar mig.

Som författaren Jodi Picoult:
"There are two ways to be happy: improve your reality or lower your expectations!"

och Jeff Kinney:

"You can´t expect everyone to have the same dedication as you!"

Vänder andra blad så länge.

Blev så himla inspirerad & sugen på att starta.

 

Att vända det där bladet.

Så länge skulle det bli att mumsa kakor och vända andra blad.

 

Stannade till vid kiosken, där nära. Ösregn, så himla härligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kom igen nu.

Vänd det där bladet.

 

 

 

Tidigare ögonblick av liknande karaktär: Inredning med Vakre

Lyckliga skogen.

Skynda sig hem efter jobb. Av med kavaj och på med shorts. Packa ner lite käk och med öppna sinnen ta sig ut i skogen.

Långt ut. Långt bort. Långt in.





Ensamhet, filosofiska andrum och frihet.

Rinnande vatten, energi och mystik.

 

Färger, liv och dofter.













Och bara ben. Äntligen. Gokänsla.







Överväldigas av känslan, sluter ögonen, tar ett djupt andetag ända ner i magen och konstaterar.

Jag behöver skogen. Med allt som den erbjuder.
För i den finner jag lycka. Med allt vad det betyder.



Liknande ögonblick: Drottning Natur.

Namnsdag.

Emmy & Jasmine kommer in i kalendern 2015.

När jag fick höra det blev jag glad. Inte för att. Men för att.

Fyratusenfemtiosex personer heter Jasmine i någon, mer eller mindre, lekfull variant.

Jasmine kommer att dela dag med Jesper.
Jesper kom till minne av Jesper Swedberg.

Premiären är en söndag. Vecka 30. 
I Umeå kommer solen att gå upp kl. 00:58 denna dag. I Malmö kl. 04:12.

Nolite ire.

Lika fantastiskt som det är att vara nära, lika smärtsamt är det att skiljas åt.

Ikväll låter hjärtat såhär.
 
Det här med att dra ner rullgardinen. Hur gör jag det?



Liknande ögonblick: Känna saknad