Vart jag än går.

Det finns en låt som för mig är väldigt speciell.

Så fort jag hör den börjar jag att le och det där leendet är med mig lång tid efter låtens slut.

Låten spelas ofta i särskilda ögonblick.
Som när jag diskar. Det är redan under låtens första toner som diskvattnet blir lite extra bubbligt.
Eller när jag duschar. Det är då badkaret gungar av danssteg.

Eller som i förmiddags. Precis innan ett viktigt möte, så spelades den i radio. Mitt tunga fokus och något sammanbitna uttryck mildrades och jag kände mig avslappnad och redo. In på mötet med glittriga ögon och superenergi.

Jag förknippar den här låten med ett once-in-a-lifetime-moment. Ett av de finaste ögonblicken jag har med mig.
Det var för ett par månader sedan när jag fick höra den live. Akustiskt och naket. På riktigt. Så äkta. På nära håll. En soffplats bort.
Inte av Stiftelsen.

Men låten är gjord av Stiftelsen.

"Vart jag än går" heter den. Spår 8 på deras album Ljungaverk. Och jag vet att du som läser detta redan kan låttexten, men klicka på länken och lyssna på texten en gång till.
Sådär på nära håll, du vet.

Visst är den fin?