Nybörjare igen.

Fem veckor har gått. 

Mycket händer på fem veckor. Bland annat pålägg. 64. Lägg på 7. Kilo. Räkna om det till hekto. 70. Japp, detta är fakta.
Och nu snackar vi inte nyckelhålsmärkt, fettsnålt pålägg i tunna skivor.

Det går snabbt utför när man bryter träningsrutinerna.
Ursäkterna blir pinsamt banala. Så pinsamt ogreppbara att man slutar uttala dem.

Förra veckan bokade jag ett träningspass till idag. Tror att jag gjorde bokningen i ett sådant där samvetskval efter en flottig lunch av raggmunkar & fläsk.

Imorse packade jag väskan med en liten pust.
I eftermiddag kom pustet igen, så jag bokade av passet. På hemvägen trodde jag mig kunna smita förbi härligaste A utan att hon skulle notera träningsväskan. Tji.

Med sänkt blick både mumlade & svamlade jag något om att det var regn på väg.

Härligaste A berättade om spinningpasset hon var på igår. Hur hon svettades och kämpade och led sig igenom passet för att sedan känna sig grymt duktig.
I den sekunden bokade jag ett träningspass, tackade härligaste A för att hon är den hon är och skyndade mig iväg.

Joodå såå att!

Crossen i 3 minuter och jag började tvivla på att klara ytterligare 7. Puls på 182.
Crossen i 10 minuter och jag började krampa i benen. Svetten lackade massor.

CWorks i 30 minuter. De första 10 kände jag mig hyfsat i form. Min bål tål mycket.  Jag hade kontroll.
De 6 efterföljande minuterna var smärtsamma. Plankan 3 reps á 1 minut. Där emellan 5 kilos vikten i händerna och fällkniven 3 reps á 1 minut.
Jag var ytterst nära att ge upp. Kraften svek mig, benen i luften som skakade och blodsmak i munnen.

Men vägran att förlora, låta latmasken vinna, släppte adrenalinet fritt och efter 30 minuter och ett avklarat träningspass så log jag.

Och kände mig som en vinnare.
Som den blyga som faktiskt vågade gå till gymmet den där första gången.