Jag fick aldrig äran.

Jag trodde att jag tappat.
Jag hoppades att finna det jag tappat.

Det visade sig att jag hade helt fel.
Det visade sig bara vara en bubbla. Av hopp.

För jag har inte tappat.
För jag har aldrig haft det. Jag har inte haft det. Jag fick aldrig äran att få det. Jag var aldrig speciell.

Jag har missuppfattat och misstolkat.
Vill inte att det skall vara sant.
Men det är sanningen.

Jag har upplevt, jag har känt, jag har varit lycklig, jag har kämpat, jag har öppnat upp hela mitt inre.
Och jag har velat. Så mycket.
Så jag satsade allt, gick "all in". Allt det värdefulla inom mig, allt det som ingen annan någonsin varit värd att få av mig.
Allt.

Varför.
Svaret är enkelt. Utan tvivel. Utan kommatecken.

Jag hade aldrig varit lyckligare och mer hel som människa förrän nu när jag äntligen hittat min själsvän.

En själsvän. Min själs vän. Den specielle.

Som jag trodde att jag tappat bort.
Som jag hoppades finna.
Som jag fick veta aldrig funnits.

Jag ville inte höra.
Ville inte höra just det.

Jag hade längtat så.
En omfamning vid havet och solen som var lika röd som mitt pumpande blod, i solnedgången så långt utom räckhåll men ändå nära.

Valt den finaste sommarklänningen för just detta tillfälle.
Hade sand mellan tårna. Och en brinnande lust att känna oss bara och varma, tätt intill i ömsint förening.


Mina ögon slutade tindra i just i det ögonblicket.
Alla ögonblick från då blev svarta.

Som om mitt hjärta drogs samman i krämpor.
Och av det varma, levande, fantasiska hjärtat blev ingenting annat kvar
än grå, torr, tung aska.

Åh, vad jag inte ville känna så.
Och vad jag inte ville att känslorna på andra sidan skulle vara så.

Sanningen. Verkligheten.
Jag hade satsade allt. På ingenting.