Nu går resan vidare!

Till dig som läser. Till dig som kikar.

Till dig som följt med mig.

I ögonblicken.
Under min resa.

Resan som jag med denna bloggen;

Verum Momento gjort till vår resa.
Din & min.

Nu går resan vidare.
Nu går båten.

Mot nya spännande, omvälvande, hjärtliga, nakna, skrämmande, vackra

& sanna ögonblick.

Tack till Blogger och Blogspot för ett jättebra & lättanvänt arbetsverktyg.

Detta är inget avsked.
Detta är inte punkten.

För jag hoppas att du & jag hoppar i båten tillsammans.

Segla med mig.
Och vi skall upptäcka.

Vita Momentum

Adda mig på Facebook genom att söka på verumomento@gmail.com.
Eller maila mig på samma adress så får du länken.
Vågar du så kan du även messa mig på 0766-55 54 55.
Sen finns ju alltid Google.

Finaste ängeln.

Du kommer förmodligen ihåg Byssan Lull.

 

 

Ja, Mini-Me!

Den finaste, sötaste, härligaste. Den mest perfekta.

Framtiden. Hoppet.

Nästa generation av möjligheter.

Titta så magisk!

 

 

 

 

 

 

Jag är säker på att den sanna lyckan hittas i sitt eget barn.
En del av sig själv och en annan.

I ett nytt liv.
Jag drömmer. Jag hoppas.
Att jag en dag skall få äran att uppleva den sanna lyckan.

Välsigna detta barn.

Efter bröllopet, se I nöd och lust. så var tiden inne för dopet.

Det efterlängtade dopet.

Den andra i raden av mina livs första och vackraste stunder i kyrkan.

Barnet. Hoppet. Perfektionen. Ängeln. Individen.

På sin första årsdag var det dags.

Att få sitt livs namn offentliggjort. Officiellt. Andligt & på papper.

Mini-Me fick sitt namn. Ett namn av styrka, av skönhet, av seger.

 

 

Och inte en enda tår. Inte ett enda ledset skrik.

Detta trots en klibbig hetta i en fullsatt kyrka av fyrahundra personer och saknad av AC.

Detta trots den högljudda folkmassan som inte ville sluta känna på babyn.

Detta trots mängder av kamerablixtrar.

Detta trots alla nya intryck av kyrkklockor & målade ikoner.

Detta trots tre präster i långskägg, kalla händer och rökelser.

Detta trots naket heldopp i funten.

Detta trots att de finaste av hårlockar klipptes bort.

Inte det minsta gråt.

Jag var så stolt.

Mini-Me hanterade situationen galant.

Det var väldigt spännande att få uppleva dopet av världens finaste.

Bär med mig denna upplevelse och ser fram emot att följa detta välsignade barn i sin utveckling för att bli sin helt egna individ med sina helt egna tankar. Och förhoppningsvis få äran att dela många ögonblick.

I nöd och lust.

Jag var vid Medelhavet.

En resa som jag tidigare i somras egentligen inte hade tid med, men som för ett tag sedan blev ett nödvändigt äventyr.

Nödvändigt, för att jag var trött på mig själv & den jag blivit.

Äventyr, för att hitta det bästa av mig själv igen.

Och.

För att dela fantastiskt underbara och unika händelser, med mina vänner.

 



Detta var min allra första upplevelse av ett kyrkobröllop.

Jag har sedan förra året sett fram emot denna upplevelse och fått äran att, ett par gånger innan just denna dag, få vara med i planering & förberedelse. Med allt vad det inneburit.

Just denna dagen blev även min absolut vackraste upplevelse av kyrkan någonsin.

Fylld av kärlek. Så mycket kärlek.

Det var verkligen en romantisk dag.

Som den lyckligaste sagan någonsin.

Och en tid efteråt, när videofilmerna kom oss tillhanda. Då fanns det en person, den lilla & nya & änglalika, som inte kunde slita blicken från mor & fars bröllopsdans.

 

 

Tänk att upplevelsen av ett bröllop kan bringa så mycket tro på kärlekens gåva.

Livslång kärlek mellan två människor tills döden skiljer dem åt. Lojalitet mot varandra i nöd & lust. Enighet sammansvetsad i löften, ringar och efternamn.

Jag var aldrig flickan som drömt de stora drömmarna om det magnifika sagobröllopet med långt släp & slöja.

Det jag däremot drömde om var att pappa skulle leda mig fram, viska till mig att ”det här blir bra” och överlämna mig till kärleken. Just den detaljen, ja.

Tron på kärleken.

Tron på att det finns en speciell för alla.

I nöd & lust.

Caret.

 

En gång från hand till hand.
Med mig för alltid.

Caret.

Ett mirakel skall ske.

Vilket sammanträffande.

Hade nyss publicerat inlägget "Trofast mediahumor" och äntligen vågat mig uppför den höga stegen igen för att skrapa färg.

Då såg jag två huvuden sticka upp bakom en buske.

Så jag klättrade ner, inte alls propert klädd för varken Pärleporten eller Guds sändebud.

Jag har nog varit extra snäll. Eller kanske helt tvärtom, vad det jag.
För jag hade fått besök av inte bara ett sändebud, utan två. Dubbel dos.

Av Jehovas vittnen.

Vi hann knappt presentera oss för varandra förrän jag fick ett löfte.
Jag utlovades att leva för evigt. Jag var garanterad att i all evighet få leva i den "virila" kroppen jag idag har. Jag blev lovad att för alltid vara 34 år. Jag blev lovad att aldrig någonsin dö.

Varken själsligt eller fysiskt.

Så jag tackade. Varför jag tackade på förhand med endast muntliga löften, det har jag såhär i efterhand ingen aning om.

Så jag frågade hur detta skall gå till. Svaret var enkelt och fyrdelat och naturligtvis kravfyllt:
Nummer ett: jag skall lära mig att Guds namn är Jehova.
Nummer två: jag skall inte göra några som helst politiska ställningstaganden.
Nummer tre: jag skall läsa Bibeln.
Nummer fyra: jag skall följa Jehovas änglar.

Jag glömde dock att fråga om innebörden med evigt liv och att för alltid leva som en 34-åring.
Innebär detta att tiden för alltid kommer stanna och i så fall från när?
Från nu, idag? Attans, jag råkade ju få vit målarfärg på magen innan. Och jag har mensvärk. Skall jag i evighetens evighet dras med färgkladd och sammandragen livmoder?
Och om miraklet sker en annan dag, hur får jag veta när?

Under tiden jag lyssnade in det som sades, så märkte jag hur mitt kroppspråk förändrades.
Jag försökte skyla min kropp. Kanske rentav förminska min egen person.
Med målarhandskarna gjorde jag mitt omedvetna yttersta att dölja min halvnakna kropp.
Jag sänkte till och med blicken. Inte för att de var korta till växten, men som om jag skämdes för att jag är. Den jag är. För den jag inte är.

Innerst inne gick funderingarna på högvarv. Det medgav jag naturligtvis inte för sändebuden. Men de sista åren har jag ju faktiskt tänkt en del, undrat en del, sökt en del.

Jag följer inte änglarna. Jag följer känslan. Jag är en följare av mitt eget hjärta.
De kontrade med att jag visst följer änglarna. Änglarna bor i mitt hjärta tydligen.

De två sändebuden tänkte först gå förbi mitt Drömmars slott för det såg inte bebott ut. Men änglarna i mitt hjärta talade visst med deras änglar och därför valde de att gå in. Bakom busken.

"Jag är redo.
Redo för mirakel.
Redo för ett evigt liv tillsammans med Jehova.
Redo för den sanna härligheten.
Redo för ett annat öde än Adam och Evas."

Det sade sändebuden.

Och de ville komma tillbaka nästa vecka. För en ny dialog. De tänkte att en vecka räcker för mig att läsa Bibeln. Och även ordförteckningen längst bak i pärmen där det tydliggörs att Herrens namn är Jehova.

Jag lovade att läsa Bibeln.
Men att jag skulle vilja få möjligheten att ta till mig den i min egen takt.

Varför jag gav detta löfte till någon annan än mig själv, det vet jag inte heller varför jag gjorde.
Och inte heller varför jag bad om lov att få ta det i min egen takt.

..
Jag tror på ödet.
Allting som sker, gör så av en ödes mening.

Och precis som det här med att jag tror på ödet, så finns det en mening med dagens sammanträffande.
Så jag känner att det kanske är dags.

Dags att ta fram Bibeln. På riktigt.
Inte för att söka efter innebörden av Tro, Hopp och Kärlek.

För något annat.
För något helt annat.

Tror du?
Om du gör det, rekommenderar du mig att läsa Vakttornet och Vakna innan eller efter Bibeln? Eller kanske inte alls?

Ögonblick som hör ihop med detta: Trofast mediahumor

Trofast mediahumor.

Jag satt hos frisören. Skulle förbereda mig inför de två största kyrkliga ceremonierna i mitt liv.

Hittade en skvallerblaska som jag bläddrade runt i.

Och stötte på fem tidningsblad som i ordningsföljd gav dessa trofasta budskap.


Sidan ett.



..
Sidan två.













...
Sidan tre.













....
Sidan fyra.













.....
Sidan fem.














Tyckte det var mycket humor i detta, samtidigt som jag blev lite förvirrad.

Är det okej med det ena och andra; porr som spådom, så länge man bär korset runt halsen?
Medger man här att behoven faktiskt existerar, men att den Allsmäktige efter behovens utlopp ger bot & bättring?
Gör media uppror mot Bibeln på ett jämnt varannandags vis?

Kanske gör jag nu narr av media, landet i fråga, de religiösa & de yrkesverksamma telefonförsäljarna.
För jag är övertygad om att de som svarar i luren i dessa annonser är duktiga försäljare, som säljer fyllnad av tomrum, mänskliga behov och hopp om trygghet.

Eller också pushar jag här för att jag står bakom både det ena och andra och tredje.

Oavsett vad, så var det där ögonblicket värt att förevigas.
Fascinerande trofast humor. Vad tron än månne vara. 

Livet är åter.

Jag har börjat sjunga igen.

Lika falskt och gällt, men lika ståtligt oblygt som innan.

Som innan mörkrets baklås. Som innan det svarta och vita.

 

Och jag hör igen.

Vackra, spännande ljud. Dansande toner av livsglädje.

En morgon vaknade jag vid fyra. Jag satt på altanen och läste Magin. Magin har sedan ett tag tillbaka fått min fulla fokus. Har inte tillåtit någonting komma mellan mina sinnen och Magin.

Men just denna morgon, så.

 

Sex fåglar sjöng så otroligt vackert. Högt och i symbios med varandra.
Min blick lyftes från boken, en aningen irriterad över att de överröstade min inre tankeverksamhet som gick på högvarv.
Men blicken fastnade ögonblickligen på fågeln längst ner till höger. Det var hon som körde solot just då.

Och jag kunde inte sluta lyssna. Så jag lade ner boken och satte mig på trappan, som om jag ville komma ännu lite närmare.

Åh, vad underbart det var. Som om tiden stannat. Som att jag aldrig tidigare i livet hört några ljud, kände jag mig upprymd och levande.

Fågelsången fick ett abrupt avslut när skrotmannen kom körandes i sin gnisslande lastbil med den där tutan och sin skränande högtalare. Måhända att jag inte gillade hans ljud. Men jag hörde dem i alla fall och även det var ett tecken.

Den morgonen förstod jag att livet kommit mig åter.

 

 

Och jag ser igen.
När kvällen kommit solen var på väg ner, hade jag just denna vyn framför mig. Och jag såg den för vad den var.

Solnedgången var inte ensam, blodröd och tårfylld.
Inte längre. Jag och solnedgången log mot varandra och mina ögon njöt lika mycket som innan.
Denna vy var en av de absolut mest värdefulla och hoppfulla jag upplevt på länge.

Den kvällen förstod jag att livet kommit mig åter för att återupptäcka dess sanna ögonblick.

Och jag kan känna smaker igen.
Att mumsa den åtråvärda, nykokta majskolven under stjärnklar himmel vid Medelhavets strand.
Smaken var lika grymt underbar som innan.

Den natten förstod jag att livet faktiskt kommit mig åter.
Inte fulländat kanske. Men på väg. På mjuk, upplyst väg.

Och när jag framåt småtimmarna lade huvudet på kudden för att dansa med John Blund, då visste jag.
Ja, då visste jag.
Att dagen som varit, var början på livet igen.

Sannerligen, livet är åter.

Gräva i sand.

Tycker om att gå barfota. Får en känsla av härlig frihet.

Tycker om sand mellan tårna också. Det är något visst med att spela strandtennis med sand mellan tårna.

Sand, ja. Strandens sand pratar jag om.
Brinnande het på toppen. Så het att man på beachen stapplar fram ajandes och nog inte ser riktigt lika het ut, som just sanden.
Kall och fuktig när man grävt ett tag med fötterna.

Sand är spännande att drömma sig bort i.

Denna lille grabben som såg ut att vara väldigt målfokuserad.
Kanske ville han testa att gräva till Kina.



När han satt i sin grop och skyfflade såg man bara hans mössa.
Ibland gjorde han som på bilden här. Ställde sig upp och blickade ut över sina högar.
Jag undrade så den dagen vad han i de ögonblicken tänkte på.

Sand är även vara spännande på andra sätt.

Kanske inte lika skojigt spännande dock.

Ägaren till denna finfina BMW-n låg på alla fyra och grävde.
Jag och några andra lyfte upp bakdelen tillräckligt högt för att hon skulle komma loss.
Det funkade och vi tre stod kvar och kände oss glada.
Med sand över heeela kroppen som klistrat sig fast i all svett när hjulen spann som värst.

Leendet kunde i det ögonblicket inte vara bredare.
Och med det leendet var det bara att slänga av sig shortsen och springa nerför stranden igen. Och med sanden mellan tårna, slänga sig i det underbara havet.