I nöd och lust.

Jag var vid Medelhavet.

En resa som jag tidigare i somras egentligen inte hade tid med, men som för ett tag sedan blev ett nödvändigt äventyr.

Nödvändigt, för att jag var trött på mig själv & den jag blivit.

Äventyr, för att hitta det bästa av mig själv igen.

Och.

För att dela fantastiskt underbara och unika händelser, med mina vänner.

 



Detta var min allra första upplevelse av ett kyrkobröllop.

Jag har sedan förra året sett fram emot denna upplevelse och fått äran att, ett par gånger innan just denna dag, få vara med i planering & förberedelse. Med allt vad det inneburit.

Just denna dagen blev även min absolut vackraste upplevelse av kyrkan någonsin.

Fylld av kärlek. Så mycket kärlek.

Det var verkligen en romantisk dag.

Som den lyckligaste sagan någonsin.

Och en tid efteråt, när videofilmerna kom oss tillhanda. Då fanns det en person, den lilla & nya & änglalika, som inte kunde slita blicken från mor & fars bröllopsdans.

 

 

Tänk att upplevelsen av ett bröllop kan bringa så mycket tro på kärlekens gåva.

Livslång kärlek mellan två människor tills döden skiljer dem åt. Lojalitet mot varandra i nöd & lust. Enighet sammansvetsad i löften, ringar och efternamn.

Jag var aldrig flickan som drömt de stora drömmarna om det magnifika sagobröllopet med långt släp & slöja.

Det jag däremot drömde om var att pappa skulle leda mig fram, viska till mig att ”det här blir bra” och överlämna mig till kärleken. Just den detaljen, ja.

Tron på kärleken.

Tron på att det finns en speciell för alla.

I nöd & lust.