Efter bröllopet, se I nöd och lust. så var tiden inne för dopet.
Det efterlängtade dopet.
Den andra i raden av mina livs första och vackraste stunder i kyrkan.
Barnet. Hoppet. Perfektionen. Ängeln. Individen.
På sin första årsdag var det dags.
Att få sitt livs namn offentliggjort. Officiellt. Andligt & på papper.
Mini-Me fick sitt namn. Ett namn av styrka, av skönhet, av seger.
Och inte en enda tår. Inte ett enda ledset skrik.
Detta trots en klibbig hetta i en fullsatt kyrka av fyrahundra personer och saknad av AC.
Detta trots den högljudda folkmassan som inte ville sluta känna på babyn.
Detta trots mängder av kamerablixtrar.
Detta trots alla nya intryck av kyrkklockor & målade ikoner.
Detta trots tre präster i långskägg, kalla händer och rökelser.
Detta trots naket heldopp i funten.
Detta trots att de finaste av hårlockar klipptes bort.
Inte det minsta gråt.
Jag var så stolt.
Mini-Me hanterade situationen galant.
Det var väldigt spännande att få uppleva dopet av världens finaste.
Bär med mig denna upplevelse och ser fram emot att följa detta välsignade barn i sin utveckling för att bli sin helt egna individ med sina helt egna tankar. Och förhoppningsvis få äran att dela många ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar