Livet är åter.

Jag har börjat sjunga igen.

Lika falskt och gällt, men lika ståtligt oblygt som innan.

Som innan mörkrets baklås. Som innan det svarta och vita.

 

Och jag hör igen.

Vackra, spännande ljud. Dansande toner av livsglädje.

En morgon vaknade jag vid fyra. Jag satt på altanen och läste Magin. Magin har sedan ett tag tillbaka fått min fulla fokus. Har inte tillåtit någonting komma mellan mina sinnen och Magin.

Men just denna morgon, så.

 

Sex fåglar sjöng så otroligt vackert. Högt och i symbios med varandra.
Min blick lyftes från boken, en aningen irriterad över att de överröstade min inre tankeverksamhet som gick på högvarv.
Men blicken fastnade ögonblickligen på fågeln längst ner till höger. Det var hon som körde solot just då.

Och jag kunde inte sluta lyssna. Så jag lade ner boken och satte mig på trappan, som om jag ville komma ännu lite närmare.

Åh, vad underbart det var. Som om tiden stannat. Som att jag aldrig tidigare i livet hört några ljud, kände jag mig upprymd och levande.

Fågelsången fick ett abrupt avslut när skrotmannen kom körandes i sin gnisslande lastbil med den där tutan och sin skränande högtalare. Måhända att jag inte gillade hans ljud. Men jag hörde dem i alla fall och även det var ett tecken.

Den morgonen förstod jag att livet kommit mig åter.

 

 

Och jag ser igen.
När kvällen kommit solen var på väg ner, hade jag just denna vyn framför mig. Och jag såg den för vad den var.

Solnedgången var inte ensam, blodröd och tårfylld.
Inte längre. Jag och solnedgången log mot varandra och mina ögon njöt lika mycket som innan.
Denna vy var en av de absolut mest värdefulla och hoppfulla jag upplevt på länge.

Den kvällen förstod jag att livet kommit mig åter för att återupptäcka dess sanna ögonblick.

Och jag kan känna smaker igen.
Att mumsa den åtråvärda, nykokta majskolven under stjärnklar himmel vid Medelhavets strand.
Smaken var lika grymt underbar som innan.

Den natten förstod jag att livet faktiskt kommit mig åter.
Inte fulländat kanske. Men på väg. På mjuk, upplyst väg.

Och när jag framåt småtimmarna lade huvudet på kudden för att dansa med John Blund, då visste jag.
Ja, då visste jag.
Att dagen som varit, var början på livet igen.

Sannerligen, livet är åter.