Bestiga berg och.

Blåsor i händerna. Svidande solbränna i sidbenan. Sniglar längs vaderna.

 

Livets känsla i händerna. Naturens omfamningar. Hårt, hederligt arbete.

Ingen yta, bara djup.

Här finns väl livet, om någonstans?

 

Just då blev det så tydligt. Så påtagligt.

I just det ögonblick som jag lyckats avklara potatislandet med hedern i behåll (eller halvt hängande ur fickan efter alla mikropauser) blickade jag ut över jorden och upp mot bergen.

 

Ja. Utan tvekan. Bestiga berg.

 

Hårt arbete. Och ständiga vinster. Kärlek. För varandra och livet.
Uppleva nytt liv och känna stolthet i det. Se det frodas och blomma.
 

En åker, tillsammans. Plöja, harva, så, vattna, skörda.
 

Ja. Utan tvekan. Ett liv med nytt värde.

Ja. Utan tvekan. Dags att bekänna färg.

 

Innan eller efter berget. Eller en del av det.