På bänken till höger satt jag och dinglade med fötterna, med det då tomma pappersarket i knät.
Och från den bänken fanns denna vy i blickfånget.
Där har jag suttit många gånger tidigare. Där har jag känt frid och frihet.
Haft mitt andrum. Där har jag skrattat och gråtit. Jag har lagt min stråhatt där och naturligtvis snubblat över mina egna tår så att jag tappat glassen där.
Dagen då dessa ögonblick plåtades fångades min blick till vänster om mig och min bänk. Precis ovan det torra gräset där i sluttningen så svärmade två fjärilar.
En stor fjäril och en ännu större, båda med lika vackra pastellgula vingar.
Runt, runt i cirklar. I loopar. Utför och uppför och runt ikring varandra. Deras vingslag är ömsom snabba, ömsom långsamma, fast ändå helt i symbios med varandras.
Två små liv i denna stora naturens värld. Har de känt till varandras existens före just nu? Har de nyss funnit varandra eller har de färdats långväga i sällskap? Och kommer just dessa två att vara lika nära även när mörkret faller?
Jag upplevde mig själv le. Fascinerande. Vackert. För jag antog att även fjärilar känner. Och jag antog att de hyste sådana för varandra. Just för varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar