Klackar i taket.

Ty längtan bär en människa halva vägen.

Benen får göra resten.

Så upp & hoppa. Ikväll skall våra långa spiror nå taket. Och stjärnorna. Och himlavalvet.

Bowie vet  vad som gäller i denna låten. Och Craig David får de här blå att bära med hetta i sin version här.

"Cibi condimentum est fames." (latinskt citat)

Nytt hem sökes.

Någon menade att räven löser problemet.
En annan kalciumkarbid, vatten och tändsticka. Eller råttgift. En fjärde rekommenderade nedgrävning av tomma glasflaskor med halsen ovan jord. En femte att släppa ut en leksugen katt. En sjätte att använda fällor. En sjunde att peta ner vibrationspinnarna.
En åttonde att peta ner surströmming med vitlök i gångarna. Och den nionde att helt enkelt låta robotgräsklipparen göra sitt.

 

 

Jag är för liv.

Jag är för allas rätt att leva som de vill.

 

Men jag snubblade. Mer än en gång.

Och jag har perfekt syn.

 

Mullvadarna behöver flytta.

Nytt hem sökes.

 

Inlägg av liknande karaktär: Gräset är grönare

Plast och titan är livet.

Blicken fastnade för ett ögonblick på ärret.

Den fastnar där ibland. Som när jag smörjer in mig. Eller när jag rakar mig. Eller när jag skall ta på mig en fin kjol.

Då kan ögonblicket kännas som tusen. Jag rör då vid det, långsamt och ömt. Sekvenser av mörker och snabba flashar av ljus. Omsluter det med båda händerna, i beskyddande känsla.

  

Vägen till ärren var mycket kostsam.

Ett decennium av tid som jag inte minns, sorg & förlorade relationer, plågsam smärta & vattentät lojalitet till morfinet & metadonet.

Ärren har givit mig allting. 

Livet. En andra chans till lycklig ålderdom. 

Det finns inget finare, eller hur?

Ärren påminner mig om gränsen mellan himmel och helvete

De visar mig varje dag vart jag kommer ifrån.

Jag tittar inte bort.

Och jag glömmer inte.

Att plast & titan är livet.

Power of Walking.

Tydligen är det en vanligt förekommande okunskap.

Att förbränningen är störst när du har som högst puls.

 

Lärde mig att så inte är fallet.

Och blev varse om att min logik alldeles för lätt välkomnar påstådda sanningar utan att först säkerställa de vetenskapliga beläggen. 

 

Korta powerwalks i maxat tempo med hög puls  = hög förbränning!



Näe.

Långa powerwalks i lagom tempo med låg puls = hög förbränning! 

 

Alltså: 90-minuters walk med puls på max 115.

 

Så. Naturligtvis måste jag testa detta. På med lurarna och låten som intro.

 

Denna vackra skapelse mötte upp mig på vägen.

Inte illa. Inte illa alls.
The Power of Walking.

Väl hemma i gräset blev det stretch till låten.

Celsius 1.0 boostar.

"Du kör väl med Celius?"

"Jajamen, varje dag!"

 

Jag tänkte på c-vitamin.

Det gjorde inte han.

 

Drick en halv eller hel burk strax före träning. Förbränning, styrka, powerwalks.

"Eller varför inte innan kraftansträngning på jobb?"
Mr PT är byggkille. Han har nog en och annan kraftansträngning på jobb.
Jag är kontorsnisse. Rullar fram i en bekväm skinnstol.

Testade denna i morse. Fräscht! Friskt! Spenat & honungseffekter i ett!

I ett martyrliknande ögonblick under passet så tänkte jag att mitt grava illamående måste bero på Celsius.
Det kunde ju absolut inte bero på att jag chockade min kropp efter veckor av lathet & frosseri.

Märkligt det där. Att det kan vara så svårt att inse sina svagheter.
Så lätt att peka finger. Så skönt att kasta ansvaret på någon annan.
Eller på Celsius.

Förresten.
En back Celsius ligger i kylen nu.



Annat ögonblick av liknande karaktär: Snabba kolhydrater

Grym morgon med PT.

Så var äntligen dagen här.

Vaknade vid halv fem. Till klarblå himmel och fredag.
Katten ville idissla och jag ville dricka kaffe. Han satte sig på gräsmattan och kisade upp mot himlen. Hans nosborrar fladdrade febrilt. Jag tror att han i det ögonblicket, njöt till fullo av livet.

Själv satt jag på trappan, med kaffemugg i ena näven och shortsen i andra.
Jag ville ju nu. Inte vänta till klockan åtta. Var rastlös. Hade myror i brallan.

Kollade ner i koppen. Slut. Gick in och fyllde på nytt.
Skrev en inköpslista inför helgen. Plockade undan disken. Sorterade skorna i hallen. Gick ut till katten. Lirkade loss två maskrosor som jag haft i periferin den senaste veckan, men exemplariskt undvikit. Löste en kvarts korsord från en damtidning från 2011.

..
Sedan var det läge. Läge att ta sitt pick och bege sig.

Med vetskapen om hur illa jag skött vår deal, så skämdes jag redan nu för allt jag skulle komma att bekänna.

Men han är min höger. Han är foten i ryggmärgen. Han är min coach. Han är min motivator.














...
Invägning.
Hör mig själv le sådär fånigt med lite darr i tonen när jag iakttar hur han under tystnad går igenom siffrorna.

....
Högintensiv förbränning. Maximus.
Nya dealen: Minska fettmassan och bygga muskelmassa.

Jag är med. Jag är verkligen med.

.....

Rep. De där grova, tunga repen. Långa slag. Korta slag i knäböj. Hårda slag med knäböj. 30 sekunder. 3 set.

Någonstans här. I början av passet.

Då kom illamåendet.



Pilatesboll. Horisontellt läge, upp med höften. Spirak linje, Baksida lår. 15 repetitioner.
TRX-band. Handstående planka. Knäböj. 15 repetitioner.
Squats. 10-kilos viktplatta. Djupa knäböj. Upp med viktplattan med raka armar över huvudet. 4 minuter.
Fällkniv, crunches och min gamle vän Plankan.

Pull-ups. På med det vita talket. High-five så att pulvret dammar och jag får OS-känsla Kontroll. Fokus. Motvikt vid gungning.

Det var här som kicken satte in.

Som illamåendet försvann.



Förra gången klarade jag inte en enda. Och då trodde jag inte heller att jag skulle klara en enda. Det var usel mental självkontroll. Kass attityd. Svart ridå.

Idag räknade vi ner tillsammans. Mittemot varandra hela tiden. Han pushade mig och fick mig att tro på min egen styrka.

Fem stycken. Sedan sex stycken. Därefter sju stycken.
Ordentligt. Kontrollerat. Inget slarv. All in.

......
Jag hade en grym morgon med Mr PT.

Supernervös. Pirr i magen. Otålig.
Andfådd. Ont i lungorna. Torr i munnen.
Ont i lungorna. Hyperventilation. Rödsprängda ögon.
Vattnet slut. Orkar inte böja mig för att plocka upp handduken. Mår illa.
Mår riktigt illa. Kvider. Blodsmak i munnen.
Kan inte resa mig. Rullar runt på alla fyra och asar mig upp.
Klockan är tio över nio.
Djupandning. Dunk i ryggen. Leende. Ny krafter. Sista krafterna.
Slut. Högt stön av adrenalin. Utmattning. Mer levande än på länge.

High-five. Ryggdunk. Leende.

.......
Ny tid bokad.

Gräset är grönare.

Gräset är grönare här.

Men det behöver ordentligt med kärlek.
Och jag vill ge.


Med en gaspedal.
Och ljudlig falsksång av denna visan.

Från ett köksfönster.

Jag tycker om att diska.

Jo, det är faktiskt så.
Diskmaskinen har genom historien sällan använts. Köpte den för att "den är bra att ha med alla barn och så". Den heter Futura. Med tanke på det så kan den kanske ändå då vara bra att ha.

Trivs med det ljumna vattnet, den fluffiga tvättsvampen, löddret som kittlas. Och att prydligt ställa upp de rena köksprylarna i diskstället, allt i sin rätta ordning.

Stunden vid diskhon är en filosofisk stund. Försöker fortfarande komma fram till vad som finns längst borta: himlen eller universum.
Stunderna kan även vara politiska. Jag löser alltid världens problem då.

Ja, att diska för mig är mer en hobby än ett vardagligt måste.

Fantasin blir dock en aningen begränsad av att glo in i en kökslucka. Min kreativitet kommer liksom inte igenom det där trät. Har koll på varenda millimeter av det där handtaget. Har även resonerat kring en ungefärlig matematik för ackordet på produktionslinan av just den modell av handtag.

Så tänk: att diska med blicken ut från ett köksfönster!

Tills min blick kan vandra där, så får en ängel göra det.

 

Att lämna vidare.

Drömmarna fortsätter.
Om en dag.

Som glaskulorna jag spelat mig till på skolgården. Som det egengjorda brännbollsträt. Som koftorna & strumporna jag stickat. Som smyckeskrinet med den vita ballerinan som min far givit mig. Som den blå nallebjörnen jag burit omkring på. Som den röda spisen jag lagat fantasins kaffe på. Som den gula bussen & den gröna lastbilen. Som My Little Pony-familjen och deras slott. Som tågrälsen i trä. Som den blå dockvagnen. Som planscherna på New Kids on The Block. Som plektrum & trumpinnar från Skid Row. Som de röda sockiplasten. Som den yviga Monchhichin. Som de rosa och vita och blåa och gröna skolkritorna. Som Viewmastern med det slitna reglaget.
Som filmerna om Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket. Som den där stora inbundna boken med Bröderna Grimms sagor. Som pocketböckerna om Bamse och Kalle.
Som Fem Myror är fler än fyra elefanter.


Och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmarna fortsätter.

Om att en dag lämna vidare.

Allena.

Kör igång låten. Och tar till mig orden och meningarna bakom.

 

 

Jag skrev ett brev. Och rev sönder det. Skrev ett nytt.

Rev sönder det med.

 

För jag insåg. Att jag förstod. När jag såg.

Att.

 

"Allena"

 

Allena,

du ensamhet.

 

Allena,

en ständig följeslagare.

 

Ingen annan tar din plats.

Ingen annan är mer trogen än du.

 

Ingen annan än dig Allena

kommer någonsin att mötas.

 

 

Lägger ner pennan.

Låter tårarna falla över det som nu ligger där på marken. I avgrunden.

 

Kan inte ta orden igen.

Det slutar här.

Hopp och önskan.

Jag äter min lunch ute i det gröna.
Jag hoppas att du äter även om matlusten saknas. Och att du gör det i sällskap med någon eller i ensamhet när du behöver.

Fåglar som kvittrar.
Jag hoppas att du då & då fortfarande kan höra hur vackert de sjunger.

Solen som värmer från hjässa till häl.
Jag hoppas att solen värmer dig. Alltid, alltid. Och framför allt när tankarna är som mörkast.

Mörka moln börjar samlas.
Jag tittar upp i skyn, blundar och önskar innerligt att alla mörka moln kommer hit. Och stannar här. Långt borta ifrån dig.

Regnet börjar falla. Först lite, lite med mjuk landning. Sedan mer & med tyngre landning.
Jag reser mig upp och börjar promenera. Ditåt, in mot skogen.
Regnet rinner längs nacken, längs axlarna. Längs fingertoppar och vader.

Jag går där. Hoppas och önskar.

Jag känner det. Som en direktöverföring från hjärta till hjärta.
Regnet rinner längs min panna, ner över ögonlocken och vidare längs kinderna.

Stannar till vid vattenbrynet.
Hoppas och önskar.

Inser att tårarna rinner. Att de blandas med regnet.
Men att de sakta kommer försvinna ner i gräset och vidare i jorden.
Jag önskar att jag kunde samla all din sorg och bära den långt, långt bort.

Pump & Push.

Bodypump på TC!

Hur instruktören är, är nästan helt avgörande för om jag kommer gilla passet eller inte.

Gårdagens instruktör är toppentoppen. Alltid. För hon äger.
För det första är hon tvåbarnsmor. För det andra har hon en fantastiskt tonad kropp. För det tredje är hon riktigt , riktigt stark. För det fjärde ler hon och sjunger med i låtarna och håller ögonkontakt och peppar.
För det femte öser jag på mer & mer vikt, bara för hon får en att tro på sin egen kapacitet. Att jag klarar lite, lite till!

Så jag drog på fyra extra kilo på stången.

Och jag körde alla repsen och gav allt i varje moment.
Och jag var så himla taggad och det kändes så skönt att maxa.

Stönandet och stånkandet under frivändningarna ger mig just nu också utrymme för att ösa ur extra mycket inre frustration. Det var nästan, nästan så att jag i all kraftansträngning fällde någon tår.

Efter passet var jag fullständigt slutkörd. I kropp. Och i hjärta.
Och tog en lång skogspromenad i kvällsolen med Iron Maiden i lurarna och tankarna på en ombyggd gräsklippare med hjul från Biltema.



Liknande ögonblick: The game is on

4-månaders jubileum idag.

Idag är det fyra månader sedan jag rökte min sista cigarett.

Det är typ 2480 cigaretter som jag valt bort. Tvåtusenfyrahundraåttio.
Det är nästan 25000 bloss. Tjugofemtusen inhalationer av tusentals gifter långt ner i lungorna.

Visst har jag haft tanken. Suget.
Men jag har verkligen inte kunnat koppla suget till handling.

Visst har jag köpt cigaretter. Vid två tillfällen. Det senaste igår.
Men jag har verkligen inte kunnat öppna paketen.

Visst har jag varit i dimman många gånger.
Men jag finner verkligen lukten riktigt motbjudande.


Det har fått fyra månader. Nästan ett halvår.
Och jag är så lycklig över att leva mitt liv utan cigaretter.

Allting började med att sannaste Bettan berättade om hypnosterapin.
Och en ny värld öppnades för mig tack vare Anette på Anettes Massageterapi.




Jubileum Hypnos, Hypnosterapi

Dagen har kommit.

Dagen har kommit.

Den är här.

Jag ser att slaget är förlorat.

Och jag accepterar punkten som satts på pränt.

 

Ty jag är maktlös.

The game is on.

Historiskt ögonblick!

 

Jag har just nu de allra bästa oddsen i spelgänget på jobb.

 

Under kommande fikaraster gäller det nu att jag spelar mina kort rätt.

Har nämligen blivit korad till Månadens Skitgubbe de sista 25 månaderna.

 

För att du skall lyckas bli Månadens Skitgubbe behöver du förlora stort eller väldigt många gånger och i månadsavslut vara den som fått flest minus-poäng.

Konsekvensen för Skitgubben blir att införskaffa en splirrans ny kortlek till kommande månad.

 

Hittills i maj är jag alltså överlägsen i antalet plus-poäng.

Eftersom jag historiskt sett haft en tydlig benägenhet att ryka in i riskzonen inom loppet av en endaste kaffeklunk, så var jag nu snabb med plåtningen av detta historiska mellanläge.

Ja, Facebook.

Jag medger att jag inte var riktigt övertygad sist jag nämnde det vid namn. Facebook.

 

Så varför just nu?
Jo, när kontakten dras ut och inga ord får sägas och inga känslor vill upplevas och ingen närhet vill has och inget värde visas att någonstans.

Då är det som att den sista utvägen tas, den sista vägen gås.

För när proppen går, har jag gjort allt jag kan. Jag har uttryckt allt så tydligt jag kan. Jag har visat allt så öppet jag kan. Jag har varit så tillgänglig som bara går.

 

Ja, jag har då gjort allt i min makt.

Och kan med sanning & själ, acceptera att bli lämnad bakom.  

..
Jag inser mina begränsningar.
Tålamod * datorer * Jasmine = felekvation
En halv kanna kaffe och en massa hårdrock i högtalarna, sista timmen.



Ett tidigare ögonblick: Facebook, ja.

Keep rollin´.

Körde Bodypump i torsdags. Kände av det passet ända tills imorse.

Dags igen! Var grymt laddad! Let´s rock!

"You know what time it is...! Keep rollin´, rollin´, rollin, rollin´..."


Tungt. Smärtsamt. Svettigt.
Mjölksyra. Blodsmak. Adrenalin.
Lite till. Lite mer. Lite hårdare. Lite djupare.
Pusta & stöna. Småskratta & peppa. Inspireras & utmanas. Och gnugga!

High five!

Miss Blushes: Du har rätt! Vilken känsla efteråt! Den påminner mig - och får mig att längta till den igen!

Min klocka har stannat.

Mitt hjärta i din hand.

 

 

Färglös som en tår blir jag.

 

 

 

 

Liknande ögonblick: Ovissheten bränns, Nolite Ire

Står utanför.

Jag står utanför.

 

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Jag står utanför.

 

Skulle vilja ge min famn.

Önskar att den behövdes.

 

Framförallt nu, i smärta och plåga.

Känner sorgen. Hör gråten. Vet ångesten.

 

Jag står utanför.

Skulle vilja komma in.

Men jag kan inte öppna själv.

 

Lämnar inte, om modet finns att öppna din dörr.

Står kvar en stund.

 

Bästa mor.

Mor.

 

Min förebild.

Mitt livs kärlek.

Min allra närmsta vän.

Min guide under livets resa.

 

   Detta är hennes favoritfotografi.

   Därför valde jag att föreviga det här.

Hennes famn är varm och trygg.

Hon kramas ofta, hårt och länge.

 

Hennes hjärta är otroligt starkt.

När ingen annan orkat, har hon lyft för oss alla.

Där de svaga befunnit sig, har hon mött upp med ljus.

 

Hennes skratt klangar härligast.

Hon har en särskild förmåga att sprida glädje.

 

 

Hon. 

Individ. Kvinna. Väninna. Hustru. Syster. Och mor. 

 

Hon har lärt mig det mesta jag kan.
Även de två viktigaste förmågorna i livet: Att älska.
 

 

 


Och att förlåta.

   

Jag hyllar henne inte bara idag.

Utan varje dag. 

För resten av mitt liv. I evighet.

 

Volim te, mama. I onda kad sam ljuta.