Nu går resan vidare!

Till dig som läser. Till dig som kikar.

Till dig som följt med mig.

I ögonblicken.
Under min resa.

Resan som jag med denna bloggen;

Verum Momento gjort till vår resa.
Din & min.

Nu går resan vidare.
Nu går båten.

Mot nya spännande, omvälvande, hjärtliga, nakna, skrämmande, vackra

& sanna ögonblick.

Tack till Blogger och Blogspot för ett jättebra & lättanvänt arbetsverktyg.

Detta är inget avsked.
Detta är inte punkten.

För jag hoppas att du & jag hoppar i båten tillsammans.

Segla med mig.
Och vi skall upptäcka.

Vita Momentum

Adda mig på Facebook genom att söka på verumomento@gmail.com.
Eller maila mig på samma adress så får du länken.
Vågar du så kan du även messa mig på 0766-55 54 55.
Sen finns ju alltid Google.

Finaste ängeln.

Du kommer förmodligen ihåg Byssan Lull.

 

 

Ja, Mini-Me!

Den finaste, sötaste, härligaste. Den mest perfekta.

Framtiden. Hoppet.

Nästa generation av möjligheter.

Titta så magisk!

 

 

 

 

 

 

Jag är säker på att den sanna lyckan hittas i sitt eget barn.
En del av sig själv och en annan.

I ett nytt liv.
Jag drömmer. Jag hoppas.
Att jag en dag skall få äran att uppleva den sanna lyckan.

Välsigna detta barn.

Efter bröllopet, se I nöd och lust. så var tiden inne för dopet.

Det efterlängtade dopet.

Den andra i raden av mina livs första och vackraste stunder i kyrkan.

Barnet. Hoppet. Perfektionen. Ängeln. Individen.

På sin första årsdag var det dags.

Att få sitt livs namn offentliggjort. Officiellt. Andligt & på papper.

Mini-Me fick sitt namn. Ett namn av styrka, av skönhet, av seger.

 

 

Och inte en enda tår. Inte ett enda ledset skrik.

Detta trots en klibbig hetta i en fullsatt kyrka av fyrahundra personer och saknad av AC.

Detta trots den högljudda folkmassan som inte ville sluta känna på babyn.

Detta trots mängder av kamerablixtrar.

Detta trots alla nya intryck av kyrkklockor & målade ikoner.

Detta trots tre präster i långskägg, kalla händer och rökelser.

Detta trots naket heldopp i funten.

Detta trots att de finaste av hårlockar klipptes bort.

Inte det minsta gråt.

Jag var så stolt.

Mini-Me hanterade situationen galant.

Det var väldigt spännande att få uppleva dopet av världens finaste.

Bär med mig denna upplevelse och ser fram emot att följa detta välsignade barn i sin utveckling för att bli sin helt egna individ med sina helt egna tankar. Och förhoppningsvis få äran att dela många ögonblick.

I nöd och lust.

Jag var vid Medelhavet.

En resa som jag tidigare i somras egentligen inte hade tid med, men som för ett tag sedan blev ett nödvändigt äventyr.

Nödvändigt, för att jag var trött på mig själv & den jag blivit.

Äventyr, för att hitta det bästa av mig själv igen.

Och.

För att dela fantastiskt underbara och unika händelser, med mina vänner.

 



Detta var min allra första upplevelse av ett kyrkobröllop.

Jag har sedan förra året sett fram emot denna upplevelse och fått äran att, ett par gånger innan just denna dag, få vara med i planering & förberedelse. Med allt vad det inneburit.

Just denna dagen blev även min absolut vackraste upplevelse av kyrkan någonsin.

Fylld av kärlek. Så mycket kärlek.

Det var verkligen en romantisk dag.

Som den lyckligaste sagan någonsin.

Och en tid efteråt, när videofilmerna kom oss tillhanda. Då fanns det en person, den lilla & nya & änglalika, som inte kunde slita blicken från mor & fars bröllopsdans.

 

 

Tänk att upplevelsen av ett bröllop kan bringa så mycket tro på kärlekens gåva.

Livslång kärlek mellan två människor tills döden skiljer dem åt. Lojalitet mot varandra i nöd & lust. Enighet sammansvetsad i löften, ringar och efternamn.

Jag var aldrig flickan som drömt de stora drömmarna om det magnifika sagobröllopet med långt släp & slöja.

Det jag däremot drömde om var att pappa skulle leda mig fram, viska till mig att ”det här blir bra” och överlämna mig till kärleken. Just den detaljen, ja.

Tron på kärleken.

Tron på att det finns en speciell för alla.

I nöd & lust.

Caret.

 

En gång från hand till hand.
Med mig för alltid.

Caret.

Ett mirakel skall ske.

Vilket sammanträffande.

Hade nyss publicerat inlägget "Trofast mediahumor" och äntligen vågat mig uppför den höga stegen igen för att skrapa färg.

Då såg jag två huvuden sticka upp bakom en buske.

Så jag klättrade ner, inte alls propert klädd för varken Pärleporten eller Guds sändebud.

Jag har nog varit extra snäll. Eller kanske helt tvärtom, vad det jag.
För jag hade fått besök av inte bara ett sändebud, utan två. Dubbel dos.

Av Jehovas vittnen.

Vi hann knappt presentera oss för varandra förrän jag fick ett löfte.
Jag utlovades att leva för evigt. Jag var garanterad att i all evighet få leva i den "virila" kroppen jag idag har. Jag blev lovad att för alltid vara 34 år. Jag blev lovad att aldrig någonsin dö.

Varken själsligt eller fysiskt.

Så jag tackade. Varför jag tackade på förhand med endast muntliga löften, det har jag såhär i efterhand ingen aning om.

Så jag frågade hur detta skall gå till. Svaret var enkelt och fyrdelat och naturligtvis kravfyllt:
Nummer ett: jag skall lära mig att Guds namn är Jehova.
Nummer två: jag skall inte göra några som helst politiska ställningstaganden.
Nummer tre: jag skall läsa Bibeln.
Nummer fyra: jag skall följa Jehovas änglar.

Jag glömde dock att fråga om innebörden med evigt liv och att för alltid leva som en 34-åring.
Innebär detta att tiden för alltid kommer stanna och i så fall från när?
Från nu, idag? Attans, jag råkade ju få vit målarfärg på magen innan. Och jag har mensvärk. Skall jag i evighetens evighet dras med färgkladd och sammandragen livmoder?
Och om miraklet sker en annan dag, hur får jag veta när?

Under tiden jag lyssnade in det som sades, så märkte jag hur mitt kroppspråk förändrades.
Jag försökte skyla min kropp. Kanske rentav förminska min egen person.
Med målarhandskarna gjorde jag mitt omedvetna yttersta att dölja min halvnakna kropp.
Jag sänkte till och med blicken. Inte för att de var korta till växten, men som om jag skämdes för att jag är. Den jag är. För den jag inte är.

Innerst inne gick funderingarna på högvarv. Det medgav jag naturligtvis inte för sändebuden. Men de sista åren har jag ju faktiskt tänkt en del, undrat en del, sökt en del.

Jag följer inte änglarna. Jag följer känslan. Jag är en följare av mitt eget hjärta.
De kontrade med att jag visst följer änglarna. Änglarna bor i mitt hjärta tydligen.

De två sändebuden tänkte först gå förbi mitt Drömmars slott för det såg inte bebott ut. Men änglarna i mitt hjärta talade visst med deras änglar och därför valde de att gå in. Bakom busken.

"Jag är redo.
Redo för mirakel.
Redo för ett evigt liv tillsammans med Jehova.
Redo för den sanna härligheten.
Redo för ett annat öde än Adam och Evas."

Det sade sändebuden.

Och de ville komma tillbaka nästa vecka. För en ny dialog. De tänkte att en vecka räcker för mig att läsa Bibeln. Och även ordförteckningen längst bak i pärmen där det tydliggörs att Herrens namn är Jehova.

Jag lovade att läsa Bibeln.
Men att jag skulle vilja få möjligheten att ta till mig den i min egen takt.

Varför jag gav detta löfte till någon annan än mig själv, det vet jag inte heller varför jag gjorde.
Och inte heller varför jag bad om lov att få ta det i min egen takt.

..
Jag tror på ödet.
Allting som sker, gör så av en ödes mening.

Och precis som det här med att jag tror på ödet, så finns det en mening med dagens sammanträffande.
Så jag känner att det kanske är dags.

Dags att ta fram Bibeln. På riktigt.
Inte för att söka efter innebörden av Tro, Hopp och Kärlek.

För något annat.
För något helt annat.

Tror du?
Om du gör det, rekommenderar du mig att läsa Vakttornet och Vakna innan eller efter Bibeln? Eller kanske inte alls?

Ögonblick som hör ihop med detta: Trofast mediahumor

Trofast mediahumor.

Jag satt hos frisören. Skulle förbereda mig inför de två största kyrkliga ceremonierna i mitt liv.

Hittade en skvallerblaska som jag bläddrade runt i.

Och stötte på fem tidningsblad som i ordningsföljd gav dessa trofasta budskap.


Sidan ett.



..
Sidan två.













...
Sidan tre.













....
Sidan fyra.













.....
Sidan fem.














Tyckte det var mycket humor i detta, samtidigt som jag blev lite förvirrad.

Är det okej med det ena och andra; porr som spådom, så länge man bär korset runt halsen?
Medger man här att behoven faktiskt existerar, men att den Allsmäktige efter behovens utlopp ger bot & bättring?
Gör media uppror mot Bibeln på ett jämnt varannandags vis?

Kanske gör jag nu narr av media, landet i fråga, de religiösa & de yrkesverksamma telefonförsäljarna.
För jag är övertygad om att de som svarar i luren i dessa annonser är duktiga försäljare, som säljer fyllnad av tomrum, mänskliga behov och hopp om trygghet.

Eller också pushar jag här för att jag står bakom både det ena och andra och tredje.

Oavsett vad, så var det där ögonblicket värt att förevigas.
Fascinerande trofast humor. Vad tron än månne vara. 

Livet är åter.

Jag har börjat sjunga igen.

Lika falskt och gällt, men lika ståtligt oblygt som innan.

Som innan mörkrets baklås. Som innan det svarta och vita.

 

Och jag hör igen.

Vackra, spännande ljud. Dansande toner av livsglädje.

En morgon vaknade jag vid fyra. Jag satt på altanen och läste Magin. Magin har sedan ett tag tillbaka fått min fulla fokus. Har inte tillåtit någonting komma mellan mina sinnen och Magin.

Men just denna morgon, så.

 

Sex fåglar sjöng så otroligt vackert. Högt och i symbios med varandra.
Min blick lyftes från boken, en aningen irriterad över att de överröstade min inre tankeverksamhet som gick på högvarv.
Men blicken fastnade ögonblickligen på fågeln längst ner till höger. Det var hon som körde solot just då.

Och jag kunde inte sluta lyssna. Så jag lade ner boken och satte mig på trappan, som om jag ville komma ännu lite närmare.

Åh, vad underbart det var. Som om tiden stannat. Som att jag aldrig tidigare i livet hört några ljud, kände jag mig upprymd och levande.

Fågelsången fick ett abrupt avslut när skrotmannen kom körandes i sin gnisslande lastbil med den där tutan och sin skränande högtalare. Måhända att jag inte gillade hans ljud. Men jag hörde dem i alla fall och även det var ett tecken.

Den morgonen förstod jag att livet kommit mig åter.

 

 

Och jag ser igen.
När kvällen kommit solen var på väg ner, hade jag just denna vyn framför mig. Och jag såg den för vad den var.

Solnedgången var inte ensam, blodröd och tårfylld.
Inte längre. Jag och solnedgången log mot varandra och mina ögon njöt lika mycket som innan.
Denna vy var en av de absolut mest värdefulla och hoppfulla jag upplevt på länge.

Den kvällen förstod jag att livet kommit mig åter för att återupptäcka dess sanna ögonblick.

Och jag kan känna smaker igen.
Att mumsa den åtråvärda, nykokta majskolven under stjärnklar himmel vid Medelhavets strand.
Smaken var lika grymt underbar som innan.

Den natten förstod jag att livet faktiskt kommit mig åter.
Inte fulländat kanske. Men på väg. På mjuk, upplyst väg.

Och när jag framåt småtimmarna lade huvudet på kudden för att dansa med John Blund, då visste jag.
Ja, då visste jag.
Att dagen som varit, var början på livet igen.

Sannerligen, livet är åter.

Gräva i sand.

Tycker om att gå barfota. Får en känsla av härlig frihet.

Tycker om sand mellan tårna också. Det är något visst med att spela strandtennis med sand mellan tårna.

Sand, ja. Strandens sand pratar jag om.
Brinnande het på toppen. Så het att man på beachen stapplar fram ajandes och nog inte ser riktigt lika het ut, som just sanden.
Kall och fuktig när man grävt ett tag med fötterna.

Sand är spännande att drömma sig bort i.

Denna lille grabben som såg ut att vara väldigt målfokuserad.
Kanske ville han testa att gräva till Kina.



När han satt i sin grop och skyfflade såg man bara hans mössa.
Ibland gjorde han som på bilden här. Ställde sig upp och blickade ut över sina högar.
Jag undrade så den dagen vad han i de ögonblicken tänkte på.

Sand är även vara spännande på andra sätt.

Kanske inte lika skojigt spännande dock.

Ägaren till denna finfina BMW-n låg på alla fyra och grävde.
Jag och några andra lyfte upp bakdelen tillräckligt högt för att hon skulle komma loss.
Det funkade och vi tre stod kvar och kände oss glada.
Med sand över heeela kroppen som klistrat sig fast i all svett när hjulen spann som värst.

Leendet kunde i det ögonblicket inte vara bredare.
Och med det leendet var det bara att slänga av sig shortsen och springa nerför stranden igen. Och med sanden mellan tårna, slänga sig i det underbara havet.

Mer än mindre.

 

Glass. Glass. Glass.

 

Precis som vanligt så bestämde jag mig för att testa nyheten. Det obevisade. Det udda. Det nya.

 

Så när jag upptäckte Marabous pinnglass i frysdisken, så dök jag såklart ner direkt.

Men.

 

Jag har genom åren lärt mig att ha en back-up. En återställare. En räddning om ifall att.

Så det blev en Magnum Mandel också.

 

Som ett barn med fjärilar i magen öppnade jag Marabou med ett leende.

Och.

 

Vilken besvikelse.

 

Storleken har definitivt betydelse vid första ögonkastet.

Och Marabou var liten.

Bred pinne, men liten glass.

 

I besvikelsens hetta så var jag ju tvungen att jämföra.
Ja, jag vet att man inte bör jämföra. Alla är vi olika.

Men ändå.



Båda glassarna kostade lika. 21 SEK.
Så med tanke på priset och att den ena var mycket mindre i omfång än den andra, så måste det ju betyda att den lilla smakade så mycket bättre.

Men jag konkluderar att Marabou mer var en trist uppstickare än den  nya heta godingen.

Tunt lager Marabouchoklad som visserligen smakar gott som Marabou smakar. Vaniljglassen inuti var dock inte alls på samma nivå som Magnums gammaldags vanilj.

Så glassommarens topplista nerifrån:

3: Magnum Almond (Mandel)

2: Tip Top

 

And the Winner is...

Skönheten från Medelhavet.

En tallrikstor, 2 cm hög frasig våffla.
På den rejält med Nutella- och Nougatsås.
På det en stor kula Kinderglass.
Och över hela härligheten rejält med nötkross.

Pris: 2, 50 Euro.

Det går lika bra att dra på lite extra om man vill.

Med en lika stor kula Snickersglass.
Vispgrädde. Chokladsås.

Samma pris. Alltså 2,50 Euro.



Lite annat än Marabous pinnglass.

I hjärtat.

 

Youtube-länken till låten i hjärtat.

 

Detta är låten som följt med ett tag på högsta volym & repeat.

Framförd av Ela Rose & Gino Manzotti.

Texten är klockren.

 

Med dimmiga ögon har jag dansat mig ur mörkret.

 

Och tillbaka i ljuset har jag upptäckt nya färger i regnbågarna och förstått att hjärtat är det viktigaste & mest värdefulla jag har.

 

Och jag släpper det inte.

Vila i frid.

Kicki.

 

Upphittad av mig i Sveriges vackraste stad för sjutton år sedan.

Somnade in igår när solen stod som högst på himlen. 

 

"För alltid familj"

En bättre tillvaro

med frid och lycka

var intentionen

för dig.

Vår flicka.

Du är värd mer

än allt ljus i världen.

Kampen mot fienden

var inte menat att vinnas.

Kärleken för dig lever

långt bortom himlen.

För alltid familj

för alltid frid

för dig.

Vår flicka.

För dig.

På eftermiddagen sjöng en fågel uppe vid vinden på Drömmars Slott. Jag vet att det var hon som berättade att hon nu var framme. Att Beli & Mini & Vicentie låg där i solen och väntade in henne. Och att gräset var mjukt och att fjärilarna lockade till lek.

 

På kvällen var det mycket rörelse där uppe. 

 

 

På balkongen satt jag med mor & far och vi höll varandras händer i tystnad.

 

Och tidigt, tidigt i morse när tårarna åter flödade,

flödade även pennans bläck och formade "För alltid familj". 

Tillbaka till ruta ett.

Söndertrasad. Sorgsen. Miserabel. Förtvivlad. Otillräcklig. Fördömd. Oattraktiv. Allena. Tillintetgjord.

Grundlurad.
Vilseledd.

Hjärtat lämnar jag där det förtjänar. Utan ljus, luft och värme. Förväntar mig maximal förmultning.


.
Litterär intelligens, mental träning, självhelande övningar och ytterst egoistisk tillvaro.
Inte för att överleva, utan för att leva.

Vägrar fortsätta resan som patetisk och ynklig.
Skall finna lärdomen av detta. Se erfarenheten som en rikedom.
Och jag skall resa mig upp. Starkare, stoltare, större.

Så jag börjar här och nu, på ruta ett.

För att bygga självkänsla.
För att se färger.
För att förlåta.
För att gå vidare.
För att sluta drömma.
För att glömma.
För att se värdet av min person.
För att läka.

För att åter leva magiskt.

Att vara utan.

"Att vara utan"

Saknaden bränner hål
i mitt förtvivlade hjärta.

Visst kan du stanna
och andas med mig.

Vill inte vara utan dig.

Snälla liv
fyll mig med glädje igen

Väx i mig.
Var min lycka igen.

Blott du.

Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Den går inte att rensa bort som ogräs.

Den går inte att glömma som en halvtaskig rulle på Sveriges Television.

 

Jag har den inom mig.

Den minner mig om äventyret på Tropikariet och den andra chansen för Max Hamburger-restaurang, ömkande skratt till Torsk på Tallin och det pinsamma att ha fått någon att slumra till, till Le Grand Bleu, de roliga 3D-glasögonen på bio, promenaden på muren vid havet, handikappvagnen på Bauhaus, knepigheterna med att äta med chopsticks, tonårsfasonerna under neonskyltarna, de korta vilostunderna mellan varven på lakanen, jakten efter bilen som parkerats någonstans i skogen, de sockersöta flingorna som liknade torrfoder men smakade mumma, skruvmejseln i min farstu och timmars picknick under filtar vid ån.

"Blott du"

 

Inte ens

stjärnorna på himlavalvet

lyser starkare än du.

 

blott du

ger skönhet åt universum.

 

Blott du

ger sken om vinternatten.

 

Och ditt leende

värmer mer än solen.

 

Och din smekning

få mig underbart pigg.

 

Livet är glädje

för du är med.

 

För blott du

får mig att skratta så innerligt.

Min närmaste.

Han är min närmaste.

I över tio år har jag varit lyckligt lottad att leva med honom. Vi har en väldigt speciell relation. Vår lojalitet mot varandra är orubblig. Vi har gått igenom många år av livets ögonblick. Många roliga, energiska ögonblick. Men också många svåra, sorgsna, tårfyllda.

Han är min närmaste.
Så även i de svåraste av stunder.

När jag känt att jorden går under, när jag varit rädd att somna, när jag kvidit av smärta, när jag trott att jag varit ensammast av alla.

Då har han alltid, varje gång, kommit närmare än någonsin.
Och han gör det än idag. Det var många år sedan jag hade en svår stund, men han har inte glömt.

Han vet.
Så han vill vara nära mig, hela tiden. Han ligger i min famn och han sitter i mitt knä.
Han får ingen ro att sova tills jag somnat. Och han spinner så högt, så högt och hela tiden. Och han sitter bredvid min huvudkudde och han lägger sin tass mjukt och försiktigt på mitt ena ögonbryn och han slickar mina tårar som fallit längs kinden. Och han sniffar på mig flera gånger under natten, som om han i skift vill kontrollera att jag varje timme är okej.
Och han tittar på mig, söker mig med blicken och när våra ögon möts så blinkar han till, morrhåren darrar och han pratar med mig. Jag tror att han ibland sjunger den här.

 

 "En vän"

 

En vän

som alltid finns där.

 

En vän

som aldrig lämnar.

 

En vän

som ger av sig själv.

 

En vän

som säger orden när det behövs

och inte säger något när orden inte behövs.

 

En vän

som gör allt för mig.

Nu mer än någonsin.

 

 

Säg mig, finns det en människa för alla, en för var och en av oss, som är den där närmaste.
Sådär nära som man kan någonsin kan komma en annan. 

Endast svart och vitt.

Jag tittar mig omkring, men ser varken konturer eller färger. Bara svart och vitt. Och utsuddade linjer. En seg massa av tomhet.

Alla drömmar är borta. Framtidens längtan är förbi.
Bygget av träkojan. Spelandet på lufttrummor. Lyckan av den första nyvakna synen. Pizzan den där kvällen. Cykelturerna till havet eller någon sjö. Kriget om täcket om natten, med fötterna utanför. Soluppgången på Balis strand. Julens fniss framför brasan. Euforiska vällustars förening.

Vad var meningen med allt detta? Vad var meningen med att mötas på gyllene stigar och känna sådan oerhörd närhet för att så abrupt få veta att det ingenting annat var en onåbar skugga?
Varför skulle jag få uppleva världens lycka och allt det innerliga jag någonsin önskat att finna, för att det i ett enda ögonblick skulle förintas?

De där som var blå och nyfikna och tindrande. Och levande.
De är nu ingenting annat än färglösa tårar.
Och världen i svart och vitt.
 

Mörker.

"Mörker"

Mörkret kom

utan förvarning.

Någon väg

går inte längre att finna.

Fötterna

känner inget fastland

och av krämpor

är de orubbliga.

Paralysering

av sinnenas akt

och en ömöjlighet

att komma vidare.

En evighetens dans 

med mörkrets dimma.

För alltid följeslagare

åt flyktig existens.

Mörkrets makt bevarar

de skadeskjutna levande.

Ingen ensamhet

står närmare än denna.

Ingen större sorg

över ljusets frånvaro

har någonsin känts som nu.

Den där första dagen efter.

Den där första dagen efter.

Då dagen var natt. Då tiden stod stilla. Då världen var upp och ner. Då allting var svart. Då solen var glödande plågsam.

Jag väntade. Och väntade.
Jag hoppades.

Hoppades att bli kontaktad. Bli uppmärksammad. Bli bekräftad. Bli saknad.
Bli något annat.
Hoppades att gårdagen var ett snustorrt skämt. En illa framförd aria. En immig spegelbild.

Hoppades att bli kallad på.

Jag väntade. Hela den där första dagen efter.
Varje sekund var som en timme.

Och sekunderna tog aldrig slut.
Och jag blev inte kallad på.

Och jag borde sett just det som det största tecknet.
Och jag borde då förstått att det var som om jag aldrig existerat.

Och jag borde inte ha skrivit.
För det gjorde jag till slut.

Ja, jag ville ha gjort allting. Allting i min makt. Stridit till sista andetaget. Ge åt framtidens viskningar om historiska ögonblick att jag var den som kämpade. In i det sista. Som var den som inte hade kunnat göra någonting mer.

Ja, jag ville inte ge upp det finaste i världen.
Det viktigaste i min nutid.
Det vackraste jag någonsin skådat.
Det sköraste jag fått hålla i min hand.

En gåva.

Denna skrev jag förra söndagen.

 

Tanken var att samla alla årets uttryck av kärlek, göra de vackra även att titta på

och med ett glittrande paket överlämna dem en dag i december

till medelpunkten av alla mina uttryck.

 

Och vem vet, kanske skulle jag få äran att läsa dem högt och med ögonblicken fast i en evighet

i de där två gröna.

 

 

"En gåva"

 

En gåva är solen

för fågeln som längtat.

 

Med solen kommer livet

och kärleken.

 

Blott ett andetag bort

är fågeln och jag

från solen och du.

Du är en gåva från ovan.

You are all of me.

Denna låten har funnits med  mig i många, många år.

Min mor hade den på grammofon och hon spelade den ofta, både på sin orgel och klarinett.

När jag sedan tappade bort henne, den viktigaste personen i mitt liv, så lyssnade jag i år efteråt på just denna låt.

Hon var min största sorg.

Jag trodde aldrig att jag skulle finna henne igen.

Men det gjorde jag.

Och jag spelade låten för henne på Youtube.

Men hon mindes inte att hon någonsin hört den eller spelat den.

Och hon tyckte den dessutom var dålig. 

Nu är det många år senare.

En helt annan värld. Någon helt annan del av mig. Den viktigaste personen i mitt liv.

Och jag letade fram låten igen i fredags natt.

Jag lyssnade på den om och om igen.

Med ett sista hopp om att finna igen.

Och få spela låten.

Och få höra att den känns igen.

Och få möjligheten att skapa nya minnen tillsammans.

Mer än ord.

Om du inte får fram klippet på Youtube här ovan, använd länken här.
Blunda, lyssna och känn.

To make you feel my love.

Om du inte får fram klippet på Youtube ovan, använd denna länk.

Blunda, lyssna och känn hjärtat.

Jag fick aldrig äran.

Jag trodde att jag tappat.
Jag hoppades att finna det jag tappat.

Det visade sig att jag hade helt fel.
Det visade sig bara vara en bubbla. Av hopp.

För jag har inte tappat.
För jag har aldrig haft det. Jag har inte haft det. Jag fick aldrig äran att få det. Jag var aldrig speciell.

Jag har missuppfattat och misstolkat.
Vill inte att det skall vara sant.
Men det är sanningen.

Jag har upplevt, jag har känt, jag har varit lycklig, jag har kämpat, jag har öppnat upp hela mitt inre.
Och jag har velat. Så mycket.
Så jag satsade allt, gick "all in". Allt det värdefulla inom mig, allt det som ingen annan någonsin varit värd att få av mig.
Allt.

Varför.
Svaret är enkelt. Utan tvivel. Utan kommatecken.

Jag hade aldrig varit lyckligare och mer hel som människa förrän nu när jag äntligen hittat min själsvän.

En själsvän. Min själs vän. Den specielle.

Som jag trodde att jag tappat bort.
Som jag hoppades finna.
Som jag fick veta aldrig funnits.

Jag ville inte höra.
Ville inte höra just det.

Jag hade längtat så.
En omfamning vid havet och solen som var lika röd som mitt pumpande blod, i solnedgången så långt utom räckhåll men ändå nära.

Valt den finaste sommarklänningen för just detta tillfälle.
Hade sand mellan tårna. Och en brinnande lust att känna oss bara och varma, tätt intill i ömsint förening.


Mina ögon slutade tindra i just i det ögonblicket.
Alla ögonblick från då blev svarta.

Som om mitt hjärta drogs samman i krämpor.
Och av det varma, levande, fantasiska hjärtat blev ingenting annat kvar
än grå, torr, tung aska.

Åh, vad jag inte ville känna så.
Och vad jag inte ville att känslorna på andra sidan skulle vara så.

Sanningen. Verkligheten.
Jag hade satsade allt. På ingenting.

Svårt att skriva.

Tänk att det är så svårt att skriva, när det väl gäller.

Med lite färg så.

Otroligt vad lite färg förbättrar, lyfter fram och lyser upp.

 

Lade mig raklång ner i gräset och bara tittade.

Där låg jag tills knotten lekt tillräckligt med mina lemmar.


..
Idag. Finblus, pennkjol och 40-talspumps. Äntligen lite La Femme.
Och en miss i trötta ögon.






Gissa vilken färg det är på fondväggen i First Bedroom?

Tidigare ögonblick i väntan på dessa: Måla eget bo

Komplimanger i superlativ.

Det här med komplimanger i superlativ.

Jag blev så glad. På något sätt kom de väldigt lägligt. Jag behövde höra, sanning eller ej.

Människorna jag gjorde affär med igår, var himla goa. Vi stod där i kvällsolen och socialiserade på rätt hög nivå. Och jag gillar sådana möten. Det ger mig laddning, en typ av uppvägning av den tysta ensamheten jag ofta är i.

Och jag fick komplimanger av dessa människor. Och då hade jag ju redan betalat för grejen.
Det tyckte att jag är ett "otroligt härligt energiknippe" och att jag har en "väldigt stark och positiv utstrålning".

Och av en bekant fick jag en komplimang som jag aldrig tidigare fått.

Att jag är en sagas kvinna, "Honan av drakar". En stark, självständig, beskyddande, nyfiken kvinna som vill lära sig göra nya saker och kunna klara av dem själv utan hjälp.

Honan av drakar? Klingade till en början, helt ärligt, väldigt lite komplimang. Och ganska mycket mer obstinat surkärring, faktiskt.

Men från landet som uttrycket kommer ifrån, så betyder "Honan av drakar" något exceptionellt bra.
Så jag tar seden från utlandet och tackar innerligt.

..
Komplimanger. Beröm. Fina ord från omgivningen.
Oavsett hur god självkänsla jag besitter, så blir ögonblicket ovärderligt av en komplimang.

Därför tar jag fram ego-filen i mitt inres arkivskåp och puttar in dagens komplimanger i superlativ.

Bär dem med mig i dagarna som kommer och tra fram dem i sinnena för att påminna mig själv. När det behövs.

Ägg med hjärta.

Titta vad jag har fått.

Vilken fin gest.
Vilken överraskning.

Det är ekologiska ägg. Hönsägg.

..

Om några dagar skall jag få äran att följa med grannfrun och undersöka ett 50-tal ankägg som ligger i en värpmaskin, typ en kuvös. Deras mammor togs av räven förra veckan. 

 

Vi skall vi lysa med ficklampor och leta efter tecken på att allting går som planerat.

Tecknen är i färgen rött och i formen som en spindel, där spindelkroppen är hjärtat och benen är blodådror.

 

Ankäggen skall ligga där och mysa i cirka 38 graders värme under en månads tid.

Tills det är dags att komma ut i världen och stå på taniga ben.

 

Det är nästan så att hjärtat säger nej till att äta ägg överhuvudtaget.

För kanske kommer jag att se ägg som små kycklingar.

Och jag tycker att kycklingar är söta.

 

Och de som är söta vill jag ju inte äta. Fast ägg är ju gott.

Så jag vet inte riktigt hur relationen mellan mig & ägg kommer te sig framgent.

 

Men ikväll blir det omelett för hela gänget som grannfrun med varm hand överlämnade.

Jungfrutur med Fiat.

För allra första gången har jag kört lastbil. Helt själv.

Jag hittade en grej på annons som jag skulle plocka upp. Mätte utrymmet i kombin och försökte trixa med hur jag skulle kunna få plats med mig själv & grejen. Men hur jag än mätte så fattades det ändå 40 centimeter.

Så jag åkte till en kompis för att låna lastbil. En sådan har jag ju kört innan, så det blir perfekt.
I min mun är lätt lastbil och pick-up samma sak.
Det är det dock inte för alla andra.

Och jag presenterades för en lastbil. Inte en pick-up.
Lätt eller inte, så är det ändå en lastbil.

Med flackande blick, kyckling i halsen, muntorrhet och fånigt småskratt försökte jag övertyga mig själv om att jag självklart fixar detta.
Min kompis var redan övertygad, sådär avslappnat och utan som helst oro att släppa lös mig i denna.

Jag hoppade upp i kupén och satte mig på sätet högt däruppe. Och kände på den stora ratten. Jag gillar ju de där stora rattarna.
"Det kommer inte vara några som helst problem för mig att köra in denna i ett villakvarter."
När jag avslutat meningen kollade jag i backspegeln.

Och insåg att jag inte ser något i backspegeln. Panik.

Köra rakt fram, ta svängar och rondeller. Inga problem.
Backa och vända. Stora problem.

Men jag vill ju lära mig. Vill verkligen.
Så jag slängde in min kompis i passagerarsätet,  tryckte upp en termos kaffe i kompisens famn, startade motorn och med det även gamla hederliga kassettbandspelaren med Dansbandsfavoriter.


På med pilotisarna, rak i ryggen och here we go!

Vilken upplevelse.
Vilken mäktig känsla.

Vilket mastodont-ego att sitta där högt uppe och faktiskt köra helt själv.



Min kompis & körlärare då. Ja, det är ju det här med Facebook i mobilen. Med cool hållning, blicken ner i mobilen varvat med komplimanger i superlativ, snack om brudar & vägpirater så kände jag mig väldigt självständig och oberoende under denna jungfrutur.

Under färden oroade jag mig dock en del för det där villakvarteret.
Bredden är gatan. Om jag skulle kunna köra runt på en parallellgata eller om det skulle finnas en sådan där minimal vändzon. Panik.

Det var onödig oro i kombination med dåligt självförtroende, för med lite lotsning ute på gatan så kunde jag både backa och göra det utan att köra över någon.

Resan fram och tillbaka gick galant. Jag var egentligen trött, men tyckte det var så roligt att köra att jag nog kunnat göra det hela natten lång.

Jag parkerade lastbilen, hoppade ner från kupén och tackade för jungfruturen.
Satte mig i kombin och kom helt av mig. Fick kärringstopp, noll koll på dragläget och det kändes som jag satt i en F1-bil på Di Monza. Långt ner i asfalten.

Topplistan just nu:
1. Lätt lastbil.
2. Åkgräsklippare.
3. Bilen jag inte längre har: BMW
4. Stig. Kombin alltså.


Andra ögonblick om stora rattar: Kvinnliga chaffisar äger. 

Dagarna ute på fältet.

Jag tycker så himla mycket om att köra åkgräsklippare.

Mitt favoritfordon, definitivt. Den är bekväm att sitta i också.

 

Att vinka till grannarna samtidigt som jag tar nästa varv känns vuxet trevligt.

På raksträckan kan jag lyfta mina armar mot skyn och sträcka på mig ordentligt.

 

Att backa med den och samtidigt ratta med en hand känns småkaxigt.

Fattas bara öronkåporna för att toppa känslan.

 

Det tar ju tid att vänja sig såklart, så visst har jag kört runt ett par minuter tills jag insett att jag glömt köra igång själva klipparen. Och visst har jag fastnat i buskar.

Och visst har jag haft alldeles för hög växel i och med det även tryckt upp kopplingen för snabbt så att min kropp inte hängt med i rivstarten.

Och visst har jag missat tuvor lite här och var. Och visst har jag svurit för att det blöta gräset så ofta proppat igen röret.

Och visst har min keps fastnat i grenarna och att jag försökt sträcka mig efter den i farten helt utan framgång.

 

Och visst har jag fått leta efter de fyra krattorna som jag slarvat bort någonstans på denna stora yta, men som jag ju alldeles nyss använt.

 

Och visst har jag då och då undrat om gräset någonsin kommer bli lika fint som grannarnas.

Eller är det så att gräset alltid är grönare på andra sidan?

 

Det tar sin lilla stund att räfsa upp resterna.
Under dessa stunder så funderar jag på djupet. Kanske för djupt. För jag har märkt att de sista två dagarna med räfsan, fyllts av olyckliga funderingar.

Eller så är det kanske helt enkelt som så att jag inte tycker att det är så underhållande att räfsa och att det öppnar upp för negativa tankar.

 

Då och då tar jag en liten sväng förbi de fem plättarna.
Jag sådde ju nytt gräs där för två veckor sedan och

jag har varit lite bekymrad över att gräsfröna bara legat där,

fullt synliga och utan liv.

 

Men så hände det.

Bäbisgräset är på uppväxt. Lite glest kanske, men ändå. 

 

 

Och när åkgräsklipparen är parkerad, räfsorna hittade,

mattan kammad och bäbisgräset vattnat.

 

Då sätter jag mig ner och äter den där efterlängtade, halvsega tonfiskbaguetten.

Smutsig och trött.

Och tacksam. För att jag får göra detta.

 

 

Tidigare inlägg som föranlett detta: I en trädgård, En vilodag i jorden